A light will flicker on, where there once was none.
Jag förstår att ni alla har funderat hela helgen på hur det har gått för mig och mina naglar, och dag kan jag glädja er med att berätta att nagellacket fortfarande sitter kvar. Jag har nämligen valt att sätta mina problem åt sidan eftersom jag har insett att min naglar nu ser ut som rymden!
This might be the coldest winter since records began.
Ni vet den där föreläsningen jag pratade om tidigare i veckan? Det här är vad jag gjorde för att överleva.
Det hela blev dessutom så mycket roligare när jag insåg jag att jag hade ritat en EXAKT avbild av Margaret McPoyle från It's Always Sunny in Philadelphia.
Dagens låt: Bible Belt - Dry the River
Come on skinny love just last the year.
Äntligen torsdag igen! För mig betyder det både helg och videokväll.
Idag ska vi röra oss ännu mer mot nutiden, närmare bestämt mot tiden efter gymnasiet. När jag började tröttna på Kings of Leon började jag nämligen leta efter nästa grej, och när de i en intervju sade att de gillade Bon Iver och M83 var jag inte sen att kolla upp dessa. Jag gillade givetvis båda banden, men det som gjorde störst intryck på mig var ändå Bon Iver. Speciellt låten Skinny Love.
Det här är i mitt tycke den bästa liveversionen, och tro mig, jag har sett en hel del. År 2009 var det här den låten jag lyssnade absolut mest på. Det gick till och med så långt att jag drömde om den. I drömmen där min bror skulle dö var det här nämligen den låt jag lyssnade på natten innan "avrättningen", och började storböla när jag sjöng med i raderna "In the morning I'll be with you, but it'll be a different kind.", "Now all your love is wasted" och "Who's gonna love you? Who will fight? Who will fall far behind?". Det tog ett tag för mig att sluta förknippa låten med det där.
Men man kan ju inte prata om Bon Iver utan att nämna även den här fantaskiska videon:
Helt fucking jävla magiskt.
Dagens låt: Skinny Love - Bon Iver
Sometimes I crowd you and step on your toes.
Nu tänker jag skriva om ett ganska (med betoning på ganska) eländigt dygn i mitt liv, men oroa er inte, det slutar lyckligt!
Igår tittade jag på dokumentären Bully om mobbningen i skolan, och redan efter 3 minuter var gråtfesten igång. Ni kanske undrar varför jag utsätter mig för sånt? Jo, för att jag tror att om man befinner sig i en situation i livet då man har det ganska bra, och ett av ens största problem liksom är att man är lite trött på morgnarna, så är det ganska nyttigt att sätta sig in i andra människors situationer. Hursomhelst var det hur jävla sorgligt som helst, och jag grät konstant i 1½ timme.
Idag har jag spenderat alldeles för mycket tid i den här lokalen, och lyssnat på den kanske tråkigaste föreläsningen någonsin. (Det finns en risk att jag hävdat detta tidigare, men vad fan, EN av de tråkigaste iallafall. Någonsin.)
Känner ni peppen? Den oerhörda förväntan som liksom ligger tung i luften? Atmosfären av hungriga studenter som sitter med munnarna öppna och likt fågelungar skriker efter mask i form av kunskap? (Obs: ironi.)
Efter denna pers bestämde jag mig för att göra något nytt och roligt. Av någon anledning var att köpa nagelack och måla naglarna det enda jag kunde komma på, så det fick det bli. Till saken hör det att det här är något jag gjort cirka 3 gånger TOTALT. Alltså under hela livet. Och det är säkert 7 år sedan sist. Anledningarna till detta är många. Lite är det för att jag aldrig tyckt att det passat min "image", men mest är det för att jag tycker att det är så satans OBEKVÄMT. Det här speciella sättet att röra händerna på när naglarna är precis nymålade, och man inte vill kladda, försvinner liksom aldrig, utan jag går runt och spretar med fingarna och är rädd för att röra vid grejer hela tiden. Dessutom stör det mig att ha tio små fält av färg som hela tiden flyger runt i periferin. Men idag, mycket på grund av Karins konstgrepp, beslöt jag mig alltså för att ge det en ny chans.
Jag tycker det blev ganska fint, men är fortfarande osäker på det här med imagen, obekvämligheten och det störande elementet i periferin.
Dagens låt: Belongings - Clock Opera
The only thing that's pretty is the thought of getting out.
Idag var jag och min kära kamrat Susanne på ett studierelaterat besök på Kungliga biblioteket i Stockholm. Förutom att vi nästan började gråta av andakt vid åsynen av alla gamla böcker, fascinerades jag helt ärligt mest av toalettklottret. För det första: de kunskapstörstande människor jag såg där verkade alla vara av forskartypen, snarare än sådana människor som klottrar på toaletten. För det andra: föregående faktum visade sig även resultera i en helt annan typ av klotter än den jag är van vid. Istället för mer väntade fraser som: "Vickan i 7A är en slampa!" eller: "H+J = BFF 4ever!" är klottret på KB snarare av karaktären: "Jag älskar att forska!" och: "Jag vill doktorera!". Som sagt - fascinerande.
Dagens låt: Trouble Town - Jake Bugg
När jag fick reda på att Jake Bugg är från Nottingham tänkte jag på riktigt: "Finns den staden i verkligheten, och inte bara i Robin Hood?".
It's a question of needs and not rosary beads in the end.
Idag var jag på en Second Hand butik och köpte cirka 30 böcker som jag sedan travade på varandra och gjorde till ett nattygsbord. Jag anser själv att det här är ungefär den bästa möjliga kombinationen av form och funktion, nytta och nöje. I mitt nattygsbord finns nämligen information om allt från flugvikt och hjärtstock, svensk surrealism och Dublins historia, till samlade skrifter av Evert Taube och Karin Boye. Det här kostade mig inte mer än vad ett vanligt nattygsbord skulle ha gjort - tvärtom skulle jag vilja hävda att det var betydligt billigare. Och snyggare.
We're wise beyond our years, but we're good at bad ideas.
Ja hörrni, det har varit en händelserik helg. Förutom att jag har varit på The Hives och inflyttningsfest har jag dessutom kollat igenom säsong 4 och 5 av Svenska Hollywoodfruar. Jag har nämligen blivit helt besatt av Gunilla Persson, som enligt hennes hemsida är "den första TV-personligheten som, på grund av hennes popularitet och professionalism, har bytt från en reality show till en annan" (!). Jag är oerhört fascinerad av hennes självförtroende, hennes visioner och övertygelse om att hon hela tiden vet bäst. Jag tror att jag skulle må mycket bättre om jag bara hade en bråkdel av dessa egenskaper.
Att hon sedan är fullkomligt GALEN gör att jag känner att det finns hopp för mig med.
Dagens låt: New Ceremony - Dry the River
Stuck in the ways of being an ass.
Har precis kommit hem från The Hives spelning på Gröna Lund. En mycket blöt historia.
Såhär peppad var jag innan jag åkte. Jag har ju sett The Hives förr och visste att jag hade en kul kväll framför mig (även om det kanske inte syns på bilden). Vad jag däremot inte visste var att det skulle regna hela kvällen i Stockholm.
Såhär såg jag ut efter konserten. Och när jag gick hem från bussen, och kände att nu går det fan inte att bli blötare, hände det här:
Nu ligger jag nerbäddad i sängen och försöker återfå någon slags värme i kroppen. Värmedynan och bilder på världens bästa hund hjälper. Däremot undrar jag om min jacka någonsin kommar att bli torr igen.
Dagens låt: Main Offender - The Hives
When I ran through the deep, dark forest, long after this begun.
Idag är det torsdag, och för alla trogna bloggläsare betyder det självklart videkväll med Evelina.
Idag tänkte jag lämna högstadiet och gå vidare till gymnasiet. Jag hade nu plöjt igenom cirka ALL Nirvanarelaterad musik, och var redo för något nytt. Det här var också tiden då jag började titta mer och mer på TV-serier, och detta råkade sammanfalla med den tid då soundtracken i TV-serier faktiskt gavs ut på skivor. (Vi minns väl alla klassiker som O.C. och One Tree Hill som faktiskt hjälpte till att göra namn som The Killers riktigt stora?) Under några år lyssnade jag därför nästan uteslutande på musik från diverse TV-serierelaterade spelningslistor som jag laddade ner från internet. Det var kanske inte den bästa tiden i mitt musikaliska liv, men sedan, tack och lov kom Youtube!
I början kollade man ju mest på Smosh och Sagan om Ringen dubbningar, men när musikvärlden väl kom ikapp visade det sig vara en jävla guldgruva. Inte bara på grund av att man kunde titta på musikvideor när man ville (utan att behöva sitta i timmar framför MTV och VH1 och hoppas på att just DEN låtan skulle komma) utan för att en del band började lägga upp videobloggar. Mina favoriter i den kategorin var Phantom Planet och Kings of Leon. För att inte förlora eventuell cred: det här var på den tiden KOL fortarande bara var kända i hipsterkretsar, alltså innan de slog igenom på riktigt och började bli förknippade med småtjejer och att ställa in konserter på grund av fågelbajs. Jag lägger ingen värdering i det, men DÅ tillhörde de ett av mina absoluta favoritband.
Även om det finns låtar som jag gillar bättre (exempelvis den här), så var det här den VIDEO som verkligen grep tag i mig. Idag kan det tyckas så enkelt på något sätt, men jag satt alltså på riktigt och tittade på den om och om igen. Och blev dödskär i sångaren Caleb Followill. Gick till och med med i en Facebook-grupp som hette "Caleb, YOUR sex is on fire".
Sommaren 2009 besökte de dessutom Hultsfredsfestivalen, och jag tvekade inte att köpa en biljett, trots att jag egentligen inte ville se något annat band. På grund av det var jag oerhört laddad inför just den spelningen. Jag valde att värma upp i Jägermeistertältet. Det är möjligt att jag kan ha varit lite ... övertänd ... och när de första tonerna började ljuda var jag helt upptagen av att ÄGA vid tältets fotbollsbord, och var tvungen att springa mot scenen. I denna förvirring tappade jag bort mina vänner, något jag inte reflekterade så mycket över - jag skulle längst fram. Och längst fram kom jag, på något sätt. Tyvärr minns jag inte så mycket mer efter det (kanske blev det någon Jäger för mycket), utan det är mer som ett diffust lyckorus. Med betoning på rus.
Dagens låt: Wolf - First Aid Kit
You wish you were red, you're tired of falling.
Nu ska jag ta er med på en hårresande resa genom mitt känslomässiga tillstånd den senaste veckan.
I helgen var håret lössläppt och ungdomligt, känslorna likaså. Jag lade saker och sidan och fokuserade på mig själv, på att ha roligt.
I helgen var håret lössläppt och ungdomligt, känslorna likaså. Jag lade saker och sidan och fokuserade på mig själv, på att ha roligt.
Måndagsångest. Fick en komplimang för min hårfärg av en främling på bussen, men inte ens det kunde rädda detta kaos. Håret och känslorna flög okontrollerat runt hela huvudet.
Onsdag och håret och känslorna behöver tyglas, och kanske göra en tidsresa tillbaka till 1900-talets början. Återhållsamt och strikt. Nu ska jag läsa om konsten att slutföra projekt.
Dagens låt: You Wish You Were Red - Trailer Trash Tracys
Take me by the hand and tell me you would take me anywhere.
Jag har drabbats av resfeber. Står snart inte ut en DAG till utan att först få svänga mig runt i en annan del av världen. Mest funderar jag på Amsterdam, London eller Reykjavik, främst för att det känns nära/inte svindyrt/genomförbart. Med obegränsade tillgångar av tid och pengar skulle jag gärna åka till Tokyo eller månen också. Ett mer ekonomiskt och lättillgängligt alternativ (förutom TV-spel) är ju Google earth, eller närmare bestämt 9-eyes, som samlar ihop de bästa bilderna på allt det fantastiska som finns i världen.
JAG VILL BADA MED APOR!
Dagens låt: Take Me Anywhere - Tegan And Sara
Did I not let enough light in?
Om man ser Miss Piggy framför sig när man blundar, och hör henne säga: "Kom igen! En gång till", då vet man att man har svårt att slappna av.
The mind works in mysterious ways.
Dagens låt: Chained - The xx
You'll never sink when you are with me, oh lord, I'm your Dead Sea.
Jag gillar kyrkor. Lite för att de är fina, men mest för att jag kan en massa om kyrkoarkitektur, vilket betyder att jag kan känna mig cool och stoltsera med fraser som; "Ah, en romansk basilika.", "Vilken vacker absid!" och "Titta vilken fint utarbetad kransgesims!". Eller så är det här kanske själva definitionen av att vara ocool. Skit samma. Det jag ville komma till är att det finns en kyrka som jag verkligen INTE tycker om, och det är Rasbo kyrka.
Kolla bara! Långhuset och västtornet är ju målade i OLIKA nyanser av gult, och sedan är tornhuven gjord av trä (!) i en TREDJE nyans. Detta har stört mig något OREHÖRT alla de gånger jag åkt mellan mitt föräldrarhem och Uppsala, och som om detta inte vore nog har jag idag dessutom upptäckt att blinderingarna på gavlarna är osymmetriska. Fattar ni? OSYMMETRISKA! När jag försökte ta en bild på eländet hände något märkligt - solen lyste helt plötsligt för första gången på hela dagen, vilket gjorde att bilden blev såhär:
Blinderingarna fastnade inte på bild! Är inte det här ett tecken från Gud så vet inte jag.
Dagens låt: Dead Sea - The Lumineers
You lost your heart.
Appropå videokväll förresten, första veckan mindes vi ju 90-talet och Backstreet Boys, och jag visste precis vilken video jag VILLE lägga upp, men jag fick nöja mig med det näst bästa eftersom jag inte mindes titeln på låten och inte heller kunde hitta den bland alla Youtube-träffar. MEN - nu har jag hittat den! Så här kommer en liten uppföljning till BSB-videokvällen.
Jag och en kompis hade upptäckt att om man stoppade i en av Backstreet Boys-skivorna i datorn (Alltså. Teknikens under.) fanns där även en musikvideo man kunde titta på, vilket vi också gorde. OFANTLIGT många gånger. Vi var båda två dödligt förälskade i Nick Carter, och ägnade mycket tid åt att pausa videon för att hitta det ögonblick då han var allra snyggast.
Idag kan jag känna (även om det kanske inte riktigt är min "kopp te") att jag för första gången förstår exakt vilka slags känslor som rörde sig inom mig som 9-åring. (Se 2:15-3:56.)
It's not enough, the world is not turning.
Jag förstår ju att ni suttit hela dagen och väntat på veckans videokvällsinlägg, och det är ju som man brukar säga: väntar man på något gott är det ju bara härligt. Hursomhelst, nu behöver ni iallafall inte vänta längre.
Förra veckan berättade jag om hur utgångspunkten för i stort sett all musik jag lyssnade på under högstadietiden var Nirvana, och ett av banden jag upptäckte på det sättet var Mudhoney. Att få tag på musik på den här tiden var lite komplicerat, varken Youtube eller Spotify existerade, och jag hade faktiskt inte ens bredband. Att köpa alla skivor jag ville ha var förståss omöjligt med min ekonomi, många av dem fanns inte ens att köpa i Sverige, så ibland bad jag mina vänner som hade bredband att ladda ner några låtar åt mig. Och det var så jag fick tag på låten Touch Me I'm Sick.
Jag minns EXAKT hur jag satt i kontorsstolen hemma hos mamma och pappa och spelade upp låten i Windows Media Player och blev liksom förtrollad. Minns ni scenen i Populärmusik från Vittula när Matti och Niila spelar Beatles Rock and Roll Music, och hela rummet börjar snurra så att de trycks ut mot väggarna? Det var precis så det kändes. (Fast typ inuti huvudet eftersom jag hade hörlurar.) Jag KUNDE inte sluta lyssna, utan satte låten på repeat. Det var liksom inte som något jag hade hört förut, så skitigt och tungt på något sätt, och det allra bästa var att jag älskade det. Nu var jag tydligen en sån som gillade punk*. Coolt.
Dagens låt: Nascar Eyes - Tennis Bafra
* Ja, eller garage punk eller grunge eller post punk eller vad fan ni vill. Att det alltid ska vara så petigt med det där.
If your mind should sway, it's not a secret you should keep, I won't let you slip away.
Jag har nyss tryckt i mig cirka 5 frukter i form av en hemmagjord smoothie, sånt ska ju tydligen vara nyttigt, och jag vet inte men jag känner mig visare på något sätt. Därför tänkte jag dela med mig av lite livsvisdom:
1. Om du funderar på att läsa en distanskurs, bara på lite kul sådär, gör det för GUDS skull inte på Stockholms universitet. Deras kursportal är nämligen fullkomligt obegriplig.
2. Om du, precis som jag, ofta gråter utan anledning kan det vara förvånansvärt skönt att skära en lök lite då och då, bara för att för en gångs skull liksom veta VARFÖR man gråter.
3. Funderar du på att köpa Kokosvatten? Gör inte det. Det är nämligen jättelätt att göra själv, så slösa inte dina värdefulla pengar på att köpa en sån där deciliterflaska på Pressbyrån, allt du behöver göra är att ta ca 1 dl poolvatten och tillsätta 1 tsk salt. Smakar EXAKT lika!*
4. Om du ska tvätta, och har en tvättstuga som min där djungelns lag gäller (dvs. man bokar inte tid utan får gå dit och SLÅSS om tvättmaskinerna - survival of the fittest.) är onsdagar kl. 16:32 en bra tid att gå dit. Då möts man nämligen av denna, i tvättsammanhang, högs angenäma syn:
4. Om du ska tvätta, och har en tvättstuga som min där djungelns lag gäller (dvs. man bokar inte tid utan får gå dit och SLÅSS om tvättmaskinerna - survival of the fittest.) är onsdagar kl. 16:32 en bra tid att gå dit. Då möts man nämligen av denna, i tvättsammanhang, högs angenäma syn:
Dagens låt: Chained - The xx
* Den omtalade hälsoeffekten kanske inte är densamma, men ärligt talat kände jag mig faktiskt inte så mycket friskare efter det köpta kokosvattnet heller.
Förresten, minns ni att jag förra veckan nämde att jag såg en tjej på stan som såg ut som vampyrerna i Buffy? Idag hittade jag en bild som påminner lite om henne.
Seven o'clock and my heartbeat stops.
Idag tänkte jag bjuda på de just nu fulaste sekundrarna i musikvärlden. Mycket nöje!
Dagens låt: Candy Girl - Trailer Trash Tracys
Vilket för övrigt är bland det bästa. Låter som Twin Peaks.
Nobody else's gonna spoil my fun.
Jag vet att jag har tjatat och tjatat om det här med gatuplattorna på stan och mitt problem att gå på dem, men det här blir det absolut sista jag skriver. Jag lovar. Igår testade jag nämligen att ta lite kortare steg med högerfoten, och försökte hitta rätt rytm. När jag började upprepa mantrat "hattifnatt" visste jag direkt att jag hade hittat rätt. Jag liksom FLÖG fram över plattorna. Inget kunde stoppa mig! Hattifnatt, hattifnatt, hattifnatt. Jag kände mig NORMAL igen. Efter ett tag upptäckte jag att det gick ännu lättare om man tog bort i:et och bara sa "hatt-fnatt". Sedan började jag bli OERHÖRT irriterad på att tanten bakom mig gick i hel fel takt och STÖRDE MIN RYTM! Och ungefär DÄR kände jag att jag hade gått lite för långt. Det är dags att släppa det där med plattorna nu. Jag har gått vidare i livet.
Dagens låt: Unextraordinary Man - Animal Heart
She's a silver lining climbing on my desire.
Igår var jag och hälsade på min vän Alice.
Möttes direkt av en attack från ovan då hon hoppade på min axel. Jag väljer att tro att det var för att hon blev glad att se mig. Av KÄRLEK.
Sen lekte vi krig.
Idag är det fredag, och jag äter bruna bönor till middag.
Dagens låt: Ruin - Cat Power
The thrill of the chase moves in mysterious ways.
Jag vet inte, men på något sätt kan jag sakna tiden då annonseringen på Pirate Bay* bara ville att jag skulle beställa en fru från Ryssland.
Dagens låt: R U Mine? - Arctic Monkeys
*Ja, alltså, jag gör ju inget OLAGLIGT på Pirate Bay ... jag vill ju bara hänga med liksom ... och kolla på bilderna ni vet...
Oh why is your hate so addicting?
Idag är det torsdag vilket såklart betyder att bloggserien videokväll med Evelina fortsätter.
Om ni minns förra veckan så pratade jag en del om Absolute Rock Classics-skivorna, och jag tror att det var genom dem jag först upptäckte Nirvana. Förmodligen fanns låten Smells Like Teen Spirit med på någon av dem, men den första låt jag minns att jag hörde, och som också var den absolut första låt jag laddade ner var Rape Me. Jag skulle kunna välja den låten, för ärligt talat var det när jag hörde den som jag blev kär, men bara någon vecka senare sändes Nirvanas Unplugged in New York på MTV. Jag bandade konserten och tittade om och om igen. Och igen.*
Det var särskilt den sista låten, Where Did You Sleep Last Night, som trollband mig. När Kurt Cobain växlade till det där ångestfyllda skrikandet (03:52) tyckte jag att det var det vackraste jag någonsin hört. Det var som om jag såg världen genom helt andra ögon, som om jag föddes på nytt, som om jag hade hittat hem. Och det var DÄR besattheten började.
Kurt Cobain blev min hjälte, min förebild och min stilikon.** Jag minns att jag några dagar efterråt tog på mig ett par udda strumpor och en noppig, skogsgrön fleecetröja och cyklade hem till min kompis, med VHS-bandet på pakethållaren, för att dela med mig av detta fantastiska nya. Jag klippte sönder mina jeans och började använda morfars flanellskjorta i skolan, jag försökte till och med efterlikna Kurt Cobains frisyr. Medan andra började få svårt att passa in behövde jag inte ens anstränga mig - det var ju GRUNGE att inte bry sig. Men det bästa med denna besatthet var kanske att den öppnade så många nya dörrar, så fort jag läste ett bandnamn i någon intervju med Nirvana kollade jag genast upp det, och helt plötsligt kunde jag stoltsera med en väska prydd med bandnamn som ingen annan i min klass ens hade hört TALAS om. Jag hade fått en identitet
Dagens låt: Shadow - Wild Nothing
* Detta VHS-band skulle senare bli fyllt av 4,5 timmars material, helt ägnat åt Nirvana. Om jag skulle uppskatta hur många gånger jag kollade på det bandet skulle inte siffror räcka till. Typ.
** En av de mest extrema saker jag gjorde var att rama in hans självmordsbrev och sätta upp på väggen. Jag insåg inte riktigt exakt HUR sjukt det var förrän min mamma bad mig att ta ner det någon dag senare.
Glaciers have melted to the sea.
Idag har jag gjort ett par OERHÖRDA upptäckter:
- Såg en tjej på stan som såg ut EXAKT som vamyrerna i Buffy.
- Spelet Facade.
- Insåg vad problemet med att gå på plattor var...
... jag tar nämligen mycket längre steg med högerfoten än med vänsterfoten. Frågorna som följde den här upptäckten är naturligtvis många; Har jag alltid gått så? Gör kanske alla det? Men FRAMFÖR ALLT: Är jag för gammal för att skriva till Kropp och knopp i KP och fråga om jag är normal?
Dagens låt: Crystalised - The xx
Picking up dust.
Jag har en del nojjor, eller tvångstankar om man så vill, som på senare tid blivit mycket värre. Den största av dem är att slå ut tänderna, och då menar jag inte att bara slå av en tand (det har jag ju liksom redan upplevt) utan att tappa HELA tänder i typ en pöl med blod eller något. För någon vecka sedan på jobbet var det någon som berättade om ett barn som hade tappat sin tand när hon åt äpple, och jag blev helt yr och illamående och KUNDE inte sluta tänka på det. Så fort det är lite halt eller jag får känslan av att jag kommer ramla tänker jag att jag antingen kommer ramla framåt och slå ut tänderna eller ramla bakåt och spräcka skallen. En ny grej är att jag när jag går över en tågräls tänker jag att jag kommer fastna med skon i springan, ramla och slå ut mina tänder.
Dagens låt: Picking Up Dust - Dignan Porch
