Tidigare i veckan var jag och min kära vän Susanne på bio och såg filmen Life of Pi, och därför tycker jag att det lämpar sig med en filmrecension.

 

 

Filmen handlar ganska lite om matematik, men desto mer om en indisk yngling vid namn Pi. När hans familj bestämmer sig för att sälja sin djurpark och skaffa ett nytt liv i Kanada, hoppar de på en båt tillsammans med alla sina djur och åker över Stilla havet. När de når världens djupaste djuphavsgrav* blåser det dessvärre upp till storm, och båten sjunker. Pi lyckas få tag på en livbåt, men allt annat mänskligt liv verkar göra båten sällskap ner på havets botten. Däremot får han sällskap av några djur i båten, bland annat en tiger vid namn Richard Parker. Sedan följer en lång och hård kamp för överlevnad. På havet. I en livbåt. Med en tiger.

 

Jag hade sett fram emot filmen länge, främst pga trailern som jag tyckte utlovade en vacker, något konstig film med en liten dos sjunkande skepp. Perfekt kombination alltså.** Vad jag däremot inte väntade mig var att detta skulle vara en filmatisering av mitt livs värsta mardröm (med undantag från det här med att bli kompis med en tiger, som faktiskt är min högsta önskan). Det blev lite för MYCKET skeppsbrott, för MYCKET fisk och för MYCKET öppet hav för min smak. Under filmens två timmar hann man nämligen med att visa upp ungefär samtliga av mina ABSOLUT äckligaste fiskar - utan inbördes ordning: djuphavsmarulk, valhaj, flygfisk. Det vackra (förutom skildringen av Indien innan avfärden, och vänskapen med tigern) visade sig mest bestå av självlysande fisk och självlysande växter, och efter ett tag började jag liksom undra hur mycket självlysande saker som egentligen förekommer i naturen på riktigt?

 

Men - det är ju såklart en oerhört välgjord film, med bra skådespelare och precis sådär mycket djup uppblandat med humor för att den ska få 11 oscarsnomineringar. Jag FÖRSTÅR ju att den är bra, men jag tyckte att den var lite för ... obehaglig. Om man är en så kallad normal människa, och inte är livrädd för båtar, fisk och hav, är det säkert en riktig höjdarrulle. Jag brukar ju normalt betygsätta filmer på en skala mellan 1 och 4, just för att man ska bli tvungen att ta ställning till om den är bra eller dålig och inte svenna ur och lägga sig i mitten, men den här filmen måste jag ändå sätta där mittemellan. För när något liksom pendlar mellan två så extrema poler som tigervänskap och marulk, ja då blir det tillslut bara mellanmjölk. Det är naturens lag.