Idag är det torsdag vilket såklart betyder att bloggserien videokväll med Evelina fortsätter.

 

Om ni minns förra veckan så pratade jag en del om Absolute Rock Classics-skivorna, och jag tror att det var genom dem jag först upptäckte Nirvana. Förmodligen fanns låten Smells Like Teen Spirit med på någon av dem, men den första låt jag minns att jag hörde, och som också var den absolut första låt jag laddade ner var Rape Me. Jag skulle kunna välja den låten, för ärligt talat var det när jag hörde den som jag blev kär, men bara någon vecka senare sändes Nirvanas Unplugged in New York på MTV. Jag bandade konserten och tittade om och om igen. Och igen.*

 

Det var särskilt den sista låten, Where Did You Sleep Last Night, som trollband mig. När Kurt Cobain växlade till det där ångestfyllda skrikandet (03:52) tyckte jag att det var det vackraste jag någonsin hört. Det var som om jag såg världen genom helt andra ögon, som om jag föddes på nytt, som om jag hade hittat hem. Och det var DÄR besattheten började.

 

 

 

Kurt Cobain blev min hjälte, min förebild och min stilikon.** Jag minns att jag några dagar efterråt tog på mig ett par udda strumpor och en noppig, skogsgrön fleecetröja och cyklade hem till min kompis, med VHS-bandet på pakethållaren, för att dela med mig av detta fantastiska nya. Jag klippte sönder mina jeans och började använda morfars flanellskjorta i skolan, jag försökte till och med efterlikna Kurt Cobains frisyr. Medan andra började få svårt att passa in behövde jag inte ens anstränga mig - det var ju GRUNGE att inte bry sig. Men det bästa med  denna besatthet var kanske att den öppnade så många nya dörrar, så fort jag läste ett bandnamn i någon intervju med Nirvana kollade jag genast upp det, och helt plötsligt kunde jag stoltsera med en väska prydd med bandnamn som ingen annan i min klass ens hade hört TALAS om. Jag hade fått en identitet