I helgen var det tydligen 100 år sedan Titanic sjönk, och med anledning av detta sändes inte bara första delen ur en ny dramaserie om händelsen, utan också en dokumentär i SVT. Jag har ju tidigare skrivit om min rädlsa för stora båtar, och eftersom jag gillar att plåga mig själv satt jag självklart klistrad framför TV:n. Jag KAN inte låta bli att titta. Har sett filmen Titanic säkert 20 gånger, och mår lika dåligt varje gång. Det räcker med att det visas en bild på båten för att jag ska rysa av obehag, och när den väl sjunker får jag svårt att andas.* Min rädsla för stora båtar må vara smått irrationell, men behovet av att exponera mig själv för nämnda rädsla är närmast sjukligt. Jag kan på riktigt sitta i timmar och titta på Youtube-klipp och läsa samtliga googleträffar** om både Titanic, Britannic, Estonia och typ ALLA stora fartyg som någonsin sjunkit, och riktigt FROSSA i obehag.



*En gång då jag var extra känslig (eventuellt PMS), grät jag okontrollerat och hyperventilerade från krocken med isberget ända fram till slutet. För er som inte riktigt minns hur lång den sekvensen är kan jag berätta att det handlar om ungefär 1 timme och 37 minuter.

**Det finns ungefär tvåtusenfemhundrasextioåtta egenkomponerade hemsidor, som alla ser ut att vara gjorda på 90-talet, dedikerade åt Titanic. Och jag har läst dem alla.

Dagens låt: Sink That Ship - Kaiser Chiefs