Det är februari, årets i särklass sämsta månad. Jag förvandlas denna månad till en arg och missunnsam idiot. Okej, ska jag vara ärlig är jag väl det året runt - min bror har nyligen sammanfattat hela min livsfolosofi i en enkel mening: "Men du hatar ju bara folk som har det bra, det är därför du bara kan sympatisera med de utsatta i samhället!" Sad but true. - men i februari blir det värre än det brukar. I februari ÄR jag Nick Miller i New Girl.

 

 

Idag till exempel blev jag så fruktansvärt förbannad på bussen hem från skolan för att en annan människa gjorde något så oerhört provocerande som att (håll i er nu) SE GLAD UT. För att påminna mig själv om att jag fortfarande är mänsklig har jag därför spenderat resten av dagen med att titta på sådant som får mig att gråta. (Vilket inte är speciellt svårt eftersom jag dessutom begåvats med en närmast omänsklig empati och förmåga att beröras av andras livsöden (fråga mig inte hur denna kombination går ihop, om jag visste hur mitt psyke fungerar har jag en känsla av att jag skulle vara SÅ mycket lyckligare.))

 

 

Hasse Alfredssons tacktal när han tilldelades Guldbaggegalans hederspris. Alltså. Det finns ju få saker som berör mig lika mycket som dessa hederspris för lång och trogen tjänst, där en till åren kommen GIGANT möts av stående ovationer och hens karriär hyllas. Att Hasse Alfredsson sedan bjuder på ett helt fantastiskt tal, och att sönerna sitter och sjunger med i slutet är ju helt underbart.

 

 

Åh, fantastiska, underbara Jodie Foster. TACK Hollywood Foreign Press för att hon fick fortsätta prata och att ni inte avbröt henne som ni gjorde med alla andra. (Lena Dunham genererade för övrigt också en tår eller två när hon avslutade sitt tal med: "This award is for every woman who's ever felt that there wasn't a space for her, this show has made a space for me.". Förresten, när vi ändå pratar om Golden Globes: hur fantastiska var inte Tina Fey och Amy Poehler?)

 

 

(Okej, lite småtrist inslag från nyhetsmorgon, men innan galan TV-sänds på lördag får vi hålla tillgodo med det här.) Kronprinsessan Victoria delar ut pris för årets homo till Jonas Gardell på gaygalan. Det här är ju så stort att man inte riktigt kan förstå det, jag behövde faktiskt inte ens se det utan grät redan när jag hörde nyhetsuppläsningen på radio. (Vilket var lite småjobbigt eftersom jag befann mig på en gata bland främmande människor.)