Igår var jag i Öregrund. En liten stad i djupet av kommunen jag är uppväxt i. Jag vet inte rikgit vad det är, men jag får alltid en så sjuk jävla ångest när jag åker dit. Det är som om jag reser tillbaka i tiden och åter igen blir tonåringen som inte hör hemma där och vill ta avstånd från allt. Det brukar oftast yttra sig i att mitt musikval blir alltmer obskyrt ju längre bussresan pågår. Det brukar låta ungefär så här:

  

 

Hursomhelst, förutom ångesten brukar det ändå bli trevligt i slutändan. Trots det jag har svårt för, det vill säga de flesta människorna och mentaliteten därute, finns det ju ändå en del personer man tycker om också.

 

 

Och att dricka lite vin tillsammans med dem i solnedgången är ju aldrig fel.