Förra helgen gjorde Bill Hader sitt sista avsnitt av Saturday Night Live, och detta är naturligtvis något vi måste bearbeta tillsammans. Denne man har gjort mycket för mänskligheten - han har inte bara dansat tillsammans med Tom Cruise i Tropic Thunder, han har också gjort den absolut bästa SNL-karaktären någonsin: Stefon, den excentriske New York-korrespondenten som inför storhelger tipsar om stadens hetaste klubbar, och har en crush på nyhetsankaret Seth Meyers. Nu följer en (eventuellt lite för lång) kärleksförklaring till Stefon, med en massa Youtube-klipp av varierande kvalitet (damn you NBC!), för jag BEHÖVER det.

 

 

 

Under de fem år Bill Hader har gjort karaktären har han aldrig lyckats genomföra en hel sketch utan att börja skratta, mycket på grund av att författarna gillar att lägga in nya skämt i manuskorten för att få honom off balance. Och det är lika roligt varje gång.

 

 

Tillåt oss därför att titta på Stefons (förmodligen) sista medverkande i SNL med stort vemod, men också med stor glädje pga (spoiler!) extremt lyckligt slut.

 

 

Jag har bara fem ord att säga: YES, YES, YES, YES, YES! Sötaste paret någonsin. (Okej, nu blev det åtta.)

 

Hej. Idag lajvar jag en Directioner, det vill säga ett One Direction-fan. Eller okej, om en sitter hemma själv framför datorn kanske det inte är så mycket lajv, utan mer på riktigt? Hursomhelst, jag satt och slökollade lite på Youtube och snubblade över en dokumentär, och sen hittade jag en tvåtimmarskompilation av allt de gjorde i X-Factor - alla auditions, intervjuer, framträdanden och repotage, samt dramatiken när Louis skar sig i foten.

 

Ämnet pojkbandskultur är något som, av oklar anledning, har fascinerat mig den senaste tiden, och jag önskar lite att jag inte redan hade skrivit min C-uppsats i konstvetenskap, då jag tror att detta skulle vara ett superintressant ämne att studera. Framförallt varför sådant som är populärt hos unga flickor sticker så fruktansvärt i ögonen på resten av samhället (vi minns väl alla diskussionen som uppstod i och med Biebers senaste Sverigebesök?). En viktig grej att tänka på i detta sammanhang är att ett av världens genom tiderna mest älskade och kritikerrosade band började sin karriär som flickidoler. Medan deras "she loves you yeah, yeah, yeah" drunknade bland allt flickskrik fattade patriarkatet absolut ingenting - jag pratar naturligtvis om Beatles.

 

 

Men, jag förstår att ni nu sitter och undrar en enda sak - vem i One Direction är min fravorit? Harry såklart.

 

 

 

Efter en veckas Post-Eurovision-depression/bihåleinflammation, vilket har inneburit att jag legat i sängen exakt 24 timmar om dygnet och hunnit konsumera kopiösa mängder populärkultur, är jag äntligen tillbaka. För den som eventuellt också behöver dra ett gammalt täcke över sig och fly från verkligheten en stund kommer här ett litet axplock av mina favoriter från den gågna veckan:

 

 

Denna vecka har jag sett de fyra säsonger som finns på amerikanska Netflix (tack mediahint!). Har du inte sett Parks and Rec än tycker jag defnitivt att du ska göra det. Amy Poehler är ju ett geni, och i denna serie spelar hon Leslie Knope - en extremt passionerad byråkrat vid det statliga departementet för parker och rekreation i småstaden Pawnee. Serien är filmad i mockumentary-stil á la The Office och kretsar kring Leslie och hennes kollegor (som inte alltid delar hennes entusiasm för kommunal politik). Första säsongen är inte supervass, men den är också bara sex avsnitt lång och därmed lätt att ta sig förbi, och sedan tar serien fart på riktigt. Om ni behöver mer för att övertygas - tillåt mig att presentera mina favoritkaraktärer: Ron Swanson...

 

 

... och Andy Dwyer. (Chris Pratt in my <3)

 

 

 

Jag är ju rätt ny på det här med serietidningar, och när det gäller de gamla klassikerna som är uppe i typ 745 nummer, och dessutom har cirka 10 sidestorys, kan det kännas lite svårt att veta vart en ska börja. Så fint då att både DC och Marvel har kickat igång The New 52 och Marvel NOW! som en slags nystart för deras långkörarserier. Jag har naturligtvis börjat med min absoluta favorithjälte Batman, och är verkligen INTE besviken.

 

 

 

Jag har hunnit se fyra avsnitt, och är än så länge lite kluven. Jag gillar inte riktigt det nya upplägget där de fokuserar på en karaktär per avsnitt - nog för att alla karaktärer i denna serie besitter stor humor, men jag har alltid tyckt att deras styrka är när de interagerar med varandra - och ärligt talat, ett avsnitt med bara Michael får en inte direkt att vrida sig av skratt. Jag saknar Buster och Tobias något oerhört, då de hittils har fått alldeles för lite airtime. MEN, det är ju trots allt Arrested Development vi snackar om, så det är naturligtvis roligt ändå, och jag har höga förhoppningar på resten av säsongen (tänk ett avsnitt med bara Buster!!!). Under tiden kan vi minnas ett guldkorn från förr:

 

 

 

Jag har inte bara börjat läsa de nya superhjälte-tappningarna, jag har även tänkt läsa en del serier från allra första början. Först ut blev första numret av Uncanny X-Men från 1963, och det var mycket intressant läsning - inte bara för att en fick se hur allt började, utan pga REKLAMEN. Det var en massa annonser om myntsamlingar, frimärkssamlingar, kurser i hypnos, och (kanske märkligast av allt) inspiration till låtskrivande.

 

 

 

Som att se rakt in i huvudet på en tolvårig pojke anno 1963. Fantastiskt.

 

Imorgon lovar jag att skriva om något annat, men ikväll är det dags för Eurovision igen, närmare bestämt semifinal 2, och därför följer naturligtvis en guide till spektaklet.

 

Kvällens startfält är betydligt vassare än tisdagens, och därför betydligt mer svårtippat, men jag gör naturligtvis ett försök ändå*. Till de mest självklara finalisterna hör dock tre svenskskrivna låtar: Norge, Georgien och Azerbajdzjan. Azerbajdzjans låt är för övrigt skriven av denna härliga kille, och framförs av en ung man som inte är helt oangenäm att titta på. Dessutom bjuder de på kvällens snyggaste framträdande, som förutom vackre Farid även innehåller en kille i glaslåda och en kvinna i rött.

 

Märkligt nog ligger mitt favoritbidrag i botten på exakt alla bettinglistor - jag pratar naturligtvis om det omaka paret från Makedonien.

 

 

En kan säga mycket om låten, men tråkig är den fanimej inte. Dessutom brukar härliga tanter vara ett vinnande koncept. På tal om äldre människor så är detta verkligen de gamlas kväll - förutom Makedoniens 69-åring skickar Grekland en man på 58, och Schweiz drämmer till med en kille på 96 vårar (96!), vilket är nytt åldersrekord i tävlingen.

 

Ikväll tävlar dessutom min allra bästa skäggman för Island, men jag saknar båtarna och fiskarna (detta är ord jag aldrig trodde jag skulle yttra) från videon. Jag håller såklart tummarna ändå, för det är fortfarande en förbannat fin isländsk ballad. En annan favorit som eventuellt inte gör sig så bra i detta sammanhang är Ungerns oerhört söta låt Kedvesem - passa på att lyssna noga, för den tror jag tyvärr inte vi får höra på lördag.

 

Annars tycker jag att ni ska spana extra noga på Rumäniens skrålande Cezar, som försöker sig på någon slags opera-pop (sällan framgångsrikt i ESC), iklädd en överdådig paljettkreation. Något för både ögon och öron alltså.

 

 

Den där övergången mellan bröströst och huvudklang (0:32) är för övrigt det roligaste jag har hört sedan jag hörde att taket i en gymnastiksal hade rasat in och dödat merparten av sveriges kaninhopps-elit.

 

Som om inte allt detta vore nog kommer vi även kunna se rap, silveruniformer, allsång, crowdsurfing och beatbox (ja, allt i samma nummer) från Lettland, ett kärt återseende av Valentina "Facebook Song" Monetta från San Marino (denna gång med en mycket seriös ballad), en girl-on-girl kyss från Finland, en maltesisk läkare som bjuder på en ukulele-melodi om Jeremy who works in IT**, utdaterad trum-etno om svamp och champinjoner från Bulgarien, en Israelisk Sarah Dawn Finer och ett gäng som representerar den schweiziska frälsningsarmén. Dessutom har Armenien skrivit kommersiell rock tillsammans med någon från Black Sabbath (men har uppenbarligen inte fått hjälp med texten), och stoltserar med årets bästa uni-brow. 

 

 

Och detta är de bidrag jag tror går till final:

 

Azerbajdzjan

Norge

Georgien

Grekland

Malta

Finland

Rumänien

Island

Armenien

 

 

Äntligen är Eurovisionen igång! För att ni ska förstå EXAKT hur mycket jag nördar ur just nu: jag har precis fifflat med mina proxyinställningar för att kunna streama BBCs sändning från gårdagen (för att kunna se allt en gång till ur en annan vinkel). Ett fan av eurovision måste också besitta vissa hacking-skills.

 

Jag prickade in 8 av 10 finalister, och måste därmed ge mig själv godkänt, MEN - även jag blev rejält överraskad av resultatet. ATT Litauen gick vidare?!? Vi snackar alltså om en kille med noll karisma och spektakulärt dåligt scenspråk (vars enda behållning var ett par ohyggligt dansanta ögonbryn), som sjöng en låt som lät ungefär som ett utfyllnadsspår på ett The Killers-coverbands första egna platta. Låt oss aldrig glömma textraden: "Because of my shoes, I'm wearing today. One is called Love, the other is Pain".

 

 

Hur tänkte Europa här? Men så skickade de ju också vidare Donny Montell med ögonbindeln förra året, så en kanske aldrig ska räkna bort Litauen?

 

 

Måste också säga att jag är lite förvånad över att Kroatien inte gick vidare (de var ju så förbannat söta!), de var kanske inga givna finalister, men de stack ut tillräckligt mycket för att kunna glida upp som en liten överraskning (eventuellt tack vare röster från äldre tittare), trodde jag. Men jag ska inte klaga, Anouk och den levande lavalampan från Moldavien gick ju vidare!

 

Ikväll är det äntligen dags för semifinal nummer 1 i årets upplaga av Eurovision Song Contest, och här följer den enda guide du behöver.

 

Min favorit ikväll är Moldavien, som i år satsar på en av körtjejerna från fjolårets märkliga men charmiga bidrag om en trumpet. Framträdandet ser ut att ha finslipats lite jämfört med det i den nationella uttagningen - rymdmotivet på backdropen (älskar!) har blivit snäppet vassare, och dessutom har de uppdaterat klänningen som de lånat in från Azerbajdzjans Sabina Babayeva. Det här med lookalikes verkar för övrigt vara Moldaviens grej, förra året skickade de ju Colin Farrel och Edward Nortons gemensamma barn Pasha Parferny (som även har skrivit årets bidrag, och sitter och plinkar piano på scenen), och i år tycker jag att Aliona ser exakt ut som en blandning av Jean Grey från X-Men och mamman i Almost Famous. Hursomhelst, heja Moldavien!

 

 

En annan favorit är Nederländerna, som har valt att skicka Anouk (ni vet hon som hade en hit med låten Nobody's Wife på 90-talet). Till skillnad från många andra i kvällens semifinal (ja, Estland, Ryssland och Cypern, jag tittar på er) lyckas hon genomföra ett avskalat nummer utan att det blir trist, och är en sån jävla stjärna. Det är alltid lite knepigt med sådan här "svår" musik i Eurovision, men om Albanien lyckades förra året tror (och hoppas) jag att Nederländerna i år borde kunna hamna i final för första gången sedan 2004.

 

 

Men om en ska bortse från personlig smak är det helt klart Danmark som står ut som starkast i startfältet, och om de inte går vidare skulle det väl vara typ en av de största skrällarna i Eurovisions historia (som förmodligen skulle behöva orsakas av att Emmelie de Forrest äter upp ett spädbarn på scenen för att ens kunna inträffa).

 

Förutom detta kommer det även bjudas på dubstep-huvudvärk från både Slovenien och Montenegro (som för övrigt framför sitt bidrag i full astronautmundering), galna ögon och en överdos av handgester från en Litauisk kille i desperat behov av lite grooming, en tjej från Österrike som ser ut (och låter) som om hon är på väg till ett mellanstadiedisco anno 2002, några supersöta herrar från Kroatien som sjunger folkmusik, märklig Belgisk dans, Serbiens kvinnliga motsvarighet till EMD, vars framträdande är lite som ett musikalnummer en inte förstår, samt en Disneyprinessa från Ukraina som bärs in på scenen av världens längsta man och sjunger en hyllningssång till gravitationen. Ni hör ju, det kommer bli fantastiskt!

 

Och nu till det alla har väntat på - vilka går vidare till finalen? Så här tror jag:

 

Danmark

Ryssland

Ukraina

Nederländerna

Serbien

Moldavien

Irland

Vitryssland

Kroatien

 

 

Bara två dagar kvar till första semifinalen - det vill säga hög tid för mer Eurovision!

 

Idag fick vi se de första bilderna från Robins genrep, och kolla bara:

 

 

Guldregnet är kvar, kostymen är uppdaterad (osäker om det är for better or worse) och de verkar dessutom ha slängt in lite akrobatik - jag kommer gråta.

 

På tisdag kommer även den döva barnkören sjunga Eurphoria tillsammans med Loreen - precis som i Melodifestivalen - på självaste teckenspråkets dag. Jag kommer gråta.

 

Dessutom sändes idag presskonferensen där Christer Björkman (älskar!), Petra Mede och Edward af Sillén (ÄLSKAR!) snackar om Eurovisionen, och jag måste säga att jag blev lite lugnad. Jag har aldrig varit ett stort fan av Petra, men engelskan verkar funka bra, och med Edward som manusförfattare och regissör - hur kan det gå fel? (Plus att hon var rätt lik Jennifer Lawrence, vilket alltid ger ett rogivande intryck.)

 

 

Jag har också hunnit smälta att Edward inte kommer vara kommentator i år, och känner att Josefine Sundström väl ändå är rätt proffsig och säkert kommer klara det fint. Allt verkar alltså vara i sin ordning, och om bara några timmar kan en se invigningsceremonin på STV Play, plus sista avsnittet av Inför Eurovision Song Contest - MED självaste Robin Stjernberg. Känslosammanfattning:

 

 

 

 

Om du precis som jag har missat kultserien Firefly kan du skatta dig lycklig, för du har många timmar av kvalitets-TV att ta igen. Jag har nu sett hälften av seriens 14 avsnitt, och det var definitivt 7 väl spenderade timmar.

 

Serien är skapad av Joss Whedon (ni vet geniet bakom Avengers och Buffy) och handlar om en besättning på ett rymdskepp cirka 500 år framåt i tiden. Det är lite som ett vilda västern/piratäventyr i rymden, och precis som i allt Whedon gör innehåller serien även en rad välskrivna karaktärer och en rejäl dos humor. Bland annat kan en redan i första avsnittet beskåda vad som KAN vara den bästa leka-med-dockor-scenen någonsin:

 

 

Även detta rymdtips finns på Netflix, och nu har jag inte tid att skriva mer pga måste fortsätta kolla.

 

I helgen spelade jag klart Tomb Raider (alltså rebooten, inte originalspelet från ca 1796), och detta är en upplevelse jag gärna vill dela med mig av. Spelet var nämligen fantastiskt, inte bara pga pilbåge, utan även för att en för första gången i världshistorien* får spela en mänsklig karaktär (dvs inte en supersexualiserad femme fatale eller en uppumpad warhero med vapen lika feta som sina muskler).

 

 

 

 

När spelet börjar befinner sig Lara ombord på en båt, och är på jakt efter Yamatai, som enligt legenden ska vara något supermystiskt solgudinne-kungarike. Olyckligt nog förliser båten, varpå Lara spolas upp på en ö, som inte bara visar sig vara just Yamatai, utan även är bebodd av ett gäng inte helt vänligt sinnade män. Spelet är actionspäckat från första sekund (det KAN hända att jag någon gång under spelets början yttrade orden: "Shit just got real!" högt för mig själv), och med pilbågen i högsta hugg tvingas Lara utvecklas från en arkeologstudent till en astuff survivor. Och nu till det verkligt viktiga: när Lara för första gången blir anfallen av en öbo och tvingas skjuta honom i självförsvar (PILBÅGE!), och efteråt kryper ihop och gråter ångefyllt, och en som spelare reagerar på detta med: "Vad fan gör hon?!", för att sedan inse att: "Jaha, hon mår kanske lite dåligt för att hon nyss har DÖDAT en fucking MÄNNISKA!", ja, det är då en förstår hur mycket ett spel som detta behövs.**

 

 

Slutbetyg: 4 av 5 ringbrynjor.

 

 

 

* Klargörande: jag har inte spelat alla spel som någonsin släppts, så det KAN hända att jag har fel här, men en får ju ANTA.