Nu minns jag vad jag menade med "jag är en svan"! Jag tänkte att det vore en kul grej att klä ut sig till den svarta svanen i Black Swan och gå på en fest, som INTE är en maskerad. Alltså man kommer dit, på en helt vanlig fest, och är superutklädd så att alla bara: "Men gud!" medan man själv, helt iskallt bara: "Jag är en svan.".



Det var bara det.

Ibland kommer jag på något roligt jag vill skriva om, och för att inte glömma bort det skriver jag upp det i mobilen. Oftast handlar det om att jag kommer på något precis innan jag somnar, eller när jag åker buss. Den senaste tiden har mina noteringar i telefonen varit lite ... svårbegripliga, såhär i efterhand. Jag menar, vad tänkte jag egentligen när jag skrev upp "jag är en svan"? Och hur resonerade jag när jag trodde att mina tankar kring ett skulpturmaterial som skulle vara en blandning mellan lera och wienernougat (!), skulle kunna intressera någon annan?

Och ni undrar varför jag inte bloggat på en vecka?



Dagens låt: Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) - Arcade Fire

Sådär, nu har jag haft en vecka helt för mig själv. Och hur ska ni kunna veta vad jag har gjort under hela den tiden? Har jag stickat klart mitt 6 år långa elefantprojekt? Har jag lekt med pinnar och övernattat i skogen? Har jag sett samtliga avsnitt av Six Feet Under?

Ja, HUR ska NI kunna veta.

Det råder just nu någon slags våryra i landet. Själv känner jag mig inte riktigt "där" än. Och det går ju inte an. Ni måste ner på jorden. Våren innebär faktiskt egentligen bara stora högar av grus, bajs och cigarettfimpar.



Dagens låt: Cannons - Youth Lagoon

Det har inte varit ett lätt år för oss Turtles-fans. Först spreds den här artikeln som en löpeld över internet, och vi ställde oss alla frågan: VEM SKA TRÄNA TURTLES NU?!?



Och som om det inte vore nog har filmskaparen Michael Bay nu gått ut med att Turtles i hans film ska komma från rymden. RYMDEN! (Ja, Kapten-Klänning-uttal är i detta fall ytterst lämpligt.) Att fyra sköldpaddor råkar kliva i en pöl mutagen och blir mutanter och därefter ninja-tränas av en råtta, DET är rimligt, men att fyra sköldpaddor kommer till jorden från yttre rymden är ju HELT orealistiskt. Det finns liksom en anledning till att de kallas Teenage Mutant Ninja Turtles (och i vissa censurerade fall Teenage Mutant Hero Turtles) och inte Teenage Alien Turtles who happen to be Ninjas.

Dagens låt: True Love Will Find You In The End - Daniel Johnston

Jag kom precis på en jättedålig ordvits, som jag tänkte att jag skulle spara på till det perfekta tillfället, men sen insåg jag att det tillfället ALDRIG kommer komma. Så jag gör mig av med den på en gång, och om ni någon gång befinner er i en PERFEKT situation är det fritt fram att sno.

Om någon skulle säga något dåligt om Take That, så skulle man kunna flika in och säga: Take that, Take That!

Slut på meddelandet.



Dagens låt: Such Great Heights - Postal Service

Vänta! Bättre tider har redan kommit. Jag ger er:

Ancient Aliens - The Series.

Jag har de senaste dagarna haft en extrem vilja av censurera mig själv, för ingenting jag har att säga känns varken roligt eller intressant. Ingenting som har hänt är av allmänintresse. Eller så är det bara liksom den tiden på året. Jag vet inte. Hursomhelst tänkte jag att ett livstecken ändå är på sin plats. Därför: en spelningslista. Det där är den musik jag gillade bäst under gymnasietiden. 4 timmar nostalgi. Det är vetenskapligt bevisat* att svunna tider alltid verkar bättre än nuet, och därför fokuserar jag på det. Nu ska jag härda ut den här exeptionellt gråa dagen på det enda sätt jag vet hur: TV-spel. Mass Effect 2 närmare bestämt. Och hoppas på bättre tider.

Edit: Herregud vad deppigt DET DÄR blev då. Jag livar upp med en bild.



Dagens låt: A Scale, A Mirror And Those Indifferent Clocks - Bright Eyes

*Det borde iallafall vara det.

Ytterligare 400 sidor senare, och faktiskt även en del sömn, mat och plugg, börjar jag så sakteliga återvända till samhället och mitt forna jag. Det jag gjorde först av allt var att ta igen saker jag missat, och se vad jag hittade! Analys: jag tror Rysslands bidrag i ESC kommer bli vasst i år.



Dagens låt:

För tillfället befinner jag mig lite under radarn.* Har för första gången på länge helt uppslukats av en bok, och eftersom jag dessutom har några lediga dagar den här veckan har jag UNNAT mig själv det. 24 timmar har gått, och jag har hittils slukat ungefär 600 sidor. Och sovit desto mindre. (Jag tänker inte avslöja bokseriens namn, eftersom första filmen snart har premiär, och jag har hört rykten om att detta ska bli "nya Twilight". Jag avvaktar tills jag har tagit ställning till om jag bör skämmas eller inte.) 

Men en vettig tanke har jag ändå hunnit tänka. HUR kan det NÅGONSIN ha blivit ute att doppa saker i ost och choklad? HUR?!?

Dagens låt: Country Sad Ballad Man - Blur

*Blev nu osäker på om det uttrycket egentligen lämpar sig i detta sammanhang, betyder det liksom att man är lite borta, eller att man liksom är fullt synlig på radarn?

Igår fick jag plötsligt känslan av att jag visste exakt hur den perfekta låten skulle vara. Alltså inte så att jag visste hur melodin eller texten skulle vara, det var bara en känsla liksom. Av den PERFEKTA låten. Men OM jag hade kunnat skriva musik, hade jag med största sannolikhet varit på god väg att bli miljonär nu. Det är vid sådana tillfällen jag ångrar att jag inte tog gitarrlektionerna på större allvar.

Dagens låt: You're So Great - Blur

Igår var jag hemma hos mina föräldrar och var sjuk och tyckte synd om mig själv, men besöket förde iallafall en bra sak med sig: vi pratade om min barndom. Tydligen var jag ett antisocialt språkligt geni redan från födseln. Enligt mina föräldrar pratade jag flytande innan jag hade fyllt två. Ja, jävlar vad jag babblade tydligen. Men bara med mamma och pappa. Så fort någon bekant tant skulle fram och gulla på ICA surade jag ur och drog ner min mössa för att slippa. (PRECIS som jag gör även idag.) Sedan lärde jag mig läsa redan på dagis. "Hurdå?" frågade jag. "Ja, du lärde dig själv" sa pappa. Jag var tydligen "intresserad av bokstäver".

Efter att ha hört det här känns det inte längre konstigt att jag ritade den här tavlan som barn.

Jag har den senaste tiden tänkt på några saker som jag aldrig riktigt fått in i något bra sammanhang här på bloggen, men nu har jag bestämt mig för att skita i det. Därför kommer de nu, HELT UTAN SAMMANHANG.

1. Att ställa sig likgiltig till Björn Ranelid, är inte det liksom det ULTIMATA avståndstagandet från all mänsklig natur? Jag tänker mig att det kan bli ett alternativ till att likt buddhistiska munkar låta bli att äta och äga saker, att sätta sig framför TV:n och titta på Björn Ranelid utan att tycka NÅGONTING.

2. Blir man inte oerhört glad när folk som heter Matilda stavar sitt namn Mathilda? Jag läser det alltid som Mat-Hilda, och blir GLAD.

3. Har sälar armar eller fenor? Jag tycker att de har fenor, min bror hävdar att de har armar, och det är MYCKET viktigt vem som har RÄTT. Vi kan lika gärna reda ut pingvinfrågan när vi ändå är igång. Armar eller vingar?



Dagens låt: This Charming Man - The Smiths

Ja. Alltså. Förra helgen hände det här:



Jag ramlade. Igen. I samma skor som sist. Men jag skyller på kombinationen av halt underlag, alkohol och det faktum att jag aldrig går på streck. Skorna är nämligen för snygga för att sluta användas. Varför har jag inte skrivit om det här tidigare, kanske ni undrar nu? Men herregud, jag har väl ANDRA saker för mig än att berätta för er så fort jag gör mig illa. Men den här veckan har jag inte bara en, utan TVÅ hemtentor att skriva, så nu passar det mig PERFEKT att skriva om oväsentligheter.

På grund av denna olycka har jag i snart en och en halv vecka haltat runt med stukad fot och skadat knä. Och tro inte att jag klagar nu, för det gör jag VERKLIGEN inte. Tvärtom har jag nästan bara dragit fördel av min ganska lindriga skada. Bland annat har mina föräldrar handlat åt mig, och jag har kunnat skylla min stela och obekväma dansstil på att jag har ont i foten. Trots att jag dansat EXAKT som jag alltid gör. Vad är det man brukar säga? When life gives you lemons, make lemonade.

Dagens låt: Devil Town - Daniel Johnston

Om vi ska vara lite seriösa ett tag... Ibland kan jag tycka att man hör för lite om lyckliga singlar. Jag är, och har alltid varit, singel. Och även om jag kanske inte alltid är "lycklig" beror det fan inte på just det faktum att jag är singel. I vissa perioder har jag trott att det varit så, men jag har nu insett att det egentligen bara är för att man hela tiden blir intalad att det är så det ska vara.

Jag trivs med att vara ensam, och jag är less på att bara höra om depphistorier om singellivet och om den eviga jakten på "den rätte". Jag tänker lite att sånt inte är något man kan tvinga fram, händer det så händer det, och ingen kommer må bättre av att jag går runt och är missnöjd med min livssituation. Istället passar jag på att göra precis det jag vill, utan att ta hänsyn till någon annan, medan jag faktiskt kan. Och vissa dagar när solen skiner och jag går på stan och lyssnar på svår musik brukar jag till och med tänka: "Fan vad synd det är ändå om dem som just nu missar det privilegium det skulle innebära att dela livet med mig!". Ville bara få det sagt.



Snart återgår bloggen till ordinarie agenda. Ska bara steka lite saker först.

Idag har jag en bad hair day, men det bekommer mig inte det minsta. Jag fick nämligen en stekpanna i födelsedagspresent, så jag är lycklig. Mina planer för dagen är att: 1. göra något vettigt 2. STEKA saker och göra en SUPERLUNCHMACKA. Självklart kommer mitt fokus ligga på stekandet och mackan. Det finns faktiskt få saker jag gillar så mycket som att ha något viktigt att göra och sedan bara STRUNTA I DET.

Dagens låt: She's So High - Blur

När jag är på en riktigt bra konsert, när man är precis så där berusad att man uppskattar musiken till max och liksom är kär i alla i bandet och allt är så bra att man inte vet vart man ska ta vägen så man bara släpper lös alla hämningar och hoppar och dansar utan att ens känna sig dum och allt känns helt jävla PERFEKT, då brukar jag önska att jag kunde leva i just det ögonblicket för evigt.

Därför brukar jag ta tillfället i akt vid de lite lugnare låtarna, då man känner att man överlever utan att hoppa omkring, och filma en stund med mobilen. Igår var EXAKT en sådan kväll. Wu Lyf var helt jävla ofattbart bra, och jag lyckades spela in en riktigt fin del av spelningen. Trodde jag. Men när jag kom hem upptäckte jag att videon var ungefär såhär:



Lyckligtvis har någon annan spelat in en video som är mer representativ för kvällen. Tror till och med att man kan se en skymt av mig där i folkvimlet.



World Unite! Lucifer Youth Foundation.

Idag är det min födelsedag, och jag har verkligen gått in för att göra det till den bästa födelsedagen någonsin. Har ätit tårta till frukost, spelar just nu Resident Evil med min älskade bror, och till kvällen ska vi åka till Stockholm och dricka öl och kolla på Wu Lyf. Felfri plan.

Jag ville dessutom vara extra fin, och sov därför med flätor. Innerst inne förstod jag att jag, för maximal lockighet vid utgången, borde gå i flätor ända tills det var dags att gå - MEN jag ledsnade på att känna mig som hon i Million Dollar Baby som slår Hillary Swank så hon ramlar på en pall och blir förlamad, och började dessutom tvivla på att jag ens skulle vara snygg i lockarna. Så jag tog ut flätorna. Och titta! Det blev inte fult.



Problemet är ju bara att med min hårkvalité kommer den här frisyren vara ett minne blott ikväll. Och SÅ enkelt är det att förstöra för sig själv.

Dagens låt: We Bros - Wu Lyf

Jag kan inte riktigt bestämma mig om det här är jätteroligt eller lite töntigt.

Dagens låt: Vapour Trail - Ride