Situationen börjar snart bli ohållbar. Jag pratar som ni kanske förstår om mina PMS-relaterade humörsvängningar, eller rättare: känslostormar. Jag har alltid haft lätt för att gråta till film och sådant, men nu är allt så mycket värre. Jag gråter till Star Wars, jag gråter till sport, jag gråter till delfinshower, herregud jag gråter bara det är någon som applåderar. Det underliga med det här är att jag alltmer sällan gråter för att jag faktiskt är ledsen. Vet inte riktigt om det är bra eller dåligt, men jag börjar ledsna lite på att helt plötsligt, utan förvarning och till synes helt omotiverat, liksom GÅ SÖNDER inombords av empati och börja utsöndra ansenliga mängder kroppsvätska i form av tårar. Det blir ju lätt så att man verkar lite ... vad ska man säga ... INSTABIL.

 

Jag har inte kollat mycket på OS, givetvis för att jag är helt ointresserad av sport, men ibland kan det vara kul att efter jobbet komma hem och kolla på någon obskyr sport som man aldrig annars skulle se, och bara liksom fördriva lite tid. Som idag till exempel. När jag kom hem var det finalen i dubbeltrappskytte, och när svensken Håkan Dahlby tog sin första OS-medalj, och den 25-åriga Peter Robert Russel Wilson vann guld i sitt första OS och satte sig på knä och grät efter de sista två skotten - ja då kom tårarna. Han var ju så ung.