Jag gillar ju zombies, och ni som läst denna blogg länge kanske minns att jag tidigare skrivit om att jag gärna skulle se en film/bok/vadsomhelst där det visar sig att zombies kan kämpa för att förbli mänskliga, medan de som givit efter för impulsen att äta hjärna får hela zombiesläktet att framstå i rätt dålig dager. Därför är jag oerhört glad över att detta nu börjar synas i populärkulturen:

 

 

Återigen: jag ÄR Nick Miller i New Girl. Har nog aldrig kunnat identifiera mig såpass mycket med en karaktär - NÅGONSIN.

 

 

Visst är det fantastiskt att någon i Hollywood (förmodar jag) faktiskt läser denna blogg, och bestämde sig för att ta mig på orden när jag skrev det där inlägget i somras? Till denna filmskapande läsare: vill du ha fler idéer är det bara att fråga - jag har mämligen MÅNGA.

 

Är så trött på vinter och snö nu* att det börjar sätta sina spår både fysiskt och psykiskt. Detta, mina vänner, är vad jag ägnar mig åt för att överleva:

Ni vet när man läste psykologi på gymnasiet (ni som inte gjorde det får väl använda fantasin) och man fick lära sig det här med att hjärnan kunde lära sig att förknippa saker, exempelvis lukter, med minnen och upplevelser? Alltså: om man har en mormor som ofta bakar bullar (förlåt för enormt stereotypt exempel) så kan man komma att förknippa lukten av nybakade bullar med sin mormor och (förutsatt att man gillar sin mormor) fina minnen och så vidare. Vem hade då kunnat tro att mitt starkaste "luktminne" skulle bli min choklad/toffee-luktande lotion och TV-spelet Dishonored?

 

Jag köpte nämligen dessa två föremål ungefär samtidigt, och nyhetens behag gjorde också att jag använde dem flitigt ungefär samtidigt. (För er som minns spelade jag verkligen Dishonored flitigt.) Idag KAN jag inte smörja in mig med tidigare nämnda lotion utan att få en enorm lust att smyga omkring och skjuta folk med armborst, och sedan gömma deras lik i containrar. (Till alla er som tänker bjuda mig på chokladkola: se till att gömma undan eventuella vapen.)

 

När vi ändå talar om att förknippa saker med andra saker (observera skicklig övergång): idag lyssnade jag på M83, och varje gång jag hör låten Up! tänker jag så OERHÖRT mycket på ett av mina favoritbarnprogram från när jag var liten, nämligen Pelle Kanin och hans vänner. Ni vet serien med Beatrix Potters sagor, och som intro till varje avsnitt fick man se en kvinna sitta och måla med akvarellfärger tills det började regna och så var hon tvungen att springa därifrån till tonerna av någon liten dyster piaonomelodi? (Jag har efter flera timmars research (okej, en kvart) hittat detta på Youtube, och håller på att dö av nostalgi.)

 

 

Såhär med facit i hand är ju dessa två musikstycken inte alls speciellt lika, men det är ändå något med typ ackordföljden eller något (är inte expert på musikteori) som gör att jag ALLTID kommer att tänka på Pelle Kanin och hans vänner när jag hör den låten. (Klippet ovan var för övrigt min absoluta favorit: den när den busiga kattungen Tom gömmer sig från sin mamma och råkar stöta på ett par luriga råttor som försöker baka in honom i en paj. Hade avsnittet inspelat på VHS och minns särskilt min skräckblandade förtjusning av den tjocka, glupska och lite snoriga råttan och hur han smorde in katten med smör.)

 

 

Alltså. Precis när jag hade hämtat mig efter Robins framträdande igår, (ja, jag börjar fortfarande gråta) så kom det här:

 

 

Och sen det här:

 

 

Och i och med detta slog jag väl något slags personligt rekord i min paradgren att-gråta-åt-saker-på-TV.

 

Nu börjar jag peppa inför mitt absoluta favorit TV-spektakel: Eurovision Song Contest, och hörrni, jag har hittat en guldgruva. Man kan titta på alla länders uttagningar! Att jag inte upptäckt det tidigare? Hittils har jag sett Rumäniens Selectia Nationala Eurovsion, och det var PRECIS så underhållande som jag hade hoppats. Pajiga programledare (utklädda till ABBA) som smågnabbas med varandra på ett språk man inte förstår, och som om detta inte vore nog får man dessutom det stora nöjet att se alla bidrag som rumänerna ansåg vara sämre än detta (som alltså vann):

 

 

Ja, ni förstår ju själva - jag kommer NATURLIGTVIS se alla länders uttagningar. ALLA.

 

För ett tag sedan såg jag filmen The Number 23, eftersom jag försökte arbeta mig genom min nya kärlek Logan Lermans hela CV (har ni sett The Perks of Being a Wallflower? Jag dör pga så söt!). Jag orkar inte skriva en filmrecension, så istället för att komma på någon fyndig liknelse nöjer jag mig med att säga att den var sådär. I början var jag med på noterna, mycket på grund av att jag har ett ärr på handen som bildar numret 32* (32 är ju 23 baklänges - OMG!) och kände att ja, ALLT är 23. Sedan skulle jag också räkna ut vad mitt namn blev, men jag förstod inte riktigt hur man gjorde (det blev för mycket matte för mig) och helt plötsligt kände jag att nej, INGENTING är lika med 23.

 

 

 

Ikväll är det andra chansen i Melodifestivalen, och det här tar emot att skriva pga SÅ dåligt för min image och självbild, men jag måste erkänna en sak. Jag orkar nämligen inte sitta i lönndom på kammaren och tvångsrunka (obs: metafor) till Robin Stjernbergs framträdande längre. Förra lördagen fick jag erfara att jag tydligen känner oerhört starkt för kombinationen höga toner + fyrverkeriregn, och sedan dess har jag utvecklat ett närmast ohälsosamt beroende som måste stillas genom att se detta klipp flera gånger dagligen.

 

 

Vi kan väl se till att skicka honom vidare till finalen iallafall va? Så kan jag få min fix utan att behöva sitta själv och skämmas åtminstone EN gång till.

 

Jag älskar denna människa. Först var hon briljant i Winter's Bone, sedan lyckades hon lyfta upp den annars ganska mediokra filmatiseringen av Hunger Games till oanade höjder, och därefter fortsatte hon vara briljant i Silver Linings Playbook (eller Du gör mig galen! som SF har valt att kalla den - naturligtvis). Dessutom verkar hon vara en i allmännhet underbar person. SJÄLVKLART grät jag när hon vann sin Oscar för bästa kvinnliga huvudroll pga gör alltid det på galor/hon är ju så ung/hon fick stående ovationer/hon ramlade/hon blev så rörd. Jag försökte hitta ett klipp på hela hennes tal, men det finns BARA klipp på när hon ramlade.

Trist att detta ska få överskugga det faktum att hon vann och är fantastisk osv. (Dessutom: ramlade inte Meryl Streep på BAFTAS förra året utan att det blev några löpsedlar?) Och hur snyggt ramlar hon inte då? Hon ser ju ut som en jävla svan som liksom LÄGGER sig ner lite graciöst i trappen. Fantastiska kvinna.

 

 

- Fantastiskt att Anne Hathaway vann för bästa biroll. När jag såg Les Miz grät jag ju liksom lika mycket för att hon var SÅ BRA som att det var sorgligt. Vem hade kunnat gissa det när en såg En prinsessas dagbok?

 

- Bästa manliga biroll? Christoph Waltz? JA.

(DET skägget!)

Med anledning av min uppenbaralse tidigare i veckan har jag har de senaste dagarna försökt omvärdera Seth Rogen. Det har gått sådär. Först såg jag Pineapple Express, men den var ju så dålig att jag inte ens orkade kolla klart (mycket ovanligt när det gäller mig och film). Än så länge inga förändrade känslor alltså. MEN, sedan såg jag Superbad, och här hände något som jag tror är väldigt viktigt i vår relation - han hade nämligen mustasch.

 

 

Som ni vet är jag ju en sucker för ansiktsbehåring, och det visade sig gälla även på Seth Rogen. Efter det såg jag The 40-Year-Old Virgin, och även här hade han hår i ansiktet. MEN, inte nog med det, han hade också på sig en Nirvana-tröja.

 

 

Och det var tydligen allt som krävdes för att få mig på fall (tips till eventuell hemlig beundrare där ute). När jag hade kommit till insikt om min kärlek till Seth Rogen gjorde jag ett nytt försök med Pineapple Express, för om man älskar någon tänker jag att man borde kunna leva med hens dåliga sidor också. Det visade sig att jag inte kunde det, och är därför tillbaka på ruta ett igen - dvs TOTAL förvirring angående mina känslor för Seth Rogen.

 

I helgen såg jag filmen Pitch Perfect, och som av en händelse har den faktiskt svensk biopremiär ikväll. Som den generösa medmänniska jag är tänkte jag därför bjuda på en recension så att ni vet ifall den är värd 110 av era hårt förvärvade riksdaler.

 

 

Pitch Perfect handlar om Beca som, trots att hon helst vill flytta till LA och producera musik, börjar på College. Väl där visar det sig att skolan har inte mindre än fyra a capella körer, och efter att ha lovat sin pappa att engagera sig mer i studentlivet går hon med i en av dem. Kören (som heter Barden Bellas) består av bara tjejer, vilket tydligen inte är särskilt förmånligt i a capella sammanhang då de saknar bastoner. Dessutom leds de av Fellowship of the Sun ledarens fru (True Blood referens) som tvingar dem att sjunga en extremt tråkig version av Ace of Base gamla dänga The Sign, om och om och om igen - de är alltså i desperat behov av lite förnyelse i form av Becas DJ-skills.

 

Paralellt med körövningarna tar Beca även jobb på skolans lokalradio där hon sorterar skivor tillsammans med Jesse. Jesse är råkar dessutom vara med i skolans manskör The Treblemakers: regerande mästare i den nationella a capella tävlingen*, och därmed också Barden Bellas största rivaler. Förutom extremt mycket a cappellasång bjuder filmen dessutom på lite humor i form av tröttsamt ordvitsande ("A-ca-scuse me?" var inte ens roligt första gången), en asiatisk tjej som säger obscena saker så tyst att ingen hör, samt en något överviktig karaktär vid namn Fat Amy. Hon spelas av Rebel Wilson, och mina känslor angående denna skådespelerska är lite kluvna - hon bjuder ofta på stor humor, men jag skulle gärna se att denna humor oftare kunde handla om något annat än det faktum att hon är just stor. I den här filmen står hon iallafall för den i särklass bästa repliken (02:20).

 

 

Det här är förmodligen inte en film som kommer förändra någons liv (om den nu inte inspirerar till det livsavgörande beslutet att börja med a capella sång), men jag tror inte heller att det som är filmens syfte. Det är tvärtom helt uppenbart att det här bara ska vara en smårolig film med en hyfsat charmig kärlekshistoria ackompanjerad av körsång, och den lyckas faktiskt vara allt detta utan att jag blir illamående, vilket i sig faktiskt är lite av en prestation.

 

Om jag skulle sätta ett betyg på filmen skulle jag säga att den definitivt är bättre än en hög med grus, kanske till och med bättre än det oerhört tråkiga fikabrödet brysselkex. Däremot känns den inte lika viktig som exempelvis ett viktigt papper, och absolut inte lika livsviktig som syre. Den är mer som ett helt vanligt plåster - något man egentligen inte behöver, men sätter på ändå för att bli lite gladare.**

 

 

 

Jag MÅSTE verkligen sluta gråta åt kronprinsessan-Jonas-Gardell-grejen nu och ta tag i plugget, så jag skriver ett blogginlägg istället.

 

Ni minns kanske att jag har väldigt starka känslor angående Seth Rogen? Det är ju något med hans söt-nördiga utseende och hans sätt att prata som jag liksom inte KAN motstå, samtidigt som jag HATAR honom i samtliga filmer han har medverkat i. Nyss såg jag Samsungs Super Bowl reklam där just Seth Rogen är med, och återigen kände jag mig oförklarligt dragen till denne man.

 

 

Plötsligt insåg jag att i filmen om mitt och Seth Rogens liv skulle han naturligtvis vara den där killen som i början liksom befinner sig i periferin, men som jag stör mig något OERHÖRT på tills han helt plötsligt typ räddar mig från att bli påkörd av en buss/tröstar mig när någon annan kille varit elak/tar hand om mig när jag blivit för full, och som får mig att omvärdera honom HELT. (Lex Mr. Darcy.) Jag kommer därför ägna hela kvällen åt att se alla de Seth Rogen-filmer jag ännu inte sett för att undersöka om det i själva verket är så att jag faktiskt ÄLSKAR honom.

 

Tidigare i veckan var jag och min kära vän Susanne på bio och såg filmen Life of Pi, och därför tycker jag att det lämpar sig med en filmrecension.

 

 

Filmen handlar ganska lite om matematik, men desto mer om en indisk yngling vid namn Pi. När hans familj bestämmer sig för att sälja sin djurpark och skaffa ett nytt liv i Kanada, hoppar de på en båt tillsammans med alla sina djur och åker över Stilla havet. När de når världens djupaste djuphavsgrav* blåser det dessvärre upp till storm, och båten sjunker. Pi lyckas få tag på en livbåt, men allt annat mänskligt liv verkar göra båten sällskap ner på havets botten. Däremot får han sällskap av några djur i båten, bland annat en tiger vid namn Richard Parker. Sedan följer en lång och hård kamp för överlevnad. På havet. I en livbåt. Med en tiger.

 

Jag hade sett fram emot filmen länge, främst pga trailern som jag tyckte utlovade en vacker, något konstig film med en liten dos sjunkande skepp. Perfekt kombination alltså.** Vad jag däremot inte väntade mig var att detta skulle vara en filmatisering av mitt livs värsta mardröm (med undantag från det här med att bli kompis med en tiger, som faktiskt är min högsta önskan). Det blev lite för MYCKET skeppsbrott, för MYCKET fisk och för MYCKET öppet hav för min smak. Under filmens två timmar hann man nämligen med att visa upp ungefär samtliga av mina ABSOLUT äckligaste fiskar - utan inbördes ordning: djuphavsmarulk, valhaj, flygfisk. Det vackra (förutom skildringen av Indien innan avfärden, och vänskapen med tigern) visade sig mest bestå av självlysande fisk och självlysande växter, och efter ett tag började jag liksom undra hur mycket självlysande saker som egentligen förekommer i naturen på riktigt?

 

Men - det är ju såklart en oerhört välgjord film, med bra skådespelare och precis sådär mycket djup uppblandat med humor för att den ska få 11 oscarsnomineringar. Jag FÖRSTÅR ju att den är bra, men jag tyckte att den var lite för ... obehaglig. Om man är en så kallad normal människa, och inte är livrädd för båtar, fisk och hav, är det säkert en riktig höjdarrulle. Jag brukar ju normalt betygsätta filmer på en skala mellan 1 och 4, just för att man ska bli tvungen att ta ställning till om den är bra eller dålig och inte svenna ur och lägga sig i mitten, men den här filmen måste jag ändå sätta där mittemellan. För när något liksom pendlar mellan två så extrema poler som tigervänskap och marulk, ja då blir det tillslut bara mellanmjölk. Det är naturens lag.

 

 

Jag läser just nu en kurs där ca 50% av alla studenter är av asiatiskt ursprung. Jättetrevligt med mångfald såklart! Men det har också fått mig att inse något rätt obehagligt hos mig själv - nämligen att jag har en hel del förutfattade meningar angående denna grupp människor. Tidigare i veckan var det nämligen några grupper som fick den stora äran att presentera sina affärsidéer för oss andra (ja, det var EXAKT så stråkigt som det låter), och jag märkte då att jag hade oerhört svårt att ta det de sa på allvar, utan satt istället och väntade på att något i stil med det här skulle hända:

 

 

 

 

Jag visste väl att mitt intresse för märklig asiatisk film aldrig kunde vara nyttigt.

 

I söndags fick jag lust att kolla på film, och bestämde mig för att se Magic Mike. Dels för att jag kände att jag inte förtjänade en bra film, dels för att jag inte skulle ha varit kapabel till att ta till mig något seriöst, men mest för att vi hade pratat om den kvällen innan.

 

Jag förväntade mig en rätt dålig komedi, men överaskande nog verkar det inte finnas någon ambition om att vara särskilt rolig. Istället finns det en slags strävan efter något ... djupare. Jag tycker mig förstå att filmen vill säga mig något, men jag är väldigt osäker på vad. Är det att det är dåligt att vara strippa? Att det är roligt att vara strippa? Att det nu är dags att börja objektifiera män på samma sätt som man tidigare objektifierat kvinnor? Att Channing Tatum är fruktansvärt tråkig? Jag vet inte. Det hela känns ganska spretigt, och om det nu finns något slags budskap överskuggas det rätt rejält av alla dessa nakna män. MEN, det bör också tilläggas att männen inte är helt oangenäma att se på. Då tänker jag särskilt på Alex Pettyfer som spelar Adam (till höger), och till och med gör att jag i vissa fall är beredd att bortse från filmens andra tillkortakommanden.*

 

 

Ja hörrni, det har varit en händelserik helg. Förutom att jag har varit på The Hives och inflyttningsfest har jag dessutom kollat igenom säsong 4 och 5 av Svenska Hollywoodfruar. Jag har nämligen blivit helt besatt av Gunilla Persson, som enligt hennes hemsida är "den första TV-personligheten som, på grund av hennes popularitet och professionalism, har bytt från en reality show till en annan" (!). Jag är oerhört fascinerad av hennes självförtroende, hennes visioner och övertygelse om att hon hela tiden vet bäst. Jag tror att jag skulle må mycket bättre om jag bara hade en bråkdel av dessa egenskaper.

 

 

Att hon sedan är fullkomligt GALEN gör att jag känner att det finns hopp för mig med.

 

Den senaste tiden har jag sett och hört en del om filmen Project X.* Jag bestämde mig för att också se den för att förstå vad grejen är. Och nu följer givetvis en filmrecension.

 

 

Filmen handlar om en vanlig, lite småtöntig high school-kille, som precis som i ALLA highschoolfilmer har en kompis som tror att han är tuff för att han snackar mutta, och en tjock kompis som på grund av sina bitch tits blir retad av tidigare nämnda vän. (Varför tjockisarna i dessa filmer inte skaffar bättre vänner är för mig en gåta.) Alltihop filmas av en fjärde "kompis" som ingen verkar känna. Sedan ordnas alltså, mycket på initiativ av den muttsnackande vännen, en fest för huvudpersonen som händelsevis fyller år. En fest som (precis som den här) spårar ur.

 

Jag kan inte låta bli att tycka att den småtöntiga huvudpersonen är lite charmig, och trots att filmen helt saknar, vad ska vi säga ... SUBSTANS, är den ändå aningen underhållande. Det är lite samma känsla som en bilolycka man inte kan slita ögonen ifrån. På något sätt känns den också lite ... äkta (herregud vad pretentiöst DET DÄR lät då) om man jämför med andra filmer i samma genre.

 

Om jag skulle sätta ett betyg på filmen skulle jag säga att den är roligare än en planka, ja, till och med roligare än en målad planka. Däremot vill jag påstå att den inte är riktigt lika kul som exempelvis en katt som duschar, utan kanske som en apa med byxor - helt utan funktion, men ändå med något slags oförståeligt underhållningsvärde.

 

 

 

* Först trodde jag att den hette Projekt X och var svensk, men när jag fått klarhet i frågan kände jag att det kanske var safe att se den iallafall (är allergisk mot i princip all svensk film som inte är gjord av Lukas Moodysson eller Killinggänget).

Som ni kanske vet vid det här laget är jag expert på att grotta in mig på olika saker. Det brukar hålla i sig i ungefär 2 veckor, ibland mer, ibland mindre. För ett tag sedan var det Titanic och andra båtkatastrofer, sedan följde superhjältar och ESC och nu är vi framme vid Zombies. Har under helgen sett 28 dagar senare, 28 veckor senare, Zombieland och episod ett av The Walking Dead. Har naturligtvis också gjort lite research på klassiska zombieflicks och bunkrat upp för resten av veckan. Hursomhelst, det jag egentligen ville berätta om är min zombiedröm.

I korta drag gick drömmen ut på att jag hittade en liten pojkes mamma som var zombie, och kom på att om man bara gav henne lite tid och tålamod så var hon riktigt trevlig. Hon berättade att "sjukdomen" tydligen gick att leva med om man bara ansträngde sig, och att vissa av dem faktiskt var helt okej, men att de människoätande typerna som liksom bara givit efter hade gett hela zombiesläktet ett dåligt rykte. Jag tyckte ju naturligtvis att det här var strålande nyheter och ville att vi skulle berätta det för hennes son på en gång. För att kunna ta oss därifrån smetade vi lite blod i ansiktet på mig, och hon lärde mig hur jag skulle gå för att smälta in. Sedan var det ju bara att gå ut på gatan. Min fråga nu är naturligtvis: varför har ingen haft den här approachen på zombies tidigare? Skulle det inte vara en rätt awesome twist i slutet av en zombiefilm? Filmmakare - varsågoda!



Dagens låt: Ready For The Floor - Hot Chip

Jag gillar film. Jag gillar film på bio. Och ibland gillar jag att se film på bio själv. Länge tänkte jag att det var bland det sorgligaste som fanns, men nu har jag insett att en viss typ av film faktiskt är trevligare att gå på ensam. (Jag har faktiskt exakt samma filosofi när det gäller att kolla på film hemma också, seriösa filmer ser jag helst själv, annars måste man ju prata med folk. Roliga, lättsamma filmer däremot ser man ju helst i sällskap med andra.) Hursomhelst. Igår fick jag lust att se Titanic. (Jag har ju redan skrivit lite om min relation till den filmen.)



Min bioupplevelse kan enkelt sammanfattas i tre punkter:

- Som ensam biobesökare var det här kanske det sämsta valet av film någonsin. Man kan ju tycka att jag borde ha insett att jag skulle bli ensam singel i biosalongen, men det gjorde jag inte.

- 3D effekterna var knappt märkbara, men får ändå ett stort plus eftersom glasögonen dolde tårarna. (Började för övrigt gråta redan efter 15 minuter. Nytt rekord.)

- Stora båtar blir ännu större på stora skärmar.

Dagens låt: Vapour Trail - Ride

Nu minns jag vad jag menade med "jag är en svan"! Jag tänkte att det vore en kul grej att klä ut sig till den svarta svanen i Black Swan och gå på en fest, som INTE är en maskerad. Alltså man kommer dit, på en helt vanlig fest, och är superutklädd så att alla bara: "Men gud!" medan man själv, helt iskallt bara: "Jag är en svan.".



Det var bara det.

Det har inte varit ett lätt år för oss Turtles-fans. Först spreds den här artikeln som en löpeld över internet, och vi ställde oss alla frågan: VEM SKA TRÄNA TURTLES NU?!?



Och som om det inte vore nog har filmskaparen Michael Bay nu gått ut med att Turtles i hans film ska komma från rymden. RYMDEN! (Ja, Kapten-Klänning-uttal är i detta fall ytterst lämpligt.) Att fyra sköldpaddor råkar kliva i en pöl mutagen och blir mutanter och därefter ninja-tränas av en råtta, DET är rimligt, men att fyra sköldpaddor kommer till jorden från yttre rymden är ju HELT orealistiskt. Det finns liksom en anledning till att de kallas Teenage Mutant Ninja Turtles (och i vissa censurerade fall Teenage Mutant Hero Turtles) och inte Teenage Alien Turtles who happen to be Ninjas.

Dagens låt: True Love Will Find You In The End - Daniel Johnston