When I hit the ground I heard a ringing sound.
Jag är lite sen på bollen på det här med Oscarsgalan, men det har tagit mig några dagar att ta mig igenom alla åtta timmar. Överlag en rätt tråkig gala: inga roliga nomineringar och inga överraskningar. MEN! Några tårar blev det iallafall, här är de tillfällen då jag grät mest:
När Zach Galifinakis delade ut pris och nästan inte hade något skägg. Den mannen ÄR ju sitt skägg, och med den där ansade hårmanen blev han liksom ... inte Zach Galifinakis. (Och ja, jag var mycket trött när jag såg just den delen.)
När priset för "humanitära instatser" (?) delades ut till Darth Vader-rösten James Earl Jones, sminkören Dick Smith och Oprah. Det fanns ju inte så många andra gamla skröpliga prismottagare, så det gällde att ta vara på det man fick. Därför passade jag på att böla ordentligt.
Dagens låt: Upside Down - The Jesus & Mary Chain
The people churning.
Översättningen:
Vad kallas ost gjord på fåglar? - Råkost.
Slut på meddelandet.
Dagens låt: Echoes - The Rapture
All my dreams are falling down.
En gång på 90-talet såg jag slutet av filmen Bodyguard. Tittade en stund, ungefär tills Kevin Costner blir skjuten, sedan tänkte jag ungefär: "Oj, det där var ju trist. Och också värdelöst att bara se slutet på en film, jag fattar ju ingenting!" och bytte kanal. Därför har jag alltid trott att Bodyguard är en supersorglig film, där han DÖR för att rädda fina Whitney.
Igår bestämde jag mig för att titta på hela filmen, eftersom att Whitney Houston gått och tagit på sig träfracken. OCH HELA MIN VÄRLDSBILD RASERADES! Han dör ju inte! Istället överlever han, och så blir det ett superskonstigt slut där man inte riktigt fattar om de gör slut eller inte. Hur som helst, Kevin Costner är ju alltid snygg och tuff, så filmen var ju helt okej trots detta.
Dagens låt: Save Me - Remy Zero
Your beauty, it still brings me to my knees.
Normalt sett brukar detta ske vid Lifetime Achievement Award utdelningen, men i år var det bästa ögonblicket Outstanding British Contibution To Cinema priset, som gick till fantastiska John Hurt.
The season rubs me wrong.
Dagens låt: Down By The Water - The Decemberists
Born to gaze into night skies.
Gary Oldman spelar karaktären med det ironiska namnet George Smiley, en MI6 agent som ska försöka lista ut vem som är mullvaden "right at the top of the circus". Det är ett jävla tjat om den här cirkusen. Skådespelarstaben består typ av alla mina bästa brittiska skådespelare (förutom Oldman; Colin Firth, John Hurt och Simon McBurney) och braiga Tom Hardy, och är naturligtvis oklanderlig.
Läste i en intervju att Tomas Alfredsson spelade upp Trololo-klippet på inspelningsplatsen, för att det var så han ville att filmen skulle bli. (Här bör kanske nämnas att det inte bara är ett roligt klipp, utan också en låt med politisk historia - från början fanns en text, som blev censurerad av Sovjet för att den var för USA-vänlig.) Jag tycker att han lyckades rätt bra med den biten. Där historien känns lite seg (vilket i ärlighetens namn är nästan hela filmen) räddas allt upp av den fantastiska 70-talsmiljön. Och de otroligt snygga bilderna.
Om jag ska sätta ett betyg på den skulle jag nog säga att den är lika bra som Jim Morrisson. Lite mörk och farlig, och en perfekt symbios av retrokänsla och visuell njutning. Både bättre, och betydligt mer intressant, än landslaget i curling, brysselkex och sten.
A blast in the underworld.
Igår kväll föll valet av film på Dumplings. En kinesisk skräckfilm om degknyten. Den handlar om en kvinna som inser att hennes man är otrogen, och vars enda lösning på problemet givetvis är att äta dumplings med männiksofoster i (för att se yngre ut). Hela grejen med fostren avslöjas redan i första scenen, och efter det väntar man bara på att nästa twist, eller det RIKTIGT äckliga ska komma, men det gör det aldrig. Den lyckas till och med att inte ens VARA äcklig, TROTS att de äter foster. Alltså en helt värdelös skräckfilm.
Om jag skulle sätta ett betyg på den så är den definivt inte det äckligaste jag sett, där är fortfarande scenen i En fisk som heter Wanda där han äter levande akvariefiskar helt obesegrad. Den är inte heller lika äcklig som isterband. Den är faktiskt inte ens lika äcklig som Pauly D, utan ungefär som en hundvalp, som med mycket god vilja (på sin höjd) skulle kunna anses vara lite ohygienisk.
Your pursuits are called outstanding.
Jag har ju påbörjat en serie listor över årets bästa saker, och nu har vi självklart kommit till filmdelen.
Årets bästa filmer:
Super
Jag fullkomligt ÄLSKAR Rainn Wilson, och här spelar han världens sämsta superhjälte. Kanske inte årets bästa film, men garanterat den roligaste. (OBS! Kräver nog rätt sällskap och rätt humor/sinnesstämning.)
Blue Valentine
Ryan Gosling och Michelle Williams spelar ett dysfunktionellt par. Superdeppigt och snudd på superbra.
Black Swan
Så sjukt obehaglig och vacker och bra. Skulle bli gay för Natalie Portmans skull när som helst.
Never Let Me Go
Filmatisering av den lika fantastiska boken av Kazuo Ishiguro, som nästan bara tjänar på att man inte vet så mycket om handlingen på förhand. Fint, sorgligt och lite konstigt - precis som jag vill ha det.
Drive
Ryan Gosling är tyst och snygg. Carey Mulligan är bra som vanligt. Soundtracket är typ fantastiskt. Och det är till och med lite blod. Vissa verkar ha svårt för att karaktärerna knappt pratar, jag tycker det är skönt.
Submarine
Liten engelsk pojke som drömmer om en flicka och sin egen död till tonerna av Alex Turner. Fin.
En film jag tror kommer bli årets bästa, men som jag inte hinner se förrän 2012:
Tinker, Tailor, Soldier, Spy
Gary Oldman och Colin Firth i en gammal spionsaga, regisserad av Tomas Aldfredsson. Verkar lovande.
Har en känsla av att Melancholia också skulle kunna höra hemma på den här listan, har bara inte orkat ta mig igenom den än. Den verkar bra och konstig och så, men också förbannat lång.
Dagens låt: A Real Hero - College feat. Electric Youth
And you're fading. Fading out.
Jag brukade gilla Seth Rogen, enbart på grund av den här videon, hans fulsnygga utseende och faktumet att han är med i komedier. Men det var innan jag faktiskt såg dessa komedier. Efter att ha sett ett par stycken kan jag istället konstatera att han alltid spelar en douche vars enda funktion är att slänga ur sig snuskiga/olämpliga/elaka kommentarer, och sedan bli förlåten enbart på grund av att huvudrollsinnehavaren får reda på att han läst en bok. (Se 50/50 och Knocked Up.) Och dessutom skrattar han som ett jävla retard. Vilket bara är charmigt om man faktiskt är efterbliven.
Ändå är det NÅGONTING med honom som gör att jag om och om igen tänker: "Men vad trevligt, är Seth Rogen med i den här filmen. Då är den säkert rolig.". Fast det är aldrig sant.
Once I saw her on a bench of weathered sand.
Filmrecension:
Igår kväll såg jag filmen 50/50. Den handlar om en kille som är bästa vän med den genomfittige Seth Rogen. Som om det inte vore nog får han dessutom cancer. Det är en fin tolkning av hur en kille, som kanske inte är så bra på att uttrycka sina känslor och stå upp för sig själv, försöker tackla sin minst sagt otrevliga livssituation.
Om jag skulle ge den ett betyg skulle jag nog säga att den är ungefär lika bra som det svenska damlandslaget i Curling (Lag Anette Norberg), riktigt bra när man tänker efter, men som man lätt glömmer bort eftersom man oftare tänker på till exempel Batman. Men den är helt klart bättre än både sten och brysselkex.
Dagens låt: Yellow Ledbetter - Pearl Jam
Well it's hard to rouse a hog in delta.
I tisdags kollade jag och mina rumskamrater på Julias Eye's.
Den börjar med att en tjej som är blind (och därför självklart har lysande blåa ögon, precis som alla blinda har) dör. Hennes tvillingsyster åker dit för att begrava henne och uträtta diverse andra ärenden som är nödvändiga när någon har dött. Det visar sig att hon har samma sjukdom som sin syster och därför håller på att bli blind hon också, och när hon väl blir det lämnar hon sjukhuset och flyttar in i systerns hus där hon går runt i högklackat, precis som alla nyblivna blinda gör. Dessutom märker hon att någon är i huset, och där blir ju allt lite obehagligt eftersom hon inte kan se.
Om jag skulle sätta ett betyg på filmen skulle jag säga att den inte är lika läskig som en väldigt stor båt, men den är garanterat läskigare än en tårta (alltså en helt vanlig tårta, inte en förgiftad tårta, för det vore ju ärligt talat lite obehagligt). Den är också läskigare än tomten, som vissa barn brukar bli rädda för, men ungefär lika läskig som en fisk. Inte riktigt lika läskig som en hel fisk kanske, utan typ som bara stjärtfenan. Man vet liksom vad som väntar (en hel fisk), men det blir aldrig så läskigt som det skulle kunna vara.
Nu måste jag försöka få bort de två sista bilderna ur mitt huvud.
Dagens låt: America! - Bill Callahan
I knew you in the harsh realm.
Filmrecension:
Idag har jag sett filmen Never Back Down.
Den handlar om killen till vänster som är arg och slåss. Helst slåss han mot killen till höger, för han har gjort typ allt man kan göra för att få en arg kille som gillar att slåss ännu argare - han har förolämpat hans pappa, och är tillsammans med tjejen han gillar (hon i mitten). För att vinna över den genomonda killen till höger tränar han med den obligatoriska tränaren, som precis som alla tränare bor på sitt gym. Och är tystlåten och arg. Och, ja. Sedan slåss de.
Om jag skulle sätta ett betyg på filmen skulle jag säga att den är marginellt roligare än sten. Inte lika rolig som en berg- och dalbana. Inte heller lika bra som Fredrik Lindström, utan kanske som typ brysselkex. Tråkigt fika, men ändå fika liksom. Marginellt roligare än sten.
Past present and future tense.
De senaste två helgerna har jag, Fia och Niklas kollat på Paranormal Activity 1 och 2. Vi har suttit och kramat varsinn kudde och upprepat orden:
Vissa har till och med drömt mardrömmar. Ikväll ska vi se 3:an på bio. Och jag börjar känna att det kanske inte var en så bra idé iallafall.
