När jag började dagen med att hälla cayennepeppar istället för kanel på risgrynsgröten visste jag ju att jag direkt satt nivån för resten av dagen.

 

 

När jag sedan kom iväg till skolan för att skriva på den där JÄVLA tentan (som jag i våras bestämde mig för att skjuta upp och sedan har haft hela sommaren på mig att skriva men sparat allt till tre dagar innan deadline) och efter en tids väldigt o-intensivt pluggande upptäckte att jag satt och tittade ut över den, för detta tillfälle, kanske bästa utsikten av dem alla, nämligen DÖD, kunde jag ju inte låta bli att känna att det var ett slags omen. Ett tecken på att något hemskt skulle hända.

 

 

Och mycket riktigt! När jag på vägen hem hälsade på Sofie och kattungen som hittils varit min vän och sovit i mitt knä och så vidare, fick jag en klo i örat. Ja, alltså, hon höll ju på att ramla ner från gungstolen och var ju tvungen att gripa tag i något för att inte falla ner på golvet, så jag klandrar henne inte, men ser ni BLODET?!?