Sometimes I crowd you and step on your toes.
Nu tänker jag skriva om ett ganska (med betoning på ganska) eländigt dygn i mitt liv, men oroa er inte, det slutar lyckligt!
Igår tittade jag på dokumentären Bully om mobbningen i skolan, och redan efter 3 minuter var gråtfesten igång. Ni kanske undrar varför jag utsätter mig för sånt? Jo, för att jag tror att om man befinner sig i en situation i livet då man har det ganska bra, och ett av ens största problem liksom är att man är lite trött på morgnarna, så är det ganska nyttigt att sätta sig in i andra människors situationer. Hursomhelst var det hur jävla sorgligt som helst, och jag grät konstant i 1½ timme.
Idag har jag spenderat alldeles för mycket tid i den här lokalen, och lyssnat på den kanske tråkigaste föreläsningen någonsin. (Det finns en risk att jag hävdat detta tidigare, men vad fan, EN av de tråkigaste iallafall. Någonsin.)
Känner ni peppen? Den oerhörda förväntan som liksom ligger tung i luften? Atmosfären av hungriga studenter som sitter med munnarna öppna och likt fågelungar skriker efter mask i form av kunskap? (Obs: ironi.)
Efter denna pers bestämde jag mig för att göra något nytt och roligt. Av någon anledning var att köpa nagelack och måla naglarna det enda jag kunde komma på, så det fick det bli. Till saken hör det att det här är något jag gjort cirka 3 gånger TOTALT. Alltså under hela livet. Och det är säkert 7 år sedan sist. Anledningarna till detta är många. Lite är det för att jag aldrig tyckt att det passat min "image", men mest är det för att jag tycker att det är så satans OBEKVÄMT. Det här speciella sättet att röra händerna på när naglarna är precis nymålade, och man inte vill kladda, försvinner liksom aldrig, utan jag går runt och spretar med fingarna och är rädd för att röra vid grejer hela tiden. Dessutom stör det mig att ha tio små fält av färg som hela tiden flyger runt i periferin. Men idag, mycket på grund av Karins konstgrepp, beslöt jag mig alltså för att ge det en ny chans.
Jag tycker det blev ganska fint, men är fortfarande osäker på det här med imagen, obekvämligheten och det störande elementet i periferin.
Dagens låt: Belongings - Clock Opera
Kommentarer
Trackback
