I dream in neon.
Just nu jobbar så mycket att min arbetsplats mer börjar kännas som ett andra hem, pga sover ju till och med över. Det här med att ha sovande jour är för övrigt rätt intressant - vissa nätter är lugnare än andra, och vissa nätter sover en OROLIGT. Och när det gäller att sova oroligt är jag svårslagen. Bara den senaste veckan har jag drömt att jag inte KAN vakna säkert 10 gånger. Alltså, jag drömmer att hjärnan är medveten om vad som händer runtomkring medan kroppen sover. Oftast drömmer jag att det händer något jobbrelaterat som kräver omedelbart agerande från min sida, och att jag därför försöker kliva upp, bara för att inse att jag inte ens kan öppna ögonen. Det hela är naturligtvis oerhört frustrerande, men blir stressigt på en helt ny nivå när mina kollegor kommer in och undrar varför jag inte hjälper till. En natt pågick den här drömmen så länge att jag efter en lång tids kämpande faktiskt lyckades rulla ur sängen (i drömmen alltså), och lyckades få ur mig några oidentifierbara läten från golvet - varpå min kollega inte bara blev rädd, utan även oroad över min mentala hälsa.
En annan natt drömde jag att en fellow personlig assistent kom in och skulle väcka mig för att hen behövde hjälp, bara det att detta visade sig vara en helt okänd kvinna, och inte alls den person som delade nattpasset med mig. Jag blev naturligtvis misstänksam och frågade om hon verkligen jobbade här, varpå den okända kvinnan bet mig i örat. Jättehårt.
Men annars är allt bra med mig.
Förutom möjligtvis att jag börjat läsa om valda delar ur vad som kan vara den sämsta bokserien någonsin: Sagan om Isfolket. En serie på 47 böcker i genren tantsnusk, som följer en släkt från 1500-talet ända in på 1900-talet och innehåller milda inslag av fantasy (med betoning på milda). När jag gick på mellanstadiet var jag och mina två bästa vänner jättefascinerade av dessa fantasyinlsag, och slukade därför alla böcker med hull och hår - de erotiska delarna tyckte vi inte var så märkvärdiga, förutom att det ibland var lite pinsamt att ta med böckerna till lässtunden i skolan när de hade omslag som detta:
När alla 47 (!) böcker var utlästa hamnade de i någon låda under sängen, och nu när jag spenderar mycket tid i mitt föräldrarhem (pga närmare till jobbet) har jag hittat dessa böcker under tidigare nämnda säng och börjat läsa de delar av serien jag minns som "bäst". Hittils har jag läst två, och har vid ungefär varannan sida tvingats lägga ifrån mig boken, sucka, och ta mig för pannan för att det är så dåligt skrivet, och så fruktansvärt pinsam dialog - ni som i likhet med geniet
Nanna Johansson tyckte att
50 Shades of Grey var pinsam läsning har helt klart inte läst Margit Sandemo. För att ge ett exempel:
"Varje fiber i honom blev fylld av glädje, av styrka och av medvetande om hans manlighet. Vemund hade inte haft tid att tänka på sig själv som ett manligt väsen, inte sedan den tidigaste ungdomen. [...] Nu kände han att det fanns en ljuv liten kvinna i hans närmaste krets, att han själv var en könsvarelse."
Och det här är bara ett lindringt exempel. Men ANNARS är det bara bra med mig. (Det här med att skriva väldigt långa inlägg utan substans och sammanhållning är tydligen min nya grej?)
Oh god damn.
För några nätter sedan drömde jag att jag var psykiskt störd. Vi snackar alltså helt spritt språngande, med röster i huvudet och allt. Det hela började med att jag gick i en park och såg en liten flicka som gick runt där helt ensam. Jag gick fram till henne och frågade vart hennes föräldrar alternativt annat vuxet sällskap var, men fick inget svar. Istället stirrade hon med mycket obehaglig blick på mig, och det hela förde tankarna till ungefär samtliga skräckfilmsbarn som någonsin visats på vita duken. Men - ett barn i nöd är ändå ett barn i nöd, så jag tog hennes hand och började fråga andra i parken om de kände igen flickan. Det märkliga var att ingen ens verkade SE henne - och det var då jag förstod att jag blivit galen.
Helt plötsligt hörde jag röster i huvudet som sa åt mig att springa, vilket jag också gjorde. Problemet var bara att jag inte kunde springa ifrån mig själv, och i huvudet började fler och fler röster trängas, vilket gjorde min egen tankeverksamhet i stort sett obefintlig. Jag bara sprang runt i den här parken, svettig och med tårarna rinnande, medan min hjärna var bortom all kontroll. Andra människor tittade förfärat på mig, och det sista jag minns innan jag vaknade var att jag stödde mig mot ett träd, flämtade, och insåg att jag fullkomligt tappat förståndet. När jag vaknade kändes allt så verkligt att jag på riktigt fruktade att sinnesjukdomen smittat av sig i verkliga livet.
(Och JA, jag har nyligen inlett en mycket passionerad kärleksrelation till konstformen gif.)
We've got tough emotions.
Inatt drömde jag en mycket obehaglig dröm om att jag var på ett sjunkande skepp. Vi var ett helt gäng på det här fartyget, och var där på något slags uppdrag. Det märkliga var att alla visste att båten förmodligen skulle sjunka redan när vi lämnade hamn, men det hörde tydligen till uppdraget på något sätt, och det gällde att nå målet med åtminstone några passagerare i livet. Exakt vad uppdraget gick ut på var väldigt oklart, men vi var alla överens: uppdraget framför allt!
När båten väl började ta in vatten blev stämningen en aning spänd ombord. När folk insåg att de kanske skulle dö, på riktigt, började de också ifrågasätta hur viktigt det här uppdraget egentligen var. Det hela utvecklade sig till en slags Hunger Games/Battle Royale situation, där man var tvungen att döda andra för att själv kunna överleva. De som först upptäckte att fartyget tog in vatten lurade därför oss andra, och stängde in oss i den delen av båten som skulle sjunka först. När det blivit av med oss var det ju inte lika många kvar att slåss om de "bästa platserna" med.
Först förstod vi inte vart vi hade hamnat, men när vi kom ut på däck upptäckte vi att vi var på väg att kliva rakt ner i havet. Det blev ju panik, varpå vissa faktiskt ramlade rakt ner i havet. Jag och några vänner hade gått rätt långt bak, och hade därför också närmast att vända om och ta oss upp så långt som möjligt. När vi möttes av låsta dörrar, och inte kunde komma längre, kom också ångesten. Nu var det ju liksom bara att sitta och vänta på att vi skulle dö. Jag började önska att jag kunde vrida tillbaka tiden, och upptäckte lägligt nog att jag hade kraften att göra det.
När jag kommit tillbaka i tiden var det också som om någon yttre kraft talade om för mig vad jag behövde göra för att ställa allt till rätta. Det första jag var tvungen att göra var att gå ner i ett rum allra längst ner i båten, där två människor hölls fångna. I rummet fanns en behållare med någon typ av trögflytande vätska, och den här yttre kraften talade om att det var motgiftet. Tydligen räckte det bara till en av fångarna, och jag var därför tvungen att välja vem av dem jag ville rädda. Från vad? undrade jag och gick försiktigt fram och öppnade ett av de draperier som skylde fångarna.
Bakom draperiet satt en hopkrupen och oerhört mager kvinna. När hon märkte att jag var där vände hon sig om och började röra sig mot mig. Här förstod jag ju att hon nog inte mådde så bra, för hon hade rätt konstiga ögon, blod runt munnen och såg rätt aggresiv ut. När hon gick till attack gjorde jag därför det enda rätta vid en misstänkt zombie-attack: jag tryckte på R1.* (Alltså, jag TÄNKTE att jag var tvungen att trycka på R1, insåg att det kanske inte fungerade i praktiken, och tog istället upp höger hand för att, så att säga, unleash the force.)
Tydligen hade jag inte bara kraften att resa bakåt i tiden tillsammans med en allvetande guide, jag kunde också döda människor med viljan. Zombiekvinnan såg ut att kvävas, det började rinna blod ur hennes ögon, och sedan dog hon. Det här var ju inte bara helt sjukt coolt, utan gjorde också valet enkelt, eftersom att det nu bara fanns en levande fånge kvar att rädda.
Jag öppnade nästa draperi, och hällde den trögflytande vätskan på zombien där inne innan hen hann vända sig om. Det visade sig att denna zombie var en kraftigt vanställd Rowan Atkinson, och när vätskan rann ner över huvudet började han återfå sitt ursprungliga utseende. Han tackade mig för att jag räddat hans liv, och ungefär här vaknade jag. Jag fick aldrig reda på varför det fanns zombies ombord på skeppet, och på vilket sätt det skulle vara relaterat till att båten sjönk, men rent spontant känner jag att jag är något på spåren. Om jag någonsin ska skriva en bok/göra en film är det den här historien jag ska berätta. Möjligtvis utan Rowan Atkinson.
* För er som inte är så insatta på TV-spel: R1 är en knapp på handkontrollen till Playstation 3. Och ja, det är möjligt attt mitt TV-spelande börjar bli aningen ohälsosamt.
If it's not the real deal then I dont know it.
En gång drömde jag en mycket hemsk dröm om att min bror var dödligt sjuk, och för att minska hans lidande hade doktorerna bestämt att vi skulle injecera ett gift och göra processen kort så att säga. När det väl var dags frågade jag läkaren varför han egentligen behövde dö, för han verkade ju ärligt talat inte så sjuk. Som svar fick jag att han "bland annat skulle behöva ha fotriktiga skor".
Dagens låt: I Found You - Alabama Shakes
I know a girl who thinks of ghosts.
Jag sov rätt dåligt inatt. Tydligen googlade jag "åtta penisar i en klase på benet" någon gång vid ett, och nyss fick jag dessutom en liten flashback av vad jag drömde. Minns inte vad som hände, bara att den här låten på något sätt hade med saken att göra:
It's better than I ever even knew.
Kom på att jag faktiskt har ett drömlexikon (!), och förutom att jag fick veta att jag känner mig "isolerad, ensam eller borta från det kända och säkra" och har "onda aningar, ängslan", hittade jag också det här:
Om man tänker sig att det är från ett vanligt lexikon blir det kul.
Så det så.
Only worth living if somebody is loving you.
På senare tid har jag vid återkommande tillfällen drömt om att jag befinner mig uppe på en kilometerhög bergstopp. Ungefär såhär:
Fast med mindre utsträckta armar och mer panik.
Ibland drömmer jag att jag klättrar upp, och tycker att utsikten är skitfet i några sekunder, innan jag kommer på hur högt upp jag är. Och så inser att jag inte kommer komma ner igen. Ibland är jag bara helt plötsligt där uppe och drabbas av samma panik. Och då pratar vi ändå om någon som har punkten: "att hoppa fallskärm" med på sin Bucket List.
Någon som kan tyda de drömmarna åt mig?
Last year's troubles are so old fashioned.
Inatt drömde jag att någon högt uppsatt amerikansk politiker/yrkesmördare blev arg på mig för att jag vann en grej i ett lotteri som han ville ha, och därför bestämde han sig för att döda mig. När jag försökte lämna landet stoppade de mig i tullen och sa att alla som lämnade USA var tvugna att ha en GPS sändare på sig. När jag väl var i Sverige började politikern/yrkesmördaren bomba de städer jag försökte gömma mig i.
Jag insåg att jag var tvungen att gå under jorden, så jag slet av mig GPS-sändaren (varför jag nu inte gjort det tidigare) och åkte till mina föräldrar för att be om hjälp. När jag kom fram till vårt hus började jag misstänka att någon hade hunnit dit före mig och dödat min familj. TV:n i vardagsrummet stod på, och jag fattade att om jag skulle trycka på Play så skulle jag få se en inspelning av mordet på min mamma, min pappa och min lillebror. Med darrande händer tog jag upp fjärrkontrollen - och sedan vaknade jag. Och hade ganska svårt att somna om igen.
It's a terrible love and I'm walking with spiders.
Jag gillar inte människor. Jag trivs bäst när jag är ensam, och med undantag från att ibland träffa mina vänner vill jag helst vara själv. I många fall tänker jag hellre ut konversationer än att prata. Därför har jag sedan länge bestämt att jag ska bli en sådan där konstig tant som bor ensam med massa katter. Men ärligt talat, det här med katter känns ju lite gjort. Dessutom måste de ju matas och skötas, och visst fan skulle man bli tvungen att prata med dem till slut också. Men nu har jag kommit på mitt kall i livet - jag ska bygga en miniatyrstad!
Most motherfuckers don't give a damn.
Ni vet när man precis är på väg att somna, när man liksom bara tänker på ord utan sammanhang och ligger och rabblar typ: "hälleflundra... tjuvnyp... rakhyvel...", och helt plötsligt vaknar till och inser att man legat och repeterat ordet "fläskfitta" jävligt länge. Eller det kanske bara är jag?
Behind skies of fortune, each has gentle rain.
Jag kan inte fatta att vissa tycker att det är tråkigt när folk berättar om sina drömmar, jag älskar att skratta åt folks skruvade drömmar, och inte minst mina egna. Igår natt drömde jag till exempel en rätt actionspäckad dröm om att jag infiltrerade den ryska ambassaden, där jag flög glidflyg längs en lång, kontorsfylld korridor medan folk försökte skjuta ner mig. "Jag behöver ett vapen!" tänkte jag, och landade och plockade upp en sax och en braständare. När en kille med pistol kom gående mot mig gick jag till anfall med min sax och började klippa honom i axeln. Förutom att han utbrast i några vrål av smärta var detta ganksa ineffektivt, varpå jag tog braständaren och eldade lite i hans ansikte. Då släppte han iallafall pistolen och satte händerna för ansiktet, så jag grabbade tag i pistolen och sköt honom. Istället för ett skott fick han bara en svart vätska i ansiktet. Han hade alltså hotat mig med en vattenpistol, som jag nu dessutom hade lagt beslag på, men ändå utgjorde han tydligen fortfarande en fara för mitt liv. Lyckligtvis upptäckte jag en hög med sprutor på hans skrivbord som jag tog upp och stack honom med. Nu började det äntligen hända något, för han började skrika: "MIN FORSKNING!!!" och vred sig av smärta. Tydligen var allt bedövningsmedel i hela världen slut (?), och denne man höll på att ta fram ett nytt. När hans ansikte började fräta efter att jag sprutat ut innehållet ur en av sprutorna på honom, fattade jag att hans bedövningsmedel kanske inte var så lyckat... Och sen dog han.
Dagens låt: Ten Years Gone - Led Zeppelin
Never got cold wearing nothing in the snow
Inte okej.
Igår var det första advent, men jag låg mest och kollade på Family Guy och drack Fanta (ni borde veta vad det betyder vid det här laget) så det blev inget skrivande här direkt. Jag lyckades iallafall pallra mig upp och tända ett ljus - en mycket viktig grej för mig. Det är nämligen oerhört viktigt att ljusen brinner ner till en viss längd så att de sedan bildar en perfekt lutning. Alltså inte som på bilden här ovanför. Härom natten drömde jag en mardröm om att Fia hade tänt tre ljus i adventsljusstaken fast det inte ens var första advent än. Redan det var ju hemskt, men det var verkligen inte det värsta, hon hade nämligen tänt dem i fel ordning också! Jag blev så arg att jag grät.
Dagens låt: Caring Is Creepy - The Shins
While our blood's still young...
För några år sedan såg jag ut så här. Min framtidsvision var att jag skulle ha fyrkantiga bröst och jobba på Kungliga Operan som stol. Till jobbet skulle jag åka häst och vagn, och på somrararna skulle jag segla på de sju haven som pirat. Innan det ville jag åka till Staterna och frälsa det amerikanska folket med heligt vatten from the muddy banks of the Wishkah. Vad hände med de drömmarna?
Dagens låt: Sweet Disposition - The Temper Trap
Hold on to your kite
När jag var liten ville jag bli indian. Min bror ville bli guldgrävare.
Dagens låt: Naive - The Kooks
