Jag vet att jag har tjatat och tjatat om det här med gatuplattorna på stan och mitt problem att gå på dem, men det här blir det absolut sista jag skriver. Jag lovar. Igår testade jag nämligen att ta lite kortare steg med högerfoten, och försökte hitta rätt rytm. När jag började upprepa mantrat "hattifnatt" visste jag direkt att jag hade hittat rätt. Jag liksom FLÖG fram över plattorna. Inget kunde stoppa mig! Hattifnatt, hattifnatt, hattifnatt. Jag kände mig NORMAL igen. Efter ett tag upptäckte jag att det gick ännu lättare om man tog bort i:et och bara sa "hatt-fnatt". Sedan började jag bli OERHÖRT irriterad på att tanten bakom mig gick i hel fel takt och STÖRDE MIN RYTM! Och ungefär DÄR kände jag att jag hade gått lite för långt. Det är dags att släppa det där med plattorna nu. Jag har gått vidare i livet.

 

Igår var jag och hälsade på min vän Alice.

 

Möttes direkt av en attack från ovan då hon hoppade på min axel. Jag väljer att tro att det var för att hon blev glad att se mig. Av KÄRLEK. 

 

 

Sen lekte vi krig.

 

 

Idag är det fredag, och jag äter bruna bönor till middag.

 

Jag vet inte, men på något sätt kan jag sakna tiden då annonseringen på Pirate Bay* bara ville att jag skulle beställa en fru från Ryssland.

 

 

 

Idag har jag gjort ett par OERHÖRDA upptäckter:

 

- Såg en tjej på stan som såg ut EXAKT som vamyrerna i Buffy.

 

 

- Spelet Facade.

 

 

 

- Insåg vad problemet med att gå på plattor var...

 

 

... jag tar nämligen mycket längre steg med högerfoten än med vänsterfoten. Frågorna som följde den här upptäckten är naturligtvis många; Har jag alltid gått så? Gör kanske alla det? Men FRAMFÖR ALLT: Är jag för gammal för att skriva till Kropp och knopp i KP och fråga om jag är normal?

 

Jag har en del nojjor, eller tvångstankar om man så vill, som på senare tid blivit mycket värre. Den största av dem är att slå ut tänderna, och då menar jag inte att bara slå av en tand (det har jag ju liksom redan upplevt) utan att tappa HELA tänder i typ en pöl med blod eller något. För någon vecka sedan på jobbet var det någon som berättade om ett barn som hade tappat sin tand när hon åt äpple, och jag blev helt yr och illamående och KUNDE inte sluta tänka på det. Så fort det är lite halt eller jag får känslan av att jag kommer ramla tänker jag att jag antingen kommer ramla framåt och slå ut tänderna eller ramla bakåt och spräcka skallen. En ny grej är att jag när jag går över en tågräls tänker jag att jag kommer fastna med skon i springan, ramla och slå ut mina tänder.

 

 

Jag bekämpade aldrig världens alla orättvisor i tisdags - jag gick mycket längre än så. Jag bestämde mig för att återuppta mitt brinnande intresse för rymden och lösa universums gåtor. Därför har jag ägnat de senaste dagarna åt att titta på föreläsningar på Ted.com, och bilder från Hubbleteleskopet. Några direkta svar har jag väl inte fått direkt, snarare en del sinnessvindlande* frågor... MEN jag har fått en favoritgalax: Messier 83. Också känd som M83 eller Södra Vindsnurregalaxen.

 

 

En av våra närmsta stavspiralgalaxer, som även gett bandet M83 dess namn. Nu ska jag inte tråka ut er med en massa fakta om att man hittils har funnit 6 supernovor i galaxen, utan jag ska berätta vidare om min dag. Efter att ha forskat om rymden är det nämligen lätt att man känner sig lite liten och ... tom. Det är liksom smällar man får ta som rymdforskare. Jag tror iallafall att det var den tomheten och tillfälliga sinnesförvirringen som imorse fick mig att frivilligt titta på den här videon. Upprepade gånger.

 

 

Jag vet inte, men det var något med den simpla melodin, de mexikanska tongångarna (!), sångarens lätt ansträngda röst i refrängen, hooken i låtraden "Help me, help me", och så klart David Hasselhoffs oerhörda överspel i videon som liksom GREP TAG i mig. Jag både hatade och älskade den på samma gång. Efter några lyssningar tog så klart både förnuftet och hatet över och jag stängde av, men det finns få saker här i världen som kan få en att komma ner på jorden igen lika bra som David Hasselhoff.

 

 

Imorse vaknade jag upp till en dag full av möjligheter. Jag hade nämligen absolut INGENTING på agendan. För första gången på mycket länge skulle jag inte cykla till affären och köpa mjölk, åka till IKEA och bli ruinerad, gå på kräftskiva, måla klart mammas väldigt försenade 50-årspresent, skriva tenta eller ens vakta kattungen Alice. Först kändes det såklart helt underbart. Det fanns ju liksom inga gränser för vad jag kunde göra! Men nu är klockan kvart i två och än så länge har jag bara suttit på en stol, fått ont i ryggen och blivit lätt illamående. Jag måste därför, som man alltid bör i livets mest trängda lägen, ställa mig frågan: vad skulle Batman ha gjort? Svaret är enkelt, bekämpa världens orättvisor såklart. Hur jag ska göra verklighet av detta är än så länge en aning oklart, men att ta på mig min mantel känns som ett steg i rätt riktning. Dessutom är det rätt kallt.

 

 

Igår spenderade jag skamligt mycket pengar på ett överkast. När jag sedan kom hem och la det på sängen, som man ju gör med överkast, höll jag på att dö för att det var så snyggt. Jag var tvungen att lägga mig på sängen, för det var liksom så fint att jag ville vara NÄRA det. Och DÄR, som om situationen inte redan var tillräckligt oroande, fick jag plötsligt en väldigt tydlig känsla av att jag hade drömt om EXAKT den här situationen - att jag köpt en ny säng som var alldeless för stor, och ett överkast som var alldeless för dyrt. Det hela var mycket obehagligt, speciellt eftersom jag för mitt liv inte kan komma på om det här var en mardröm eller inte.

 

 

Det här är galenskapens ansikte.

 

Jag har precis vaknat upp efter första natten i min nyköpta säng. En säng som känns helt jävla gigantisk med sina 160 cm, och som jag har helt för mig själv. Den är som ett HAV, och jag har på riktigt legat och ÅLAT runt likt en SÄL för att riktigt utnyttja varje centimeter. Det tog mig en timme att kliva upp i morse, för jag var tvungen att åla runt en stund till. Ser ni hur skön den är eller?!

 

 

Nu har jag iallafall tagit mig upp, ätit frukost, och nåtts av nyheten att Avril Lavigne och Chad Kroeger (han i Nickelback ni vet) har förlovat sig.* Jag måste prata av mig lite om mina känslor för denna man. Eller ska vi säga DJÄVULEN?

 

 

Första tecknet på djävulstendenser: Han delar (nästan) efternamn med Freddy Krueger från A Nightmare on Elm Street-filmerna.

Andra tecknet på djävulstendenser: Bilden. Att liksom välja att se ut som Jesus och samtidigt göra djävulstecknet är ju så jävla meta att ingen annan än djävulen kan ligga bakom. Och det där leendet är för fan inte mänskligt.

 

 

Det var ett tag sedan nu, men med anledning av ett nyligen införskaffat klädesplagg känner jag att det återigen är dags för dagens outfit.

 

 

Tröja: Den just nu allra häftigaste tröjan av dem alla - min nya Batmantröja. Att den är snygg ser ju alla, men för er som inte lärt er att läsa spegelvänd text står det "I'm pretty fly for a night guy!".

 

Byxor: De gamla vanliga.

 

Strumpor: Syns inte i bild, men luktar ändå.

 

Hår: Smutsigt och därför uppsatt.

 

Pose: Här har jag valt att använda mig av den så kallade härskarposen, vanlig bland kungligheter på Stormaktstiden där exempel som Karl XI kan nämnas, för att ge ett kraftfullt intryck. Lägg också märke till hur jag i enlighet med alla råd jag snappat upp från Tyra Banks genom åren vänder ansiktet mot ljuset.

 

Omgivning: Stökig.

 

När jag började dagen med att hälla cayennepeppar istället för kanel på risgrynsgröten visste jag ju att jag direkt satt nivån för resten av dagen.

 

 

När jag sedan kom iväg till skolan för att skriva på den där JÄVLA tentan (som jag i våras bestämde mig för att skjuta upp och sedan har haft hela sommaren på mig att skriva men sparat allt till tre dagar innan deadline) och efter en tids väldigt o-intensivt pluggande upptäckte att jag satt och tittade ut över den, för detta tillfälle, kanske bästa utsikten av dem alla, nämligen DÖD, kunde jag ju inte låta bli att känna att det var ett slags omen. Ett tecken på att något hemskt skulle hända.

 

 

Och mycket riktigt! När jag på vägen hem hälsade på Sofie och kattungen som hittils varit min vän och sovit i mitt knä och så vidare, fick jag en klo i örat. Ja, alltså, hon höll ju på att ramla ner från gungstolen och var ju tvungen att gripa tag i något för att inte falla ner på golvet, så jag klandrar henne inte, men ser ni BLODET?!?

 

 

I helgen var jag alltså på Way Out West. Festivalen där fler personer Instagrammade än dansade under spelningarna.

 

 

Vi kände oss väldigt välkomna när vi kom.

 

 

Vi hittade tältet med fin-öl ganska snabbt. Det var gott.

 

 

HerreGUD vad jag hade peppat inför Refused. Tror inte att jag har sett fram emot något så mycket sedan Foo Fighters 2004. Och jag blev verkligen inte besviken heller.

 

Och Bon Iver.* Alltså finaste Justin Vernon. Under hela spelningen ville jag bara trycka mig fram förbi alla andra, klättra upp på scenen och krama honom så hårt och så länge jag kunde innan säkerhetsvakterna skulle slita mig ifrån honom. Det ville tydligen resten av festivalen också, för det här var utan tvekan den konserten som, något otippat, drog mest folk och med mest tryck. Har dessutom upptäckt att han tydligen gillar katter också. Jag dör.

 

Blur var fantastiskt kul. Vi började med att haka på en congaline från Bon Ivers spelning och dansade oss fram mot mitten till tonerna av Girls and Boys. Och jag glömde bort att jag var trött och hade ont i fötterna.

 

 

Nu är jag hemma och mjukstartar lite med att vara kattvakt om dagarna.

 

 

 

Så. Har alltså precis sett The Dark Knight Rises - grät vid tre tillfällen, tackar som frågar - och har väl egentligen bara detta att säga (och ursäkta på förhand): satan i helvetes jävla KUK vad bra den var.* Var lite osäker på hur det skulle gå att följa upp The Dark Knight, men jag måste medge att den lyckades överträffa alla mina förväntningar. Så just nu undrar jag egentligen bara en sak: Vart finns den här sekten, och hur går jag med?

 

 

 

Nu har jag arbetat klart, och jag bestämde mig därför för att lämna föräldarhemmets trygga vrå och bege mig mot min egen lägenhet igen. Detta betydde också händelsevis att jag åkte rakt emot STORMEN.

 

 

Det kan bero på att jag spenderat hela sommaren med att lyssna på samtliga P3 Dokumentärer som på något sätt berör ämnet katastofer, eller att jag åkte rakt mot vad som såg ut att vara DOMEDAGSMOLNET, mötte flyende fåglar och hörde hur himlen liksom gick sönder där borta, men för första gången sedan jag var typ 7 blev jag på riktigt rädd för att jag skulle vara med om en olycka.* Jag slogs helt plötsligt av tanken att "det där kanske var sista gången jag såg mamma och pappa", och med ens kändes de olika sätten som skulle få mig att dö en plötlig död OÄNDLIGT många. Blixt. Bussolycka. Flygplansmotor i huvdet.

 

Så efter att ha varit hemmifrån i 20 minuter blev jag tvungen att ringa mamma. Men jag vågade naturligtvis inte säga något om min rädsla, utan tänkte att jag istället skulle visa hur mycket jag tycker om henne, IFALL jag nu närmade mig slutet av mitt liv. Det gjorde jag naturligtvis inte heller. Nej, jag reagerade som jag alltid gör i sådana tillfällen: jag lät lite sur istället. Frågade om jag fick ta med mig hennes iPad till Göteborg. Det fick jag inte.

 

 

Idag ska jag jobba min näst sista arbetsdag, sedan är jag ledig på riktigt. Jag har redan planerat in en helt fantastisk första vecka på semstern: gosa med Sofie och Jonathans nya kattunge, se nya Batman-filmen på bio (äntligen!) och åka tåg till en av mina bästa städer, Göteborg, och gå på Way Out West. Efter det väntar total jävla FRIHET, och jag kanske kommer att kunna skriva något roligt på riktigt igen. Jag har mått aldeless för bra och varit aldeless för upptagen den här sommaren, jag behöver tristessen och självplågeriet och lidandet för att kunna skapa. Herregud, förutom att jag tappat min förmåga att undvika att gå på streck när jag går på stan har jag ju till och med glömt bort att dricka kaffe på flera dagar, och det fattar man ju att det inte är NORMALT.

 

Igår var jag i Öregrund. En liten stad i djupet av kommunen jag är uppväxt i. Jag vet inte rikgit vad det är, men jag får alltid en så sjuk jävla ångest när jag åker dit. Det är som om jag reser tillbaka i tiden och åter igen blir tonåringen som inte hör hemma där och vill ta avstånd från allt. Det brukar oftast yttra sig i att mitt musikval blir alltmer obskyrt ju längre bussresan pågår. Det brukar låta ungefär så här:

  

 

Hursomhelst, förutom ångesten brukar det ändå bli trevligt i slutändan. Trots det jag har svårt för, det vill säga de flesta människorna och mentaliteten därute, finns det ju ändå en del personer man tycker om också.

 

 

Och att dricka lite vin tillsammans med dem i solnedgången är ju aldrig fel.

 

 

Situationen börjar snart bli ohållbar. Jag pratar som ni kanske förstår om mina PMS-relaterade humörsvängningar, eller rättare: känslostormar. Jag har alltid haft lätt för att gråta till film och sådant, men nu är allt så mycket värre. Jag gråter till Star Wars, jag gråter till sport, jag gråter till delfinshower, herregud jag gråter bara det är någon som applåderar. Det underliga med det här är att jag alltmer sällan gråter för att jag faktiskt är ledsen. Vet inte riktigt om det är bra eller dåligt, men jag börjar ledsna lite på att helt plötsligt, utan förvarning och till synes helt omotiverat, liksom GÅ SÖNDER inombords av empati och börja utsöndra ansenliga mängder kroppsvätska i form av tårar. Det blir ju lätt så att man verkar lite ... vad ska man säga ... INSTABIL.

 

Jag har inte kollat mycket på OS, givetvis för att jag är helt ointresserad av sport, men ibland kan det vara kul att efter jobbet komma hem och kolla på någon obskyr sport som man aldrig annars skulle se, och bara liksom fördriva lite tid. Som idag till exempel. När jag kom hem var det finalen i dubbeltrappskytte, och när svensken Håkan Dahlby tog sin första OS-medalj, och den 25-åriga Peter Robert Russel Wilson vann guld i sitt första OS och satte sig på knä och grät efter de sista två skotten - ja då kom tårarna. Han var ju så ung.

 

Det finns ett uttryck som alltid har fascinerat mig. Aboow. Först trodde jag att det kanske var ett ovanligt vanligt namn, sedan tänkte jag att det kanske var någon nyare variant av typ "bre", men efter lite efterforskingar på Slangopedia visade det sig att det är mer av ett utropsord att jämföra med exempelvis "wow". De personer jag har hört säga detta är oftast ganska tuffa killar på väg ut till Gottsunda, och det är där allt blir så fel, för oavsett ordets betydelse så KAN jag bara tänka på Aladdins apa.

 

 

Och där har jag väl också demonsterat graden av min svennighet.