Nu har jag arbetat klart, och jag bestämde mig därför för att lämna föräldarhemmets trygga vrå och bege mig mot min egen lägenhet igen. Detta betydde också händelsevis att jag åkte rakt emot STORMEN.

 

 

Det kan bero på att jag spenderat hela sommaren med att lyssna på samtliga P3 Dokumentärer som på något sätt berör ämnet katastofer, eller att jag åkte rakt mot vad som såg ut att vara DOMEDAGSMOLNET, mötte flyende fåglar och hörde hur himlen liksom gick sönder där borta, men för första gången sedan jag var typ 7 blev jag på riktigt rädd för att jag skulle vara med om en olycka.* Jag slogs helt plötsligt av tanken att "det där kanske var sista gången jag såg mamma och pappa", och med ens kändes de olika sätten som skulle få mig att dö en plötlig död OÄNDLIGT många. Blixt. Bussolycka. Flygplansmotor i huvdet.

 

Så efter att ha varit hemmifrån i 20 minuter blev jag tvungen att ringa mamma. Men jag vågade naturligtvis inte säga något om min rädsla, utan tänkte att jag istället skulle visa hur mycket jag tycker om henne, IFALL jag nu närmade mig slutet av mitt liv. Det gjorde jag naturligtvis inte heller. Nej, jag reagerade som jag alltid gör i sådana tillfällen: jag lät lite sur istället. Frågade om jag fick ta med mig hennes iPad till Göteborg. Det fick jag inte.