Okej, jag ska erkänna att jag försummat denna del av internet den senaste tiden, mycket pga min Årliga Romatiserade Höstdepression™.

 

 

2 minuter in i pilotavsnittet hände nämligen något som fick mig att förstå att jag hittat något av det bästa TV har att erbjuda - passagerarna på ett flygplan började SMÄLTA, och en kille TAPPADE HAKAN. Bokstavligt.

 

 

Och efter det blev det om möjligt ännu bättre! Märkliga LSD-trippar. En kvinnlig FBI-agent som sparkar galet mycket röv. Konspirationsteorier. En kvinna med robotarm. En galen vetenskapsman. En ko. Och kanske bäst av allt: Joshua Jackson (Mighty Ducks, Dawson's Creek) i skäggstubb. Det KAN hända att jag stundtals sitter ungefär såhär i soffan:

 

 

Det var inte särskilt länge sedan jag skrev om Community, men vad fan, älskar serien så mycket att jag gör det igen. Framför allt ÄLSKAR jag Dean Pelton, och när jag hittade denna samling med hans bästa utklädnader kunde jag inte låta bli...

 

 

Har du inte sett serien än bjuder jag dessutom på en kort motivering till varför du ska börja.

 

 

I föregående klipp framgår det kanske att serien aldrig riktigt fått den uppmärksamhet den förtjänar. Säsong fem börjar i januari, så du har gott om tid att kolla ikapp, och så kan vi väl tillsammans se till att serien får lite efterlängtad cred? Tumme på det? #sixseasonsandamovie

 

Jag måste erkänna att jag vid första anblicken inte var superexalterad över filmen Thor, men på senare tid har jag läst och hört en massa påståenden om att det är en feministisk rulle, vilket fick mig att se på den med lite nya ögon. För er som inte orkar följa länken och göra lite extra läsning ska jag sammanfatta de viktigaste punkterna.

 

- Redan i första scenen klarar filmen Bechdel-testet.

- Jane får vara en seriös och hårt arbetande fysiker PÅ RIKTIGT (istället för att bara hävdas vara det, och sedan reduceras till Snygg Tjej Att Rädda™).

- Den roliga sidekicken är en kvinna.

- De kvinnliga karatärerna utsätts inte för någon (hetro)manlig blick.

- Tvärtom är det Thor som utsätts för en kvinnlig blick (kan i nuläget ej komma på ett enda exempel på detta i annan storfilm).

 - Både Thor och Loki tillåts visa sig sårbara, utan att för den sakens skull bli mindre awesome. Herregud, en tårögd superhjälte och en gråtande superskurk är ju så sällsynt att en nästan smäller av.

 

 

 

På senare tid har jag även börjat bli lite varm i hjärtat när jag tänker på Tom Hiddleston. Osäker på exakt vad detta beror på, men ska försöka ge några konkreta exempel. Bland annat har vi denna gag reel från The Avengers:

 

 

För att inte tala om den fantastiska fanservice han bjöd på när han crashade Thors Comic-Con panel...

 

 

 Har precis återupptäckt YouTube-fenomenet Bad Lip Reading, och efter att ha torkat alla skratt-tårar tänkte jag dela med mig av de bästa filmnyheterna.

 

Vi börjar med Medieval Land Fun-Time World, där Eddie Stark försöker skapa världens bästa temapark. (Baserat på Game of Thrones.)

 

 

 Sedan har vi One Directions utländska långfilmsdebut, Shadow Pico. (Skulle SÅ betala för att se den filmen.)

 

 

 Och sist men inte minst - zombiefilm. (Baserad på The Walking Dead.)

 

 

För er som missat, eller bara vill se de gamla klassikerna igen - här har ni Romney vs Obama debatten, Twilight och Hunger Games.

 

Eh, ska vi prata om Marvel's Agenst of S.H.I.E.L.D. eller?

 

 

Hej. Jag har precis kommit hem från Oslipats stand-up klubb på Katalin, där jag bland annat såg den väldigt rolige Björn Gustafsson, den oerhört underhållande Judah Friedlander (känd från USA) och den också väldigt roliga Marja Nyberg (som tyvärr inte är så känd att hon finns på Youtube än). Har på riktigt ont i både kinder, hals och panna pga så mycket skratt. Bland annat skrattade jag ungefär högst av alla åt Star Wars skämten om vilka Judah sa "I'm literally joking for three people only" och "those of you who didn't laugh now, congratulations on having a life". Hursomhelst, det jag skulle komma till var cykelfärden hem. Jag cyklade nämligen förbi en mystisk man som stod dold i mörkret i ett buskage, varpå min första tanke naturligtvis var: "han har säkert satt upp en tråd över vägen som kommer halshugga mig när jag cyklar förbi". Ungefär såhär (fast med snöre och cykelhastighet):

 

 

Detta hände uppenbarligen inte då jag fortfarande är i livet och kan skriva om det, men det oroar mig av två anledningar. 1. Jag KANSKE ser lite för mycket på skräckfilm. 2. VARFÖR FORTSATTE JAG CYKLA?!?

 

Har en sådan oerhörd nerd-gasm just nu att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Det var ju Comic Con i veckan, och ÄHHHH!!! (Klarar ej av att uttrycka mig i skrift pga överexalterad.)

 

 

SKRIKER RAKT UT!!! (Och gråter någon glädjetår, naturligtvis.)

 

Dessutom fick en reda på mer om X-Men: Days of Future Past.

 

 

Dör lite när jag ser den castingen. För. Många. Bra. Människor. Ian McKellen bland annat. Som passade på att snacka HBTQ-politik och flörta med Michael Fassbender. Fina, fina Ian.

 

Och sist men inte minst: Det ska komma ett nytt spel i Mass Effect-serien. (!!!) Potentiellt med Garrus i huvudrollen. (!!!!!) Okej, detta är rätt gamla nyheter, och har inte så mycket med Comic Con att göra, men det är så FANTASTISKT att jag fortfarande kippar efter andan så fort jag tänker på det.

 

Idag har jag sett något fantastiskt. Jag hittade nämligen filmen Død snø på Netflix, en norsk skräckkomedi om nazizst zombies. Vi tar det igen: En norsk skräckfilm. Med nazizombies.

Det är ett tag sedan nu, men i våras såg jag filmen The Host, och nu när jag hunnit bearbeta upplevelsen tänkte jag skriva om den i form av en filmrecension.

 

 

Filmen är baserad på en bok av Stephenie Meyer (ni vet hon som gav världen Twilight), och handlar om att jorden blivit invarderad av utomjordingar. Dessa utomjordingar är en slags parasiter, som kallar sig själva för själar, och lever på att klamra sig fast i hjärnbalken hos andra varelser och på så sätt ta över deras kroppar. Melanie är en av de sista överlevande människorna, tills hon en dag blir infångad och får själen Vandraren på halsen i nacken. Eftersom Melanie är en "stark personlighet" får inte Vandraren full kontroll över sin nya kropp, och till slut lyckas Melanie lura med sig henne ut i öknen där hennes familj gömmer sig. Ungefär här slutar berättelsen vara en milt intressant skildring av utomjordingar, och utvecklas istället till ett handlingslöst triangeldrama (vars utformning vi kan känna igen från ungefär samtliga historier med unga tjejer som målgrupp) där Vandraren/Melanie slits mellan Melanies gamla pojkvän och Vandrarens nya kärleksintresse. Eftersom de delar samma kropp blir situationen minst sagt knepig, och upptar filmens hela fokus.

 

Det faktum att majoriteten av alla konversationer utspelar sig mellan Vandraren och rösten i hennes huvud (Melanie), resulterar i en överdos av det dramaturgiska stilgrepp jag hatar mest av alla - monologen (känd från Days of Our Lives). Att överföra fenomenet röster i huvudet till film är ju generellt sett rätt knepigt, men med en bra regissör kan det kanske fungera - nu gjorde det INTE det. Inte ens de två kärlekshistorierna lyckas hålla intresset uppe, och det är nästan så en längtar tillbaka till Bella, Edward och Jacob.

 

Eftersom jag faktiskt har läst boken (pga har ett passionerat hat/kärleksförhållande med denna typ av litteratur) borde jag ju ha vetat vad jag gav mig in på, men någonstans tänkte jag att historien skulle göra sig bättre i filmformat - kanske med mer action och mindre relationsdrama - men icke. Istället blev det ungefär lika stelt och pinsamt som det här, och jag ville sjunka genom jorden precis lika mycket som den gången när jag gick i ettan och glömde att låsa dörren på toaletten, och en äldre kille öppnade dörren för att sedan stå och skratta åt mig med sina kompisar när jag gick genom korridoren.

 

Så, om jag skulle ge filmen ett betyg skulle jag säga att den är ungefär lika intressant som oönskad hårväxt, något obekvämt och pinsamt som en vill dölja för omvärlden. Till och med en väldigt obekväm stol får en att känna sig mindre obekväm. Den är absolut inte lika bra som någon som bär sin oönskade hårväxt med stolthet, exempelvis Annie Jones (kvinna med skägg = awesome), och kommer inte ens i närheten av Gollum och Sméagol, som är en MÄSTARE i konsten att prata med sig själv på film. (Och förmedlar mer känslomässigt djup i en femminutersmonolog än vad denna film levererar på två timmar.)

 

 

För någon vecka sedan köpte jag Bluray-utgåvan av Titanic, (en sån där grej som bara råkar slinka med i varukorgen när en beställer TV-spel från CDON) och idag bestämde jag mig för att se på extramaterialet pga älskar att se hur filmer blir gjorda. MEN - redan vid första tonen av My heart will go on-flöjten började VÄLDIGT starka känslor svalla upp inom mig - och jag insåg att det var den tiden av månaden då allt Titanic-relaterat egentligen borde undvikas (läs: PMS). Och mycket riktigt, snart satt jag där med darrande underläpp och storbölade i soffan. Då hade jag ju också passerat the point of no return och KUNDE liksom inte slita mig, så i en hel timme satt jag och fulgrät åt att folk PRATADE om hur de SPELAT IN filmen. 

 

 

Det alternativa slutet, det ska vi inte ens tala om...

 

  

Jag påmindes också om en del saker, dels hur förbannat vacker Kate Winslet var/är, vilken jävla hjälte den här killen var (obs han fanns på riktigt), men också att Craig Kelly från Queer as Folk är med och spelar en av de som sköter telegrafen. Det är naturligtvis lite extra roligt eftersom han bara två år senare spelade in denna scen. När vi ändå pratar om Queer as Folk (brittisk dramaserie från -99 om böglivet i Machester, där även en mycket ung Charlie Hunnam medverkar - sevärd) vill jag passa på att dela med mig av detta klipp, som kan vara intressant att bära med sig när Littlefinger fäller kommentarer om Renlys sexuella läggning i Game of Thrones. (Observera också att Ser Barristan skruvar bokhylla.)

 

 

Oj vad jag hamnade off topic nu, men så blir det kanske när en skriver blogginlägg kl 05.45. (Jobbar natt denna vecka och lever alltså vampyrliv, minus allt som är häftigt med att vara vampyr.)

 

Förra helgen gjorde Bill Hader sitt sista avsnitt av Saturday Night Live, och detta är naturligtvis något vi måste bearbeta tillsammans. Denne man har gjort mycket för mänskligheten - han har inte bara dansat tillsammans med Tom Cruise i Tropic Thunder, han har också gjort den absolut bästa SNL-karaktären någonsin: Stefon, den excentriske New York-korrespondenten som inför storhelger tipsar om stadens hetaste klubbar, och har en crush på nyhetsankaret Seth Meyers. Nu följer en (eventuellt lite för lång) kärleksförklaring till Stefon, med en massa Youtube-klipp av varierande kvalitet (damn you NBC!), för jag BEHÖVER det.

 

 

 

Under de fem år Bill Hader har gjort karaktären har han aldrig lyckats genomföra en hel sketch utan att börja skratta, mycket på grund av att författarna gillar att lägga in nya skämt i manuskorten för att få honom off balance. Och det är lika roligt varje gång.

 

 

Tillåt oss därför att titta på Stefons (förmodligen) sista medverkande i SNL med stort vemod, men också med stor glädje pga (spoiler!) extremt lyckligt slut.

 

 

Jag har bara fem ord att säga: YES, YES, YES, YES, YES! Sötaste paret någonsin. (Okej, nu blev det åtta.)

 

 

Efter en veckas Post-Eurovision-depression/bihåleinflammation, vilket har inneburit att jag legat i sängen exakt 24 timmar om dygnet och hunnit konsumera kopiösa mängder populärkultur, är jag äntligen tillbaka. För den som eventuellt också behöver dra ett gammalt täcke över sig och fly från verkligheten en stund kommer här ett litet axplock av mina favoriter från den gågna veckan:

 

 

Denna vecka har jag sett de fyra säsonger som finns på amerikanska Netflix (tack mediahint!). Har du inte sett Parks and Rec än tycker jag defnitivt att du ska göra det. Amy Poehler är ju ett geni, och i denna serie spelar hon Leslie Knope - en extremt passionerad byråkrat vid det statliga departementet för parker och rekreation i småstaden Pawnee. Serien är filmad i mockumentary-stil á la The Office och kretsar kring Leslie och hennes kollegor (som inte alltid delar hennes entusiasm för kommunal politik). Första säsongen är inte supervass, men den är också bara sex avsnitt lång och därmed lätt att ta sig förbi, och sedan tar serien fart på riktigt. Om ni behöver mer för att övertygas - tillåt mig att presentera mina favoritkaraktärer: Ron Swanson...

 

 

... och Andy Dwyer. (Chris Pratt in my <3)

 

 

 

Jag är ju rätt ny på det här med serietidningar, och när det gäller de gamla klassikerna som är uppe i typ 745 nummer, och dessutom har cirka 10 sidestorys, kan det kännas lite svårt att veta vart en ska börja. Så fint då att både DC och Marvel har kickat igång The New 52 och Marvel NOW! som en slags nystart för deras långkörarserier. Jag har naturligtvis börjat med min absoluta favorithjälte Batman, och är verkligen INTE besviken.

 

 

 

Jag har hunnit se fyra avsnitt, och är än så länge lite kluven. Jag gillar inte riktigt det nya upplägget där de fokuserar på en karaktär per avsnitt - nog för att alla karaktärer i denna serie besitter stor humor, men jag har alltid tyckt att deras styrka är när de interagerar med varandra - och ärligt talat, ett avsnitt med bara Michael får en inte direkt att vrida sig av skratt. Jag saknar Buster och Tobias något oerhört, då de hittils har fått alldeles för lite airtime. MEN, det är ju trots allt Arrested Development vi snackar om, så det är naturligtvis roligt ändå, och jag har höga förhoppningar på resten av säsongen (tänk ett avsnitt med bara Buster!!!). Under tiden kan vi minnas ett guldkorn från förr:

 

 

 

Jag har inte bara börjat läsa de nya superhjälte-tappningarna, jag har även tänkt läsa en del serier från allra första början. Först ut blev första numret av Uncanny X-Men från 1963, och det var mycket intressant läsning - inte bara för att en fick se hur allt började, utan pga REKLAMEN. Det var en massa annonser om myntsamlingar, frimärkssamlingar, kurser i hypnos, och (kanske märkligast av allt) inspiration till låtskrivande.

 

 

 

Som att se rakt in i huvudet på en tolvårig pojke anno 1963. Fantastiskt.

 

Äntligen Game of Thrones-måndag igen, och naturligtvis är det dags att summera veckans avsnitt, episod 4, även kallat And Now His Watch Is Ended:

 

- Jaime Lannister har förlorat sin svärdshand, och därmed även lusten att leva. Det finns ju så mycket han nu inte kan göra, exempelvis svinga svärd, samt allt annat som han förr använde högerhanden till. Jag föreslår att någon visar detta klipp för honom, så kanske han blir på lite bättre humör till nästa vecka.

 

 

- ATT mysteriet med Podricks färdigheter i sängkammaren följs upp i detta avsnitt? Då några av de mysterier som ges stort utrymme i böckerna (ex profetian Daenerys får i the House of the Undying) tagits bort är det alltså gåtor av denna lite simplare, erotiska karaktär som upptar dyrbar TV-tid.

 

- Vi fick komma karaktären Joffrey lite närmre genom att få se honom ägna sig åt ännu ett av sina intressen - gravskådning. Tror att vi aldrig fått se honom så glad som när han berättade för Margaery om hur alla i släkten Targaryen mist livet. Sjuka, sjuka lilla pojke.

 

- Att Theon snopet fördes tillbaka till sträckbänken är det bästa som hänt på länge. Denne "fritagare", gjorde han allt det där bara för att få veta att Bran och Rickon fortfarande levde, eller vad i helvete håller han på med? Och framför allt, vem ÄR han?

 

 

- SÅ mycket girl power i King's Landing nu att en knappt vet var en ska börja: Margaery fortsätter att vinna Joffreys, och folkets hjärtan, och jag är oerhört spänd på vad hon kommer göra när hon fått honom dit hon vill. Cersei talar ut med pappa Tywin, medan farmor Tyrell låter tungan gå varm (älskar denna kvinna!) och smider planer med Varys om att cockblocka Littlefinger. Dessutom följer Margaery och Sansa mitt råd om att bli vänner - fint. Heja systerskapet och så vidare.

 

- Men nu har väl killarna i the Night's Watch ändå blivit GALNA? Okej att de är hungriga och trötta på att skotta bajs, så ett litet uppror mot Lord Incest var väl helt i sin ordning, men att hugga Mormont i ryggen? Galet. Vila i frid Mormont! Craster kan gärna vila i ofrid, och kanske bli tagen av en whitewalker eller så (litet tips bara).

 

- Sa jag inte att Daenerys hade en plan? SA JAG INTE DET?!? Daenerys del denna vecka var så förbannat fet av många olika anledningar: 1. Jorah och Barristans snopna miner 2. Att hon fattat vad slavhandlaraset sagt hela tiden och bara: "Jag är Daenerys Stormborn, och Valyrian är mitt modersmål, bitch!" 3. När alla Unsullied stöter lansarna i marken 4. Drakarna 5. När Daenerys kastar piskan i marken 6. DRAKARNA!

 

 

Dagens låt: Red River - Blood Red Shoes

Idag är det måndag, vilket betyder Game of Thrones. Denna vecka har vi kommit till avsnitt tre: Walk of Punishment.

 

- Mer pilbåge! Även om Edmure Tully had nothing on förra veckans bågskytt. (För övrigt ett genidrag att presentera honom på detta vis - på så sätt visste vi ju redan hur fullkomligt värdelös han var när Robb skällde på honom, och kunde njuta av scenen helt utan sympati för herr kan-inte-ens-träffa-en-förbipasserande-båt.)

 

- Äntligen fick jag se min absoluta favoritmustasch (som pryder Littlefingers överläpp) igen. Plus att en fick se vad Tywin Lannister egentlingen SYSSLAR med i King's Landing - nämligen utser sin son till Master of Coin i tron att det är något slags straff. (Har en känsla av att Tywin kommer få äta upp det där, då Tyrion med största sannorlikhet kommer gå merkantilism á la Jean-Baptiste Colbert över ekonomin i King's Landing.)

 

 

- Vem hade kunnat ana att The White Walkers var så konstnärliga? Tyckte deras installation med itusågade hästkadaver var väldigt intressant - en påminnelse om livets förgänglighet och dödens eviga spiral.

 

- En son är född hos Craster - the Lord of Incest - och det verkar som om Sam kommer göra något dumt... (Får han förresten inte utstå lite VÄL mycket fat-shaming nuförtin?)

 

- Way to go killen från Misfits (vem ÄR han?!?) som stod för veckans bästa skott med båge (skulle gärna se honom och bågskytten från förra veckan - Anguy - spexa ikapp med pilbåge), synd bara att han slösade bort det på den vedervärdiga Theon.

 

- Anguy (bågskytten alltså) börjar för övrigt bli en ny favortikaraktär pga 1. pilbåge-skills 2. han fick The Hound att slå i huvudet.

 

 

- Fy fa-an vad bad-ass Danearys var denna vecka! Först droppade hon avsnittets i särklass bästa repliker: "I wish I had known him - but he was not the last dragon." samt "All men must die - but we are not men." Och sedan satte hon Ser Jorah och Ser Barristan på plats ordentligt, vilket verkligen var på tiden. Är det inte dags att de slutar slicka Khaleesi-röv och fattar att hon säkert har något ess i rockärmen urringningen? Hoppas bara att hennes förkärlek för att befria slavar inte kommer bite her in the ass som det gjort så många gånger förr (lex Mirri Maz Duur och Doreah).

 

- Kändes det inte lite som om seriemakarna kände att de var tvugna att väga upp de två första, ganska tunga avsnitten, och därför lyssnade lite väl mycket på denna kille:

 

 

- VAD gjorde Podrick med glädjeflickorna egentligen?!? Och är det inte rätt underligt att detta är den enda sexscen som NÅGONSIN undanhållits tittarna i HBOs historia?

 

Bara drygt en månad kvar tills denna film når de svenska biograferna:

 

 

Eftersom jag sett originalfilmen oräkneliga gånger (den tillhör nämligen en av mina favoriter i kategorin gammal skräck) ser jag oerhört mycket fram emot detta. Framför allt är jag MYCKET spänd på hur de kommer tolka denna scen (som kan vara det märkligaste/bästa som någonsin visats på vita duken):

 

 

Plus att en aldrig kan få nog av detta ansikte. (Som för övrigt är den enda anledningen till att jag sett om den väldigt märkliga - och obehagliga - zombiefilmen Deadgirl betydligt fler gånger än vad dess kvalitet gjort sig förtjänt av.)

 

 

Onödigt vetande: snubben som spelade Isaac var 25 år när Children of the Corn spelades in, men eftersom han lider av någon ovanlig sjukdom såg han fortfarande ut som 12 - därav denna märkliga röst.

 

Så oerhört skönt att Game of Thrones dragit igång igen! Förra veckan var jag aningen för exalterad för att kunna uttrycka mig i skrift, men nu har jag hämtat mig tillräckligt för att kunna summera avsnitt nummer två. Därför kommer nu, mest för mitt eget nöjes skull, mina tankar om Dark Wings, Dark Words:

 

- Kul att få se den lilla trumslagarpojken från Love Actually som Jojen Reed. Dessutom trevligt att äntligen få se honom och hans syster i serien också* (läs: trevligt att Bran får göra något annat än att agera ryggsäck).

 

 

 - Oj, oj, oj vad en skulle vilja äta ostbricka med farmor Tyrell! Hon verkar vara en fantastisk person (om hon sedan visar sig vara en backstabber, vilket i denna serie är högst tänkbart, får jag väl äta upp det här flera gånger om). Tycker även att Sansa och Margaery borde hänga mer regelbundet, alternativt även ligga (har vi fått ett bögpar kan vi väl få se lite lesbisk kärlek också?).

 

- Så otroligt roligt att se scenerna mellan Margaery och Joffrey. Att hon liksom är den enda som verkar kunna få honom off balance. Hoppas att hon (och farmor Tyrell) lyckas överlista honom och förstöra precis allt han har. ALLT!

 

- Äntligen lite pilbågstricks! Var inte ens medveten om att jag saknade något i denna serie (det finns ju liksom både drakar och zombies, vad mer kan en önska?), men en får naturligtvis aldrig nog av att se folk skjuta snitsigt med båge.

 

 

- Jag hade på något vänster lyckats övertala mig själv att Theon dog i förra säsongen (vilket önsketänkande!), och blev därför OERHÖRT besviken när det visade sig att han bara fick ett litet slag i huvudet. Skönt iallafall att han fick spendera merparten av avsnittet i sträckbänken - och hoppas att han får hänga kvar där ett tag till. (Liten parantes: var det inte den lätt socialt handikappade killen i Misfits som försökte rädda honom?**)

 

- Och som vanligt: heja Jon och Arya (hoppas för övrigt att hon får en ny chans att spöa Thoros of Myr, för det där nederlaget var i ärlighetens namn lite pinsamt).

 

Varför Taylor Swift är nutidens Lill-Babs:

 

 

(Och Lasse Holmqvist var dåtidens Ellen DeGeneres.)

 

Såg just det senaste avsnittet av New Girl, och precis när jag trodde att jag och Nick Miller inte kunde bli mer lika: 

 

 

 Vi är ju för guds skull SAMMA PERSON.