I och med att jag avslutat C-kursen i konstvetenskap har jag uppfyllts av en känsla av att vara oövervinnlig. Jag skulle nästan vilja kalla det för en pånyttfödelse. Allt kändes möjligt. Jag skulle inte längre vara en människa som stänger in mig på mitt rum och lyssnar på svår musik och googlar superhjältar. Jag skulle inte vara en sån som sparar allt plugg till sista minuten, jag skulle satsa. Jag skulle bli social och utåtriktad, prata med mina nya kursare. Göra saker med mitt liv.

Idag skulle jag gå på min första föreläsning på Etnologi A, och på väg till föreläsningssalen kände jag mig just sådär oövervinnlig. "Jag har precis skrivit en C-uppsats, jag har pluggat på Engelska parken i två år, jag hör hemma här" var ungefär det som cirkulerade i huvudet. Men i den korridoren där flest människor befinner sig, precis utanför biblioteket, ramlade jag. Och vi snackar inget litet snubblande, utan jag föll verkligen helt handlöst och GLED fram på golvet i någon meter. Ett sånt där fall som liksom raderar ALL ens värdighet. Och nu är jag tillbaka på jorden igen. Sitter på rummet och lyssnar på The Doors och googlar Batman. Pluggar, det gör jag imorgon...

Dagens låt: People Are Strange - The Doors