When I ran through the deep, dark forest, long after this begun.

Idag är det torsdag, och för alla trogna bloggläsare betyder det självklart videkväll med Evelina.
 
Idag tänkte jag lämna högstadiet och gå vidare till gymnasiet. Jag hade nu plöjt igenom cirka ALL Nirvanarelaterad musik, och var redo för något nytt. Det här var också tiden då jag började titta mer och mer på TV-serier, och detta råkade sammanfalla med den tid då soundtracken i TV-serier faktiskt gavs ut på skivor. (Vi minns väl alla klassiker som O.C. och One Tree Hill som faktiskt hjälpte till att göra namn som The Killers riktigt stora?) Under några år lyssnade jag därför nästan uteslutande på musik från diverse TV-serierelaterade spelningslistor som jag laddade ner från internet. Det var kanske inte den bästa tiden i mitt musikaliska liv, men sedan, tack och lov kom Youtube!
 
I början kollade man ju mest på Smosh och Sagan om Ringen dubbningar, men när musikvärlden väl kom ikapp visade det sig vara en jävla guldgruva. Inte bara på grund av att man kunde titta på musikvideor när man ville (utan att behöva sitta i timmar framför MTV och VH1 och hoppas på att just DEN låtan skulle komma) utan för att en del band började lägga upp videobloggar. Mina favoriter i den kategorin var Phantom Planet och Kings of Leon. För att inte förlora eventuell cred: det här var på den tiden KOL fortarande bara var kända i hipsterkretsar, alltså innan de slog igenom på riktigt och började bli förknippade med småtjejer och att ställa in konserter på grund av fågelbajs. Jag lägger ingen värdering i det, men DÅ tillhörde de ett av mina absoluta favoritband.
 
 
 
Även om det finns låtar som jag gillar bättre (exempelvis den här), så var det här den VIDEO som verkligen grep tag i mig. Idag kan det tyckas så enkelt på något sätt, men jag satt alltså på riktigt och tittade på den om och om igen. Och blev dödskär i sångaren Caleb Followill. Gick till och med med i en Facebook-grupp som hette "Caleb, YOUR sex is on fire".
 
Sommaren 2009 besökte de dessutom Hultsfredsfestivalen, och jag tvekade inte att köpa en biljett, trots att jag egentligen inte ville se något annat band. På grund av det var jag oerhört laddad inför just den spelningen. Jag valde att värma upp i Jägermeistertältet. Det är möjligt att jag kan ha varit lite ... övertänd ... och när de första tonerna började ljuda var jag helt upptagen av att ÄGA vid tältets fotbollsbord, och var tvungen att springa mot scenen. I denna förvirring tappade jag bort mina vänner, något jag inte reflekterade så mycket över - jag skulle längst fram. Och längst fram kom jag, på något sätt. Tyvärr minns jag inte så mycket mer efter det (kanske blev det någon Jäger för mycket), utan det är mer som ett diffust lyckorus. Med betoning på rus.
 
Dagens låt: Wolf - First Aid Kit

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0