That was the year I knew the panic was over.
Idag är det torsdag vilket för er återkommande läsare som bekant innebär videokväll med Evelina.
Ikväll lämnar vi 90-talet och gör ett nedslag i mina tidiga tonår, alltså 2003-2004 någon gång. Det här var den tiden då jag för första gången upptäckte att man kunde lyssna på annan musik än den som spelades på radio, och istället lyssna på GAMMAL musik. Jag hade, som jag skrivit om tidigare, inte riktigt hittat mig själv än, men jag kände att det där med hårdrock kanske var något för mig. Som av en händelse var detta även tiden då var och varannan människa köpte Absolute Rock Classics på diverse mackar, vilket gjorde att jag lyckades komma över precis en sådan. Och det var så jag upptäckte Led Zeppelin.
Den första Zeppelin-låt jag hörde var Stairway To Heaven, en låt vars text tycktes helt obegriplig och därför också helt magisk. Jag fastnade extra mycket för låtraden "To be a rock and not to roll" som för mig beskrev EXAKT hur jag kände mig vid den tiden i livet: som någon som ville vara något men inte visste hur.
(Notera gärna Robert Plants skrev, särskilt vid 04:20)
När jag senare hörde talas om hur låten skulle innehålla satanistiska budskap om man spelade upp den baklänges föddes direkt ett brinnande intresse för både musik och teknik, och man kan väl säga att det var så min musikaliska resa började. Om man nu får använda sådana floskler en vanlig torsdag.
Kommentarer
Trackback
