Det är inte ofta jag har svårt att sova, men när det väl händer gör jag det ordentligt. Som inatt till exempel. Varje gång det här händer tänker jag att nu är den här - INSOMNIN. Nu kommer jag inte kunna sova på flera veckor, om jag inte går på terapimöten där jag låtsas ha cancer bara för att få gråta ut i famnen på Bob. Ni vet han med bitch tits. Och rätt som det är kommer jag kanske träffa en trevlig person på bussen eller något, som lär mig att göra tvål av stulet människofett. Och när min lägenhet sedan brinner upp blir jag ju tvungen att flytta in med hen, som kanske heter Tyler till exempel. (Och även om alla verkar tycka att det är Tyler som är den snygga av oss, så vet jag ju att det är jag som är det.)

Tillsammans startar vi ett hemligt sällskap i en källare där människor träffas och slåss. Och trots att sällskapets enda regel är att man inte får prata om den med någon annan blir vi bara fler och fler, och till slut, utan att jag riktigt vet hur det har gått till har det här sällskapet blivit till någon slags samling av anarkister, som på uppdrag av den där Tyler utför alla möjliga slags olagliga handlingar. Och jag gillar det ju inte riktigt, så jag börjar ju dra mig undan mer och mer. När jag börjar protestera tar de mig till fånga och säger att JAG har gett dem order att skära av mina bröst om jag försöker sätta stopp för deras planer. Och det är ju då jag inser att DET ÄR JAG SOM ÄR TYLER! Ja, och sedan minns jag inte riktigt i detalj vad det är som kommer hända sen, men det slutar ju med att jag står där utan byxor tillsammans med Helena Bonham-Carter och ser på när staden sprängs.

 

 

Jag vet inte, men nu fick jag plötsligt en himla lust att se om Fight Club av någon anledning.