I helgen såg jag filmen Pitch Perfect, och som av en händelse har den faktiskt svensk biopremiär ikväll. Som den generösa medmänniska jag är tänkte jag därför bjuda på en recension så att ni vet ifall den är värd 110 av era hårt förvärvade riksdaler.

 

 

Pitch Perfect handlar om Beca som, trots att hon helst vill flytta till LA och producera musik, börjar på College. Väl där visar det sig att skolan har inte mindre än fyra a capella körer, och efter att ha lovat sin pappa att engagera sig mer i studentlivet går hon med i en av dem. Kören (som heter Barden Bellas) består av bara tjejer, vilket tydligen inte är särskilt förmånligt i a capella sammanhang då de saknar bastoner. Dessutom leds de av Fellowship of the Sun ledarens fru (True Blood referens) som tvingar dem att sjunga en extremt tråkig version av Ace of Base gamla dänga The Sign, om och om och om igen - de är alltså i desperat behov av lite förnyelse i form av Becas DJ-skills.

 

Paralellt med körövningarna tar Beca även jobb på skolans lokalradio där hon sorterar skivor tillsammans med Jesse. Jesse är råkar dessutom vara med i skolans manskör The Treblemakers: regerande mästare i den nationella a capella tävlingen*, och därmed också Barden Bellas största rivaler. Förutom extremt mycket a cappellasång bjuder filmen dessutom på lite humor i form av tröttsamt ordvitsande ("A-ca-scuse me?" var inte ens roligt första gången), en asiatisk tjej som säger obscena saker så tyst att ingen hör, samt en något överviktig karaktär vid namn Fat Amy. Hon spelas av Rebel Wilson, och mina känslor angående denna skådespelerska är lite kluvna - hon bjuder ofta på stor humor, men jag skulle gärna se att denna humor oftare kunde handla om något annat än det faktum att hon är just stor. I den här filmen står hon iallafall för den i särklass bästa repliken (02:20).

 

 

Det här är förmodligen inte en film som kommer förändra någons liv (om den nu inte inspirerar till det livsavgörande beslutet att börja med a capella sång), men jag tror inte heller att det som är filmens syfte. Det är tvärtom helt uppenbart att det här bara ska vara en smårolig film med en hyfsat charmig kärlekshistoria ackompanjerad av körsång, och den lyckas faktiskt vara allt detta utan att jag blir illamående, vilket i sig faktiskt är lite av en prestation.

 

Om jag skulle sätta ett betyg på filmen skulle jag säga att den definitivt är bättre än en hög med grus, kanske till och med bättre än det oerhört tråkiga fikabrödet brysselkex. Däremot känns den inte lika viktig som exempelvis ett viktigt papper, och absolut inte lika livsviktig som syre. Den är mer som ett helt vanligt plåster - något man egentligen inte behöver, men sätter på ändå för att bli lite gladare.**