Jag förstår ju att ni suttit hela dagen och väntat på veckans videokvällsinlägg, och det är ju som man brukar säga: väntar man på något gott är det ju bara härligt. Hursomhelst, nu behöver ni iallafall inte vänta längre.

 

Förra veckan berättade jag om hur utgångspunkten för i stort sett all musik jag lyssnade på under högstadietiden var Nirvana, och ett av banden jag upptäckte på det sättet var Mudhoney. Att få tag på musik på den här tiden var lite komplicerat, varken Youtube eller Spotify existerade, och jag hade faktiskt inte ens bredband. Att köpa alla skivor jag ville ha var förståss omöjligt med min ekonomi, många av dem fanns inte ens att köpa i Sverige, så ibland bad jag mina vänner som hade bredband att ladda ner några låtar åt mig. Och det var så jag fick tag på låten Touch Me I'm Sick.

 

 

Jag minns EXAKT hur jag satt i kontorsstolen hemma hos mamma och pappa och spelade upp låten i Windows Media Player och blev liksom förtrollad. Minns ni scenen i Populärmusik från Vittula när Matti och Niila spelar Beatles Rock and Roll Music, och hela rummet börjar snurra så att de trycks ut mot väggarna? Det var precis så det kändes. (Fast typ inuti huvudet eftersom jag hade hörlurar.) Jag KUNDE inte sluta lyssna, utan satte låten på repeat. Det var liksom inte som något jag hade hört förut, så skitigt och tungt på något sätt, och det allra bästa var att jag älskade det. Nu var jag tydligen en sån som gillade punk*. Coolt.