I helgen var jag alltså på Way Out West. Festivalen där fler personer Instagrammade än dansade under spelningarna.

 

 

Vi kände oss väldigt välkomna när vi kom.

 

 

Vi hittade tältet med fin-öl ganska snabbt. Det var gott.

 

 

HerreGUD vad jag hade peppat inför Refused. Tror inte att jag har sett fram emot något så mycket sedan Foo Fighters 2004. Och jag blev verkligen inte besviken heller.

 

Och Bon Iver.* Alltså finaste Justin Vernon. Under hela spelningen ville jag bara trycka mig fram förbi alla andra, klättra upp på scenen och krama honom så hårt och så länge jag kunde innan säkerhetsvakterna skulle slita mig ifrån honom. Det ville tydligen resten av festivalen också, för det här var utan tvekan den konserten som, något otippat, drog mest folk och med mest tryck. Har dessutom upptäckt att han tydligen gillar katter också. Jag dör.

 

Blur var fantastiskt kul. Vi började med att haka på en congaline från Bon Ivers spelning och dansade oss fram mot mitten till tonerna av Girls and Boys. Och jag glömde bort att jag var trött och hade ont i fötterna.

 

 

Nu är jag hemma och mjukstartar lite med att vara kattvakt om dagarna.