Jag bekämpade aldrig världens alla orättvisor i tisdags - jag gick mycket längre än så. Jag bestämde mig för att återuppta mitt brinnande intresse för rymden och lösa universums gåtor. Därför har jag ägnat de senaste dagarna åt att titta på föreläsningar på Ted.com, och bilder från Hubbleteleskopet. Några direkta svar har jag väl inte fått direkt, snarare en del sinnessvindlande* frågor... MEN jag har fått en favoritgalax: Messier 83. Också känd som M83 eller Södra Vindsnurregalaxen.

 

 

En av våra närmsta stavspiralgalaxer, som även gett bandet M83 dess namn. Nu ska jag inte tråka ut er med en massa fakta om att man hittils har funnit 6 supernovor i galaxen, utan jag ska berätta vidare om min dag. Efter att ha forskat om rymden är det nämligen lätt att man känner sig lite liten och ... tom. Det är liksom smällar man får ta som rymdforskare. Jag tror iallafall att det var den tomheten och tillfälliga sinnesförvirringen som imorse fick mig att frivilligt titta på den här videon. Upprepade gånger.

 

 

Jag vet inte, men det var något med den simpla melodin, de mexikanska tongångarna (!), sångarens lätt ansträngda röst i refrängen, hooken i låtraden "Help me, help me", och så klart David Hasselhoffs oerhörda överspel i videon som liksom GREP TAG i mig. Jag både hatade och älskade den på samma gång. Efter några lyssningar tog så klart både förnuftet och hatet över och jag stängde av, men det finns få saker här i världen som kan få en att komma ner på jorden igen lika bra som David Hasselhoff.