Words they always win, but I know I'll lose.
Hej. Jag har precis kommit hem från Oslipats stand-up klubb på Katalin, där jag bland annat såg den väldigt rolige Björn Gustafsson, den oerhört underhållande Judah Friedlander (känd från USA) och den också väldigt roliga Marja Nyberg (som tyvärr inte är så känd att hon finns på Youtube än). Har på riktigt ont i både kinder, hals och panna pga så mycket skratt. Bland annat skrattade jag ungefär högst av alla åt Star Wars skämten om vilka Judah sa "I'm literally joking for three people only" och "those of you who didn't laugh now, congratulations on having a life". Hursomhelst, det jag skulle komma till var cykelfärden hem. Jag cyklade nämligen förbi en mystisk man som stod dold i mörkret i ett buskage, varpå min första tanke naturligtvis var: "han har säkert satt upp en tråd över vägen som kommer halshugga mig när jag cyklar förbi". Ungefär såhär (fast med snöre och cykelhastighet):
Detta hände uppenbarligen inte då jag fortfarande är i livet och kan skriva om det, men det oroar mig av två anledningar. 1. Jag KANSKE ser lite för mycket på skräckfilm. 2. VARFÖR FORTSATTE JAG CYKLA?!?
Dagens låt: Another Love - Tom Odell
Ah ah ha, there's an animal inside.
Hej. Jag håller på att plugga till en fruktansvärt onödig omtenta (och nej, det var egentligen inte så jag hade tänkt spendera min semester), därför tänker jag naturligtvis oerhört mycket på allt annat än just den förbannade tentan. Till exempel har jag funderat ut vilka djur jag skulle vilja ha här hemma. Och vad jag skulle döpa dem till.
Hunden Bark Ruffalo. (Och min framtida dotter Elisabeth Lisbeth Beth.)
Illern Patrik Forsberg. Som en hyllning till fantastiska Lotta Lundgrens olyckliga felsägning på idrottsgalan.
En kungspyton vid namn Garrus (pga bästa karaktären i Mass Effect).
Grumpy Cat. Jag tror vi skulle komma bra överens här hemma då vi verkar dela syn på livet.
Ja, och här är jag ute och går en sväng med min pingvin McFly. (Visst är jag också misstänkt lik Jessica Alba på denna bild? Framtiden alltså!)
Ute i trädgården spatserar strutsen Pisistratus. (Säga vad en vill om de gamla grekerna, men namn kunde de.)
Och herregud, jag har väl redan spårat ur för länge sedan så jag slänger in en pool med sjökor också. Jag tänker mig att det kanske blir svårt att komma ihåg vem som är vem av dem, så jag kallar nog båda två för Dunderklumpen.
Här får jag nog hejda mig, för jag inser ju att en elefant och en giraff kan bli rätt komplicerat, plus att jag riskerar att kugga på tentan om jag inte tar mig i kragen och börjar plugga snart.
Dagens låt: Hearts Like Ours - The Naked and Famous
Hushing at the fear and the love.
Ikväll jobbar jag mitt sista pass innan semestern, och det känns som att det behövs. Inte bara har jag börjat förväxla ord och svamla*, som är mitt vanliga trötthetstecken, jag har dessutom spenderat en hel vecka med att titta på yaoi. För er normala människor som inte känner till detta fenomen kan jag berätta att det är en form av anime/manga vars handling fokuserar på kärlek mellan unga män, även kallat shōnen-ai eller Boy's Love (BL) lite beroende på graden av erotiska inslag.
Tillsammans med feminism och anti-rasism är HBTQ-rättigheter en av mina hjärtefrågor - att en ska få älska (eller bara ligga med) vem en vill är så oerhört självklart för mig att jag inte ens kan förstå hur vissa andra inte verkar hålla med? Därför ÄLSKAR jag också TV-serier och filmer där en får se lite gay love, och nu menar jag inte att jag gillar det på samma sätt som en straight kille kanske gillar lesbisk porr, jag tycker bara att det är fint (och viktigt) att se samkönad kärlek i populärkulturen. Så, när jag hörde talas om denna genre av anime blev jag naturligtvis superlycklig och satte genast igång med serien Sekaiichi Hatsukoi.
Den handlar om ett gäng killar som arbetar på ett förlag som ger ut shojo manga (manga för unga tjejer). Ganska snart visar det sig att exakt ALLA på denna redaktion är gay. Eller gay och gay, det visade sig också att detta inte riktigt var en skildring av homosexualitet, utan snarare någon slags tonårstjejsfantasi om snygga killar tillsammans. Ytterst få av karaktärerna är uttalat gay, tvärtom är den absolut vanligaste repliken: "Men vi är ju killar båda två!". Pardynamiken bygger på föreställningen om seme och uke, det vill säga att det finns en som "ger" och en som "tar", och nu pratar vi inte bara om i sängkammaren (en får faktiskt se mycket lite sådant). Det är i stort sett exakt samma pardynamik som finns i cirka all romantisk chick-lit, där semen har "manliga" egenskaper och uken intar den "kvinnliga" rollen. Här är mina spaningar på vanligt förekommande egenskaper hos dessa två typer av karaktärer:
Seme - lång, snygg, tystlåten och mystisk/farlig, röker, har ett bra jobb/mycket pengar, kan knyta en slips, hyser stark oro för att andra ska bli förkylda.
Uke - kort, söt, nervös, osäker, blir generad av ALLT, helt omedveten om att andra (både tjejer och killar) finner honom attraktiv, vilket ofta leder till svartsjukedraman.
En annan mindre bra grej är att kärleksscenerna oftast har en underton av våldtäkt (!), dvs uken gör halvhjärtade motståndsförsök (oftast pga tycker att det vore skämmigt om semen fattar hur upphetsad/kär han egentligen är) medan semen är helt uppfylld av sin gränslösa kärlek och inte kan lägga band på sig själv. Detta har iallafall fört något gott med sig, jag har nämligen utökat min japanska vokabulär.
Lär dig japanska med yaoi:
tasukete - hjälp
itai - aj
yamete - sluta
Kan vara bra om en hamnar i en nödsituation. I Japan.
Final verdict:
Dagens låt: There Goes Our Love Again - White Lies
* När jag är trött brukar jag alltså ofta byta ut det ord jag egentligen ska säga mot ett annat med helt fel innebörd, exempelvis kan meningen "Oj, nu ramlade pappret ner på golvet!" helt plötsligt bli "Oj, nu ramlade busken ner på golvet!". Detta kan vara en aning förvirrande då jag oftast inte har någon aning om vad som fick mig att tänka på en buske istället för papper.
Welcome to the inner workings of my mind.
Fick ett mail av Amazon idag, och vad skja jag säga? Det känns som om de känner mig rätt bra...
Take me where I can see some stars.
Idag har jag för första gången på flera månader haft tid till min absoluta favoritsyssla: att göra ingenting. Har kollat på kattvideor, beställt en ny TV, slentrianspelat Mass Effect 2, ja, jag har till och med hunnit med att ha lite tråkigt. Precis när jag sitter och njuter av detta underbara råkar jag se i spegeln att jag efter en dag på soffan har lyckats få till en perfekt korskruvslock i luggen - och helt plötsligt känns det väldigt sorgligt att detta NATURFENOMEN slösas bort på en hemmakväll i all ensamhet. Ska nu tröstäta ravioli (pga orkar ej gå och köpa choklad) och kolla på zombiefilm.
Dagens låt: Back to the Middle - Deerhunter
If I had a tail I'd own the night.
Nu är det bara en vecka kvar tills jag får semester, och det ska självklart firas med ett rymdtips! Denna vecka avhandlas Saga, en comic som skrivs av geniet Brian K Vaughan (som bland annat har fantastiska Y: The Last Man* på sitt CV) och ritas av supergeniet Fiona Staples.
Serien handlar om Marko och Alana, ett par som trots att deras planeter befunnit sig i krig i flera generationer ändå har funnit varandra. Det faktum att de precis blivit föräldrar till dottern Hazel gör att de jagas över hela universum av båda krigande sidor, och tvingas leva på flykt. Det är självklart en spännande berättelse, men det som gör serien vär att läsa är själva universumet och dess invånare. Låt mig bjuda på några exempel.
The Midwives, munkliknande kvinnor som skaffat skägg med hjälp av uppochnedvända huvuden. Genialt.
Två av rymdens kungligheter, Prince Robot IV med fru. Det är inte ofta en ser två TV-apparater på¨detta intima vis.
En av tidernas bästa skurkar: The Stalk. "Men vad är det som gör henne så fantastisk?" undrar ni kanske. Låt oss ta en titt under kjolen:
Behöver jag säga något mer?
Dagens låt: If I Had a Tail - Queens of the Stone Age
