And now it's all quiet.
För ett tag sedan såg jag filmen The Number 23, eftersom jag försökte arbeta mig genom min nya kärlek Logan Lermans hela CV (har ni sett The Perks of Being a Wallflower? Jag dör pga så söt!). Jag orkar inte skriva en filmrecension, så istället för att komma på någon fyndig liknelse nöjer jag mig med att säga att den var sådär. I början var jag med på noterna, mycket på grund av att jag har ett ärr på handen som bildar numret 32* (32 är ju 23 baklänges - OMG!) och kände att ja, ALLT är 23. Sedan skulle jag också räkna ut vad mitt namn blev, men jag förstod inte riktigt hur man gjorde (det blev för mycket matte för mig) och helt plötsligt kände jag att nej, INGENTING är lika med 23.
Dagens låt: Sucker - California X
* I 7:an hade jag någon fix idé om att räkna ut hur många dagar det var kvar till julafton väldigt långt i förväg. Jag hade nämligen upptäckt att detta var ett sätt att få uppmärksamhet på då folk tyckte jag var galen (jag har aldrig varit rädd för att "underhålla" andra på min egen bekostnad). Jag höll väl på i några månader, och den 23:e november (då det var 32 dagar kvar till julafton) skulle jag skriva upp antalet kvarstående dagar på handen. I avsaknad av bläckpenna använde jag en blyertspenna, och alla som någon gång försökt skriva på hud med blyerts vet ju att man måste gnida rätt ordentligt för att få resultat. (Detta var för övrigt tiden då bögtestet utfördes frekvent på skolan.) Jag vill lugna alla oroade med att det absolut inte handlade om att rista så att blodet forsade, och att smärtfaktorn var ungefär lika med noll, däremot blev det en liten sårskorpa som jag sedan inte kunde låta bli att klia sönder - och så gick det till när jag uppfann scarification, långt innan alla forntida folkstammar. Idag ses ärret endast med god vilja (vilket jag är oerhört tacksam för), men under en period i livet var det den ultimata fusklappen då den utgjorde 50% av min dåvarande bankkod.
Kommentarer
Trackback
