Nu har jag återhämtat mig efter torsdagens Eurovisionkväll och är redo för ännu ett inlägg. (Först måste jag bara få skryta lite oblygt om att jag prickade in 9 av 10 finalister.) Hursomhelst - FINALDAGS! Vid det här laget har vi ju hört de flesta låtarna, så idag tänker jag enbart gå igenom de sju låtar som är direktkvalificerade till finalen, och som vi alltså ser för första gången ikväll.

 

 

Ja, vid det här laget är det väl ingen större nyhet att Europas gränser inte bara verkar ha expanderat till Israel och Armenien, utan i år även innefattar Australien. Roligt tycker jag! Guy är tävlingens kanske bäste sångare, och hans låt är en bra och seriös poplåt (kanske lite för seriös för ESC). Scenframträdandet är kanske inte det roligaste vi har sett, men jag tror att de andra faktorerna väger upp för att det ska räcka till en rätt hyffsad placering.

 

En fransk ballad med en rätt fin text om första världskriget. Tydligen har hela mediefrankrike rasat över valet av artist och hävdat att hon är både för tjock, för gammal och för tråkig. Jag tycker det är lite orättvist, för henne är det verkligen inget fel på, däremot känns låten både fläskig, trist och uråldrig.

 

Mitt betyg: 2 poäng. För en bra sångerska i sina bästa år.

Denna låt förstår man ju EXAKT bara man hör titeln - Grande Amore - det är stora känslor och italienkst så det skriker om det. Att den sedan sjungs av tre stiliga herrar med fina stämmor (som är sådär precis lagom mycket opera för att det ska gå hem hos massorna) gör inte deras chanser sämre. Det här tror jag är en av Måns främsta konkurrenter ikväll!

Mitt betyg: 8 poäng. Notera även Tillbaka till framtiden och Spidelmannen referenserna i videon.

Spanien satsar på en dramatisk ballad skriven av Thomas G:son igen, framförd av en vacker sångerska med stark röst, igen, och det är bra som vanligt. Jag var lite orolig över att låten inte skulle vara lika stark utan Sagan om ringen-videon med det otroliga (Hunger Games-liknande) klänningsbytet - men hon bjuder faktiskt på både klänningsbyte, barbröstad dansare, bra sång och en Euphoria-liknande pardans.

Mitt betyg: 8 poäng. För årets bästa klänningstricks.

Storbritannien skickar i år electroswing, och satsar fullt ut på detta Great Gatsbytema, tillspetsat med självlysande klänningar. Jag vet att vissa fans gillar det här för att det är glatt och lite udda, men jag gör det verkligen inte. "Electro"-inslagen i låten gör riktigt ont i själen, och när sångaren brister ut i någon slags scatsång känns det som om något dör inom en.

Mitt betyg: 0 poäng. Texten, som verkar handla om att hon inte får gå ut och dricka vin när han är borta, känns även den som om den hör hemma på 20-talet, och gör inte saken bättre.

Det blev ju en stor skandal i årets tyska final, där ett annat bidrag egentligen vann med 80% av rösterna, men valde att i direktsändning ge bort vinsten eftersom han kände att Eurovision inte var hans "grej". Därför är det nu istället tvåan Ann Sophie som tävlar ikväll, och jag förstår att hon förlorade, för framträdandet nedanför är verkligen bedrövligt. Hon sjunger oerhört nasalt, har ett urtråkigt scenspråk och sjunger en ganska deppig låt om ett döende förhållande med ett stort leende på läpparna. Hon verkar dock ha förbättrat allt detta inför ikväll, men det hjälper inte med en så här tråkig låt.

Mitt betyg: 2 poäng. För att hon ändå verkar anstränga sig.

Efter Conchitas succé i fjol ställer värdlandet upp med något lite mer stillsamt, och det är väl ingen överraskning för någon att detta knappast kommer att välta tävlingen. MEN, det här är ju en ganska mysig radiolåt, med en snygg hipsterliknande grupp som åtminstone jag tycker gör ett ganska bra jobb.

Mitt betyg: 6 poäng. Hoppas basisten kör på leopard-tights även ikväll!

 

Och så är det dags att försöka gissa sig till något slags resultat, alltid svårt men kul. Jag tänker att vi fokuserar på de roligaste:

 

 

Ryssland

Italien

Belgien

Israel

 

 

Tyskland

Polen

Grekland

Storbritannien

Frankrike

 

Inte nog med att jag bjussar på denna enorma guide, idag delar jag dessutom med mig av min Eurovision-bingo och ett bedömningsschema för en extra lyckad ESC-kväll.

Idag kom jag äntligen iväg och såg den andra delen i filmatiseringen av The Hobbit. Nu ska jag inte trötta ut er med en recension som säger det alla redan har hört femhundrasjuttio gånger (att de inte är lika bra som originaltrilogin, sega och utdragna, otrogna mot boken osv) utan tänker gå direkt på den delen av filmen jag gillade - "gillade" är eventuellt ett för svagt ord för att beskriva mina känslor - nämligen draken Smaug.

 

Föreställ er detta: (och detta är kanske lite av en spoiler, så läs med försiktighet) en gigantiskt stor drake, med majestätiska fjäll och ett ondsint flinande mun, med en svans som snärtar runt i luften sådär graciöst som bara draksvansar kan. Och så tänker ni er också att draken är helt täckt av GULD, flyger upp mot öppen himmel, sträcker ut sina vingar och bara liksom skakar av sig guldet, tittar in i kameran med sitt fina, fina, ondsinta leende, och ut ur munnen kommer BENEDICT CUMBERBATCHS röst som säger: "I am fire. I am death.".

 

 

 

Att säga att jag ville ligga med draken vore att besudla det ögonblick vi delade med varandra - jag ville ÄLSKA med den. 

 

 

 

Här var det ju tomt och trist och samtliga andra synonymer till tråkigt. Ber om ursäkt hörrni. Har ägnat för mycket tid åt det här med stenåldersyxor och teorier om museipedagogik, så när Ledigheten väl kom gick jag in i en slags koma av dyr choklad och virtuellt svärdsvingande. Imorgon åker jag på semester, men innan dess tänkte jag att jag skulle fylla ut detta tomrum till blogg. Jag har egentligen inget alls att komma med, iallafall inte med någon vidare substans - men å andra sidan har väl det aldrig varit ett kriterium här, så nu kör vi bara:

 

 

- Spenderar just nu ungefär all vaken tid med att fantisera om hur det skulle kännas att klappa en späckhuggare. Alltså inte bara hur deras hud känns, utan hur det skulle kännas i själen. Späckhuggare har ju varit favoritdjuret nummer ett sedan Rädda Willy, och för en tid sedan såg jag dokumentären Blackfish på Netflix (handlar om späckhuggare i fångenskap som dödar sina tränare, rekommenderas starkt!) vilket intensifierade min relation till dessa FANTASTISKA djur. (Det kan hända att jag sett en hel del andra späckhuggar-dokumentärer också, men det är ju så förbannat mycket fisk med, så efter att ha blundat mig igenom merparten av tre filmer gav jag upp.)

 

- Har just läst ordet råsaftcentrifug två gånger på mycket kort tid. "Vad är nu detta är för nymodighet jag har missat?" undrade jag och googlade. Min reaktion när jag läste träffsidan var: "Men herregud, det står ju om råsaftcentrifuger överallt!" Några sekunder senare insåg jag att detta kanske kan ha berott på att jag ju sökte efter just de sidor som nämnde ordet i fråga. Kanske dags att åka på semester? Förslagsvis redan imorgon. Eventuellt till en varm och solig plats, Teneriffa till exempel. (Märker ni nu hur jag smyger in skryt om att jag ska åka utomlands på ett oerhört subtilt sätt?)

 

- Ni har väl inte missat att tredje säsongen av Sherlock har börjat? Herregud vad jag satt och fangirl-fnissade åt Watsons depp-mustasch, Sherlocks sociala oförmåga, och alla teorier som presenterades om hur Sherlock överlevde fallet. (Ja, Community har förstås också börjat, men jag sparar det till flygresan imorgon då jag ska götta mig riktigt åt de två avsnitt som sändes igår.) Så, nu kan ni bänka er framför valfri mediaspelare och se på TV i en vecka, så kommer ni knappt märka att jag varit borta. Mvh /Cumberbitch

 

 

 

Med andra ord: I'm a little busy at the moment!

 

 

Ny förebild i livet:

 

 

Igår lovade jag er en uppdatering om min mun, och sedan dess har många hört av sig och varit nyfikna. Nej, nu ljög jag. Ganska exakt ingen har hört av sig. Men jag försutsätter ändå att ett extremt stort intresse finns i denna fråga, och därför kommer nu en komplett lista på alla de sätt jag skadat min mun de senaste tre dagarna:

 

- Skar upp mungipan på en sked när jag skulle käka gröt.

 

- Skulle sno en köttbulle av min bror när han inte såg på, plockade en ur stekpannan, och blev straffad direkt i form av brännskada av ungefär tredje graden på tungan.

 

- Vaknade mitt i natten av att jag bet hål på min egen tunga. Ja, detta tycker jag själv är så märkligt att det kanske tål att upprepas: Jag smällde alltså igen min käke med sådan kraft att jag BET HÅL PÅ TUNGAN. I sömnen.

 

Dagens låt: Monsters of Sunderland - British Sea Power

Idag har jag haft en sprängande huvudvärk samt sett på tok för många vita, kränkta män youtube-hata feminism, men dagen innehöll även två ljusglimtar - som kanske gjorde mig lite lyckligare än jag vågar erkänna. Alltså, jag satt och gjorde diverse lyckliga ljud framför datorn pga kunde inte hålla känslorna inne. (Okej, nu erkände jag ändå.)

 

 

 

Här kan jag eventuellt också ha blivit lite tårögd, men herregud, vem blir INTE det när en ser kapten Kirk, Han Solo och Mal Reynolds i samma video?!?

 

 

Nej, men en kort lägesrapport kanske är på sin plats. Den senaste veckan har nämligen varit fylld av livsomvälvande händelser. Bland annat har jag spenderat ungefär halva min årsinkomst på en fotpall samt en fåtölj i svart sammet (ja, det KAN ha hänt att jag gnolade lite på Black Velvet när jag skruvade fast benen, bara för att liksom komma i rätt stämning). "Dammigt" sa mamma. "Snyggt" sa jag.

 

 

 

(Notera även den supertuffa tavla som pryder min hall nuförtiden.)

 

Och nu till det kanske viktigaste av allt: jag har köpt en tumstock. Det har revolutionerat mitt liv på samma sätt som livet förändras för någon som i flera år endast ägt en linjal, och därför behövt skarva och hålla på så fort något varit längre än 30 cm, och sedan får en tumstock som kan mäta saker som är TVÅ METER långa. (Jag hittade alltså ingen liknelse, för det GÅR helt enkelt inte att jämföra detta med något annat i livet.) Jag har naturligtvis mätt ungefär allt i hela lägenheten, och i början var det bara roligt, men när jag efter någon vecka stod i nästan en timme och mätte hur saker i bokhyllan skulle stå för att skapa perfekt symmetri, kände jag att jag hade passerat gränsen för vad som kan anses vara hälsosamt.

 

 

Hujedanemej vad tiden går hörrni. Snart har hela veckan rusat förbi medan jag tillbringat alla mina lediga timmar i soffan och sett på film om folk som hugger av armarna på folk med katana. Det gamla vanliga ni vet. Men jag har också spenderat en del tid på en känd plats på internet med videoklipp. Youtube kallas den (ni kanske har hört om den förut, vad vet jag). Det jag tittat på mest är när creddiga band/artister gör covers på mindre creddiga låtar (som jag såklart lyssnar på i smyg) i BBC's Live Lounge. Här har ni några av mina favoriter:

 

 

Ett av året bästa band, The 1975, gör en cover på One Directions låt That's What Makes You Beautiful. Jag dör lite.

 

 

Bastille gör en fantrastisk cover av We Can't Stop med Miley Cyrus. Mindre twerking, mer djup, och helt plötsligt blev låten BRA.

 

 

Gabrielle Aplin sjunger Best Song Ever. Jag är ju hemligt kär i samtliga medlemmar i One Direction, men det känns inte lika mycket som barnarov när en sjunger med i denna version.

 

 

Fina, fina Ben Howard gör till och med den rätt fasansfulla låten Call Me Maybe till något värt att lyssna på. Gillar också hur han ibland flinar för att texten är så fånig.

 

 

Drakes Take Care är ju bra även i original, men Florence + The Machine gör nästan en snäppet bättre version.

 

 

 Och så har vi den fantastiske Tom Odell som sjunger Taylor Swifts I Knew You Were Trouble.

 

I väntan på säsong 5 av Community ser jag på gamla favoritavsnitt (hoppas SÅ att serien hittar tillbaka till sin genialitet nu när Dan Harmon får vara med igen, samt att Chevy Chases avhopp och det faktum att Donald Glover bara kommer medverka i fem avsnitt inte påverkar allt för mycket). Ett avsnitt som jag nästan hade glömt bort var Halloweenavsnittet från säsong 2. Tillåt mig att förklara vad som gör det fantastiskt, samt ge dig 5 anledningar till att se Community om du inte redan gjort det.

 

1. Dean Peltons (<3) Lady Gaga outfit. Plus att hans spelningslista hela kvällen består av ABBA-hits varvat med personliga voice-memos om att till exempel lägga till Eat, Pray Love-soundtracket till "Workout Mix".

 

 

3. Zombieinvasion.

 

4. Zombieinvasion till tonerna av Dancing Queen.

 

 

5. Donald Glovers bara bringa.

 

Ursäkta avbrottet, men jag har varit på välbehövlig semester utan internet. Exakt här har jag varit:

 

Hej. Jag håller på att plugga till en fruktansvärt onödig omtenta (och nej, det var egentligen inte så jag hade tänkt spendera min semester), därför tänker jag naturligtvis oerhört mycket på allt annat än just den förbannade tentan. Till exempel har jag funderat ut vilka djur jag skulle vilja ha här hemma. Och vad jag skulle döpa dem till.

 

 

Hunden Bark Ruffalo. (Och min framtida dotter Elisabeth Lisbeth Beth.)

 

Ikväll jobbar jag mitt sista pass innan semestern, och det känns som att det behövs. Inte bara har jag börjat förväxla ord och svamla*, som är mitt vanliga trötthetstecken, jag har dessutom spenderat en hel vecka med att titta på yaoi. För er normala människor som inte känner till detta fenomen kan jag berätta att det är en form av anime/manga vars handling fokuserar på kärlek mellan unga män, även kallat shōnen-ai eller Boy's Love (BL) lite beroende på graden av erotiska inslag.

 

Tillsammans med feminism och anti-rasism är HBTQ-rättigheter en av mina hjärtefrågor - att en ska få älska (eller bara ligga med) vem en vill är så oerhört självklart för mig att jag inte ens kan förstå hur vissa andra inte verkar hålla med? Därför ÄLSKAR jag också TV-serier och filmer där en får se lite gay love, och nu menar jag inte att jag gillar det på samma sätt som en straight kille kanske gillar lesbisk porr, jag tycker bara att det är fint (och viktigt) att se samkönad kärlek i populärkulturen. Så, när jag hörde talas om denna genre av anime blev jag naturligtvis superlycklig och satte genast igång med serien Sekaiichi Hatsukoi.

 

 

Den handlar om ett gäng killar som arbetar på ett förlag som ger ut shojo manga (manga för unga tjejer). Ganska snart visar det sig att exakt ALLA på denna redaktion är gay. Eller gay och gay, det visade sig också att detta inte riktigt var en skildring av homosexualitet, utan snarare någon slags tonårstjejsfantasi om snygga killar tillsammans. Ytterst få av karaktärerna är uttalat gay, tvärtom är den absolut vanligaste repliken: "Men vi är ju killar båda två!". Pardynamiken bygger på föreställningen om seme och uke, det vill säga att det finns en som "ger" och en som "tar", och nu pratar vi inte bara om i sängkammaren (en får faktiskt se mycket lite sådant). Det är i stort sett exakt samma pardynamik som finns i cirka all romantisk chick-lit, där semen har "manliga" egenskaper och uken intar den "kvinnliga" rollen. Här är mina spaningar på vanligt förekommande egenskaper hos dessa två typer av karaktärer:

 

Seme - lång, snygg, tystlåten och mystisk/farlig, röker, har ett bra jobb/mycket pengar, kan knyta en slips, hyser stark oro för att andra ska bli förkylda.

 

Uke - kort, söt, nervös, osäker, blir generad av ALLT, helt omedveten om att andra (både tjejer och killar) finner honom attraktiv, vilket ofta leder till svartsjukedraman.

 

En annan mindre bra grej är att kärleksscenerna oftast har en underton av våldtäkt (!), dvs uken gör halvhjärtade motståndsförsök (oftast pga tycker att det vore skämmigt om semen fattar hur upphetsad/kär han egentligen är) medan semen är helt uppfylld av sin gränslösa kärlek och inte kan lägga band på sig själv. Detta har iallafall fört något gott med sig, jag har nämligen utökat min japanska vokabulär.

 

 

Fick ett mail av Amazon idag, och vad skja jag säga? Det känns som om de känner mig rätt bra...

 

* Y: The Last Man är en av mina favorit-comics. Den handlar om att alla varelser av manligt kön, förutom Yorick Brown och hans apa Ampersand, helt plötsligt faller döda ner till marken, och vad som händer med världen efter detta. Det blir en postapokalyptisk berättelse som är både rolig och spännande, men kanske framför allt intressant ur ett genusperspektiv. Läs gärna.

Det är ju knappast en hemlighet att jag rätt ofta drabbas av PMS (vi minns väl alla delfin-incidenten förra sommaren), och eftersom jag gjort det till min uppgift att bli PMS:ens ansikte utåt ska jag nu berätta om de senaste dagarna, helt ocensurerat. I söndags på jobbet tittade vi på ett avsnitt av det där programmet där de letar upp försvunna familjemedlemmar (typ om någon aldrig träffat sin pappa, eller fått ett syskon bortadopterat etc.), och jag har nog ALDRIG kämpat så mycket med att hålla gråten tillbaka. Självklart lyckades jag inte helt, men jag tror ändå att jag lyckades framstå som en RELATIVT balanserad människa. Inuti rev det däremot känslostormar som hade kunnat sänka ett skepp, för de där människorna på TV BLEV ju så lyckliga när de hittade varann.

 

Igår ville mamma och pappa att jag skulle städa deras två badrum pga "bor man här gratis hela sommaren får man hjälpa till lite också". Det kändes naturligtvis inte toppenroligt, men jag är ju en vuxen människa, så jag tog mig an uppgiften. Det var när jag insåg att de inte hade samma sorts rengöringsmedel som jag brukar använda hemma som saker började gå snett. Jag stod som fastfrusen framför städskåpet, tårarna började rinna nedför kinderna, och på flera minuter orkade jag liksom inte ta tag i detta OERHÖRDA problem.

 

När jag väl började städa badrum nummer ett visade det sig att det här rengöringsmedlet löddrade (för oinsatta: jag HATAR lödder. Och ja, jag inser att jag nu verkar fullkomligt galen.) varpå jag naturligtvis grät ännu mer. Att städa detta badrum tog mig ungefär 45 minuter, och under denna tid rann tårarna konstant medan jag hyperventilerade och försökte hålla ångesten i schack. Sedan var liksom orken slut, och jag var tvungen att lägga mig och vila. Några timmar senare kom mensen som en fucking VÄLSIGNELSE, och idag har jag fungerat som en normal människa igen. Till exempel har jag städat det andra badrummet - helt utan panikångest. Dessutom har jag badat med min gudson, även om det kanske inte skedde helt utan ångest pga detta:

 

 

Idag vill jag prata lite om vad som har hänt i världen den senaste tiden. "Åh, vad intressant med lite samhällsaktuell diskussion!" kanske ni tänker nu. Eller "Öhhh, palla läsa nyheter!". Tillhör du den första kategorin människor kan det hända att du nu blir besviken, men om du däremot tillhör den andra kategorin kan jag glädja dig med att det mest kommer att bli bilder. Från min favoritblogg 9-eyes. Ni vet den som samlar roliga/intressanta/vackra bilder från de där kamera-bilarna som fotar för Google Street View (kända från säsong 4 av Arrested Development). Så. Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger We Shall Overcome tittar på vad som är aktuellt i världen.

 

Jag håller för närvarande på att skriva klart min recension av filmen The Host, ett inlägg som varit på g i cirka 3 månader nu, men så snart jag får tillgång till en dator med Photoshop igen tror jag att det äntligen är klart för publicering. Så nu vet ni vad som väntar, men innan dess vill jag prata lite om namn.

 

I filmen The Host har nämligen Saoirse Ronan huvudrollen, och det finns väl få namn som i likhet med detta för tankarna till kex av sorten savoiardi?