Vapid souls, check the market price.
Förra veckan var en vecka fylld av nya upptäckter och erfarenheter. Först upptäckte jag att jag tydligen gillar Metalcore. Allt i livet känns liksom lite fetare när man vet att musiken i ens öron skulle skrämma slag på samtliga tanter man möter. Framför allt känns det lite coolt att sitta utan säkerhetsbälte på bussen (fastän den där satans displayen i fram bara tjatar och tjatar) och bara: "Fuck the system!" och höja volymen.
En annan ny grej var att jag åkte båt. FÖR NÖJES SKULL. Alltså, jag skulle ingestans, utan bara åkte till Åland, utan att kliva av, och sedan tillbaka. Jag har hört att man tydligen gör så för att det är trevligt. (Och kanske, KANSKE, för att man kan handla billig sprit också.) Hursomhelst så kände jag när jag fick frågan om att följa med, att mina knäppa idéer om att saker stora som höghus inte borde kunna flyta, inte ska få hindra mig från att göra saker i livet. Väl ute till havs ångrade jag mig lite, men då fanns det ju som tur var billig sprit till hands.
Och sedan kanske det konstigaste av allt - efter 3 års studier vid Engelska parken skaffade jag äntligen ett passerkort. Nu återstår bara att se vilka nya erfarenheter den här veckan kommer att bjuda på.
Dagens låt: These Colours Don't Run - Architects
When it's you who's standing in the path of a lightning bolt.
Vi kan väl säga såhär: när jag skrev in orden "retro ass" i Googles sökfält och tryckte på enter så gjorde jag kanske inte den mest genomtänkta sökningen i mitt liv. Jag ville få reda på vad summan "retro ass" på min lönespecifikation stod för, och antog att det kanske kunde vara något i stil med retroaktiv assistans eller så, men jag fick faktiskt inte en enda användbar träff. Snarare en massa porr med "retrokänsla". Så nu vet jag fortfarande inte vad jag fått betalt för, men ni behöver iallafall inte göra om mitt misstag (om ni nu inte vill se på retro-porr).
Dagens låt: Lightning Bolt - Jake Bugg
Tried liberation of my own free will, but it left me looking to get higher still.
Ursäkta avbrottet, men jag har lite mycket att stå i. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag planerade den här här hösten, under de närmaste tre veckorna ska jag nämligen hinna med att tentera 30 högskolepoäng (motsvarande en hel termin alltså) samtidigt som jag också har tagit på mig en massa jobb. Just nu sitter jag och försöker värka fram en text om Bukowskis, och vid en artikelsökning hittade jag detta:
Det här är ju självklart ingenting jag kan använda i min uppsats, men det är kanske det som också gör det så intressant. Peder Lamm och OPIUM?!? Jag MÅSTE veta mer! Så nesligt (om det inte redan är ett vedertaget ord hittar jag på det nu) det känns då att just DEN artikeln inte finns att läsa på internet. Jag måste allltså beställa fram tidsskriften i fråga från Carolina Rediviva och gå dit och läsa den. Och ja, jag börjar på riktigt överväga det.
Dagens låt: Simple As This - Jake Bugg
I need it like a hole in the head.
Låt mig presentera det senaste tillskottet i min lägenhet: badrumsfläkten.
Min hyresvärd bestämde att dessa skulle installeras i alla lägenheter för att förbättra luften, eller något annat som mariginellt skulle höja livskvalitén. Och ja, luften i badrummet har ju blivit bättre (i den bemärkelsen att det inte blir lika immigt när man duschar), men utöver det är jag ytterst tveksam till denna fläkt. Den startar nämligen VARJE gång jag öppnar dörren till badrummet. Jag kan höra att den är avslagen, men att den så fort jag kliver över tröskeln sätter igång med full styrka. Och ja, jag har börjat ta det personligt. Blir luften i rummet verkligen SÅ mycket sämre bara för att jag går in och hämtar en hårborste? Hinner jag verkligen andas ut så pass mycket koldioxid på den korta stunden att luften behöver renas?
Förresten, känner man sig inte alltid lika dum när man håller upp mobilen för att ta kort på något, och det visar sig att man har andrakameran aktiverad?
Dagens låt: Lion's Den - Dry the River
Lookin' like a poor man's Arthur Baker.
Jag läser just nu en kurs där ca 50% av alla studenter är av asiatiskt ursprung. Jättetrevligt med mångfald såklart! Men det har också fått mig att inse något rätt obehagligt hos mig själv - nämligen att jag har en hel del förutfattade meningar angående denna grupp människor. Tidigare i veckan var det nämligen några grupper som fick den stora äran att presentera sina affärsidéer för oss andra (ja, det var EXAKT så stråkigt som det låter), och jag märkte då att jag hade oerhört svårt att ta det de sa på allvar, utan satt istället och väntade på att något i stil med det här skulle hända:
Jag visste väl att mitt intresse för märklig asiatisk film aldrig kunde vara nyttigt.
Dagens låt: No Sex For Ben - The Rapture
Send out a sound for the wood between the worlds.
Det här med mat är ju rätt inne nu, och även fast jag tycker att det är helt fruktansvärt ointressant vill jag också stoltsera med mina kulinariska färdigheter! Här är exempelvis min paradrätt: lyxiga asiatiska nudlar för den fattige studenten. Passar perfekt när man behöver snåla lite innan den 25:e.
Jag brukar hälla i några frysta, färdigskalade räkor i kastrullen ungefär samtidigt som nudlarna, och sedan koka dem som vanligt och hälla över kryddpåsen. Jag brukar välja räksmak, eftersom det passar så bra till just räkor. För att lyxa till det ännu mer brukar jag slänga över lite sockerärtor, créme fraiche och sweetchilisås. För det blir ju ingen komplett måltid utan sås (hallå, tallriksmodellen!?!).
Nu ska jag äta mina nudlar, och imorgon kanske jag kommer skriva några rader om mina förutfattade meningar om asiater. Vi får se.
Dagens låt: Echoes - Klaxons
The whole damn song of Solomon.
I söndags fick jag lust att kolla på film, och bestämde mig för att se Magic Mike. Dels för att jag kände att jag inte förtjänade en bra film, dels för att jag inte skulle ha varit kapabel till att ta till mig något seriöst, men mest för att vi hade pratat om den kvällen innan.
Magic Mike handlar alltså om en kille som heter Mike. Han drömmer om att designa möbler, men istället för att försöka förverkliga detta på något mer logiskt sätt, jobbar han som strippa för att spara ihop till ett starkapital. I början av filmen verkar han även extraknäcka på någon slags byggarbetsplats, där han lägger tak tillsammans med en kille som heter Adam. Adam är tydligen helt värdelös på att lägga tak, men har uppenbarligen potential som strippa, för redan samma kväll tar Mike med honom till strippklubben. Väl där uppstår en riktig KRISSTIUATION då en av de manliga stipporna helt plötsligt (utan förklaring) ligger och rullar runt på golvet, och därför naturligtvis inte kan uppträda. Vilken tur då att Adam finns där och kan gå ut på scenen och klä av sig!
Detta blir inte bara början på Adams strippkarriär, utan även ett helt nytt liv bestående av tjejer och fester tillsammans med nye vännen Mike. Så småningom fattar Adam tycke för en tjej som knarkar och har en gris, och börjar kanske festa lite för hårt, samtidigt som Mike börjar ifrågasätta sitt liv som strippa (mycket på grund av att han träffat Adams snygga syster som inte är speciellt förtjust i deras yrkesval). Detta är ungefär hela intrigen, och sedan är det mest killar som klär av sig sina kläder. Följt av ännu mer killar som klär av sig sina kläder.
Jag förväntade mig en rätt dålig komedi, men överaskande nog verkar det inte finnas någon ambition om att vara särskilt rolig. Istället finns det en slags strävan efter något ... djupare. Jag tycker mig förstå att filmen vill säga mig något, men jag är väldigt osäker på vad. Är det att det är dåligt att vara strippa? Att det är roligt att vara strippa? Att det nu är dags att börja objektifiera män på samma sätt som man tidigare objektifierat kvinnor? Att Channing Tatum är fruktansvärt tråkig? Jag vet inte. Det hela känns ganska spretigt, och om det nu finns något slags budskap överskuggas det rätt rejält av alla dessa nakna män. MEN, det bör också tilläggas att männen inte är helt oangenäma att se på. Då tänker jag särskilt på Alex Pettyfer som spelar Adam (till höger), och till och med gör att jag i vissa fall är beredd att bortse från filmens andra tillkortakommanden.*
Om jag skulle sätta ett betyg på filmen skulle jag säga att den är marginellt intressantare än en hög med grus, men kanske inte fullt lika spännande som en relativt spännande bok. Och absolut inte lika intressant som svaret på livet, universum och allting. Nej, jag skulle snarare vilja hävda att Magic Mike är lite som en blomma, fin att se på, men utöver det ganska värdelös.
Dagens låt: Shaker Hymns - Dry the River
* Faktum är att hans uppenbarelse ofta gör att jag pinar mig igenom, filmer av HÖGST tveksam kvalitet, exempelvis Beastly och Wild Child. (Önskar SÅ att han börjar medverka i lite bättre filmer så jag slipper sitta och flukta framför skräp.) Här spelar han dessutom den typen av karaktärer som jag pinsamt ofta fattar tycke för: den unge mannen som hamnat lite snett, och skulle må så mycket bätte om han bara fick lite love.
I'm a foolish, fragile spine.
Nu har jag inte skrivit på ett par dagar, och bästa sättet att stilla er nyfikenhet över vad jag har haft för mig är väl att dela med mig av lite bilder.
Ibland när man har en ledig dag är det skönt att tillbringa den tillsammans med någon likasinnad, exempelvis min vän Alice. Vi vet nämligen att bästa sättet att spendera dagen på är att leka tills man blir trött, och därefter ligga i soffan och sova framför Ellen.
Ibland är det inte riktigt lika skönt.
Jag har dessutom provat på livet som gallerivärd. Mest var det roligt, men ibland när det inte kom så många besökare och man hade blivit lite kall var det tråkigare. För att liva upp det hela poserade jag lite brevid en bild på den potentiellt höga Scott Gorham. Efter min volontärinsats på Galleri London fick jag besök av en vän som drack vin och spelade Skyrim och Diablo III tillsammans med mig, men det fastnade tyvärr inte på bild.
Lördagen fortsatte i samma spår då min allra bästa lillebror kom och hälsade på. Vi spelade Resident Evil 5, och han var oerhört fokuserad.
Jag gick mest vilse och öpnnade kistor som jag inte skulle öpnna, som vanligt, men var glad ändå. Efter det fick vi ännu mer trevligt sällskap och gick ut och drack en öl. Eller två...
På söndagen drabbades jag av städlust. Detta händer cirka två gånger om året, och är därför bäst att ta vara på. Dagen spenderades alltså mest med att skrubba kaklet i badrummet, men en del tid ägnade jag även åt att sköta om mina blommor.
Nu är det en ny vecka, med nya möjligheter och nya saker att se fram emot, till exempel premiären av The Walking Dead på söndag.
Dagens låt: Smother - Daughter
Fight those demons day in and day out.
Idag tänkte jag bjuda på mig själv. Jag ska verkligen blotta min själ och välkomna er in i mitt allra innersta. Jag ska dela med mig av min google-historik.
I loved you in the bed, I loved you in the best way possible.
Idag tänkte jag avsluta bloggserien videokväll med Evelina, och jag tänkte logiskt nog göra det i nutiden.
För snart två veckor sedan var jag ute och slarvade på krogen. När jag kom hem och la mig i sängen kollade jag igenom mitt Instagram-flöde, och såg att något band som hette Dry the River skulle spela på Strand i december. Här är mina minnen lite luddiga, men jag tror att jag tilltalades av bilden på bandet och tänkte ungefär: "De ser ut att spela bra musik" (alternativt "De skulle gärna få dela den här sängen med mig just nu"), och bestämde mig därför för att lyssna på någon låt. Närmare bestämt den här:
Eftersom klockan var närmare 5 på morgonen lyssnade jag på låten i mina hörlurar, och det var som om musiken inte fick plats där inne i huvudet, utan var tvungen att färdas ut i ben och armar. Där låg jag alltså klockan 5 på morgonen och lyssnade om och om igen på denna låt, och varje gång låten nådde sitt crescendo (1:42) blev jag liksom TVUNGEN att dansa. Trots att jag låg ner. Och ja, det såg nog ungefär lika bisarrt ut som det låter. Efter ett tag kände jag att jag behövde fler visuella bilder till musiken, och vände mig till min kära vän YouTube.
Och efter det tänkte jag definitivt de tankarna jag nämnde tidigare. Den lilla hipster-nörden i mig smälte ju liksom totalt. Sedan spenderade jag resten av natten med musik i öronen, och alla de gånger jag vaknade (vilket var en hel del just eftersom jag lyssnade på musik hela natten) satte jag på låten New Ceremony igen.
Nu har deras debutplatta gått på repeat i både mobilen och på datorn i snart två veckor, och jag har redan bokat biljetter till deras spelning i december. Värt att notera är även att sångaren, Peter Liddle, just nu sportar årets i särklass fulaste frisyr.
Dagens låt: No Rest - Dry the River
Andra låtar jag gärna ville ha med i bloggserien, men valde bort pga ville inte hålla på för evigt:
Under sweet autumnal skins is our myth dispelled.
Ja, vi ska kanske inte döma ut den där Fight Club-profetian allt för tidigt, mina sömnsvårigheter har nämligen fortsatt hela veckan. OCH - det har brunnit i mitt hus! Inte i MIN lägenhet, men brandkåren var här och allting. Och häromkvällen när jag försökte sova, och gjorde som jag alltid gör när jag har svårt att sova: släpper lös galenskapen som gömmer sig i min hjärna och låter den löpa fritt, blev resultatet att jag fick en oförklarlig bild i huvudet där jag delade säng med en delfin i en pommes frites-påse. Typ såhär:
Med den bilden i huvudet var det till och med svårare att sova än den gången då Miss Piggy skrek "Kom igen! En gång till!" så fort jag blundade.
Därför är jag nu MYCKET vaksam mot främlingar. Om någon börjar prata, verkar trevlig och sedan vill göra tvål eller slåss, DÅ vet jag att jag har tappat förståndet.
Dagens låt: Shield Your Eyes - Dry the River
I stay awake until the morning hour.
Det är inte ofta jag har svårt att sova, men när det väl händer gör jag det ordentligt. Som inatt till exempel. Varje gång det här händer tänker jag att nu är den här - INSOMNIN. Nu kommer jag inte kunna sova på flera veckor, om jag inte går på terapimöten där jag låtsas ha cancer bara för att få gråta ut i famnen på Bob. Ni vet han med bitch tits. Och rätt som det är kommer jag kanske träffa en trevlig person på bussen eller något, som lär mig att göra tvål av stulet människofett. Och när min lägenhet sedan brinner upp blir jag ju tvungen att flytta in med hen, som kanske heter Tyler till exempel. (Och även om alla verkar tycka att det är Tyler som är den snygga av oss, så vet jag ju att det är jag som är det.)
Tillsammans startar vi ett hemligt sällskap i en källare där människor träffas och slåss. Och trots att sällskapets enda regel är att man inte får prata om den med någon annan blir vi bara fler och fler, och till slut, utan att jag riktigt vet hur det har gått till har det här sällskapet blivit till någon slags samling av anarkister, som på uppdrag av den där Tyler utför alla möjliga slags olagliga handlingar. Och jag gillar det ju inte riktigt, så jag börjar ju dra mig undan mer och mer. När jag börjar protestera tar de mig till fånga och säger att JAG har gett dem order att skära av mina bröst om jag försöker sätta stopp för deras planer. Och det är ju då jag inser att DET ÄR JAG SOM ÄR TYLER! Ja, och sedan minns jag inte riktigt i detalj vad det är som kommer hända sen, men det slutar ju med att jag står där utan byxor tillsammans med Helena Bonham-Carter och ser på när staden sprängs.
Jag vet inte, men nu fick jag plötsligt en himla lust att se om Fight Club av någon anledning.
Dagens låt: Bed on Fire - Johnossi
