Jag har förstått att det finns människor som inte tycker om hösten lika mycket som jag, och kanske är lite deppiga över att sommaren är slut. Jag vill ju självklart att alla ska kunna njuta av årets bästa årstid, därför har jag knåpat ihop en liten lista där jag delar med mig av de saker jag mest ser fram emot just nu, och som borde kunna bringa lite ljus även i ert höstmörker.

 

 

 

Jag såg trailern för filmen Life of Pi (svensk biopremiär 21:a december) när jag var på bio i somras, och under de två minutrarna hann jag med att både stelna till av skräck (pga båtkatastrof) och gråta för att den var så jävla snygg och stämningsfull. Den verkar ju helt och hållet GALEN, men när Ang Lee regisserar filmatiseringen av en prisbelönt bok BORDE det ju bli bra. Kanske genialt till och med.

 

 

 

 Okej, spelet The Last of Us kommer inte förränn nästa år (och som vanligt i spelvärlden är ju datum aldrig riktigt att lita på) MEN jag ser sjukt mycket fram mot det här postapokalyptiska spelet, där strörre delen av jordens befolkning ska ha drabbats av någon slags svampinfektion (!) vilket gjort dem till zombieliknande varelser. Nyligen släpptes den andra trailern som ser riktigt lovande ut. Det ska bli intressant att se hur Naughty Dog följer upp Uncharted serien, och hur bra de kommer klara sig utan Nolan Norths storslagna insats som rösten (och i vissa fall även hjärnan) bakom Nathan Drake.

 

 

 

 Den andra säsongen av American Horror Story börjar sändas på FX den 12:e oktober. Jag älskade den första säsongen, och har därför höga förväntningar på den andra. Jag gillar dessutom att man valt en helt ny historia för andra säsongen, (den kommer nämligen utspela sig på ett mentalsjukhus på 60-talet) men att man ändå valt att behålla seriens bästa skådespelare: Evan Peters och Jessica Lange. Än så länge har de bara släppt teasers i stil med den ovan, som jag antar mer sätter en ton för serien än berättar något om själva handlingen, ett enkelt knep för att skapa en hype - och jag faller ju för det direkt.

 

 

 

 The xx släpper nytt album redan den 10:e september, och om resten av låtarna är lika bra som första singeln Angels kommer iallafall jag att bli mycket nöjd.

 

 

 

Jag har egentligen inga superhöga förväntningar på The Hobbit (svensk biopremiär 12:e december), men den MÅSTE ju ses. Filmatiseringen av Sagan om ringen-trilogin (och inte minst dess extramaterial) tillhör de filmer jag sett absolut flest gånger, och jag har liksom svårt att tro att det går att toppa. Men oavsett eventuell besvikelse ser jag ändå MYCKET fram emot att återse Peter Jacksons tolkning av Midgård.

 

Idag är det torsdag vilket för er återkommande läsare som bekant innebär videokväll med Evelina.

 

Ikväll lämnar vi 90-talet och gör ett nedslag i mina tidiga tonår, alltså 2003-2004 någon gång. Det här var den tiden då jag för första gången upptäckte att man kunde lyssna på annan musik än den som spelades på radio, och istället lyssna på GAMMAL musik. Jag hade, som jag skrivit om tidigare, inte riktigt hittat mig själv än, men jag kände att det där med hårdrock kanske var något för mig. Som av en händelse var detta även tiden då var och varannan människa köpte Absolute Rock Classics på diverse mackar, vilket gjorde att jag lyckades komma över precis en sådan. Och det var så jag upptäckte Led Zeppelin.

 

 

 

 

 

När jag senare hörde talas om hur låten skulle innehålla satanistiska budskap om man spelade upp den baklänges föddes direkt ett brinnande intresse för både musik och teknik, och man kan väl säga att det var så min musikaliska resa började. Om man nu får använda sådana floskler en vanlig torsdag.

Jag bekämpade aldrig världens alla orättvisor i tisdags - jag gick mycket längre än så. Jag bestämde mig för att återuppta mitt brinnande intresse för rymden och lösa universums gåtor. Därför har jag ägnat de senaste dagarna åt att titta på föreläsningar på Ted.com, och bilder från Hubbleteleskopet. Några direkta svar har jag väl inte fått direkt, snarare en del sinnessvindlande* frågor... MEN jag har fått en favoritgalax: Messier 83. Också känd som M83 eller Södra Vindsnurregalaxen.

 

 

En av våra närmsta stavspiralgalaxer, som även gett bandet M83 dess namn. Nu ska jag inte tråka ut er med en massa fakta om att man hittils har funnit 6 supernovor i galaxen, utan jag ska berätta vidare om min dag. Efter att ha forskat om rymden är det nämligen lätt att man känner sig lite liten och ... tom. Det är liksom smällar man får ta som rymdforskare. Jag tror iallafall att det var den tomheten och tillfälliga sinnesförvirringen som imorse fick mig att frivilligt titta på den här videon. Upprepade gånger.

 

 

Jag vet inte, men det var något med den simpla melodin, de mexikanska tongångarna (!), sångarens lätt ansträngda röst i refrängen, hooken i låtraden "Help me, help me", och så klart David Hasselhoffs oerhörda överspel i videon som liksom GREP TAG i mig. Jag både hatade och älskade den på samma gång. Efter några lyssningar tog så klart både förnuftet och hatet över och jag stängde av, men det finns få saker här i världen som kan få en att komma ner på jorden igen lika bra som David Hasselhoff.

 

 

Imorse vaknade jag upp till en dag full av möjligheter. Jag hade nämligen absolut INGENTING på agendan. För första gången på mycket länge skulle jag inte cykla till affären och köpa mjölk, åka till IKEA och bli ruinerad, gå på kräftskiva, måla klart mammas väldigt försenade 50-årspresent, skriva tenta eller ens vakta kattungen Alice. Först kändes det såklart helt underbart. Det fanns ju liksom inga gränser för vad jag kunde göra! Men nu är klockan kvart i två och än så länge har jag bara suttit på en stol, fått ont i ryggen och blivit lätt illamående. Jag måste därför, som man alltid bör i livets mest trängda lägen, ställa mig frågan: vad skulle Batman ha gjort? Svaret är enkelt, bekämpa världens orättvisor såklart. Hur jag ska göra verklighet av detta är än så länge en aning oklart, men att ta på mig min mantel känns som ett steg i rätt riktning. Dessutom är det rätt kallt.

 

 

Igår spenderade jag skamligt mycket pengar på ett överkast. När jag sedan kom hem och la det på sängen, som man ju gör med överkast, höll jag på att dö för att det var så snyggt. Jag var tvungen att lägga mig på sängen, för det var liksom så fint att jag ville vara NÄRA det. Och DÄR, som om situationen inte redan var tillräckligt oroande, fick jag plötsligt en väldigt tydlig känsla av att jag hade drömt om EXAKT den här situationen - att jag köpt en ny säng som var alldeless för stor, och ett överkast som var alldeless för dyrt. Det hela var mycket obehagligt, speciellt eftersom jag för mitt liv inte kan komma på om det här var en mardröm eller inte.

 

 

Det här är galenskapens ansikte.

 

Minns ni programmet Videokväll med Luuk som gick i SVT för några år sedan? Jag tyckte det var en helt genialisk programidé att låta folk berätta om vilka låtar som betytt mycket i deras liv, och ända sedan dess har jag velat göra min egen lista. Därför välkomnar jag er till bloggserien videokväll med Evelina.

 

Vi börjar på 90-talet där det kanske mest väntade vore att välja Wannabe med Spice Girls.* Spice Girls T-shirt och Buffalo-skor var liksom det absolut tuffaste man kunde ha, t-shirt hade jag men lyckades aldrig övertala mamma om skorna (tror att jag vid något tillfälle kan ha gråtit i skoaffären). Jag tror att ALLA tjejer på min skola var med i ett eget Spice Girls-crew, man var liksom TVUNGEN att välja vilken Spice Girl man ville vara för att ens ha någon identitet. (Jag var Mel B.) Vissa gäng var mer ambitiösa än andra och klädde ut sig vid varje lunchrast då de mimade på skolgården till medhavd cd-spelare, med koreografi och allt. Och folk gick på riktigt dit och tittade! Man var kanske lite svältfödd på riktig livemusik. Vi andra nöjde oss med att byta samlarbilder under något träd.

 

 

 

Minns att jag var otroligt avundsjuk på tjejerna i videon, som om att stå bakom ett stängsel på en flygplats och titta på dem och vifta med plakat vore höjden av lycka.

 

 

Jag har precis vaknat upp efter första natten i min nyköpta säng. En säng som känns helt jävla gigantisk med sina 160 cm, och som jag har helt för mig själv. Den är som ett HAV, och jag har på riktigt legat och ÅLAT runt likt en SÄL för att riktigt utnyttja varje centimeter. Det tog mig en timme att kliva upp i morse, för jag var tvungen att åla runt en stund till. Ser ni hur skön den är eller?!

 

 

Nu har jag iallafall tagit mig upp, ätit frukost, och nåtts av nyheten att Avril Lavigne och Chad Kroeger (han i Nickelback ni vet) har förlovat sig.* Jag måste prata av mig lite om mina känslor för denna man. Eller ska vi säga DJÄVULEN?

 

 

Första tecknet på djävulstendenser: Han delar (nästan) efternamn med Freddy Krueger från A Nightmare on Elm Street-filmerna.

Andra tecknet på djävulstendenser: Bilden. Att liksom välja att se ut som Jesus och samtidigt göra djävulstecknet är ju så jävla meta att ingen annan än djävulen kan ligga bakom. Och det där leendet är för fan inte mänskligt.

 

 

Det var ett tag sedan nu, men med anledning av ett nyligen införskaffat klädesplagg känner jag att det återigen är dags för dagens outfit.

 

 

Tröja: Den just nu allra häftigaste tröjan av dem alla - min nya Batmantröja. Att den är snygg ser ju alla, men för er som inte lärt er att läsa spegelvänd text står det "I'm pretty fly for a night guy!".

 

Byxor: De gamla vanliga.

 

Strumpor: Syns inte i bild, men luktar ändå.

 

Hår: Smutsigt och därför uppsatt.

 

Pose: Här har jag valt att använda mig av den så kallade härskarposen, vanlig bland kungligheter på Stormaktstiden där exempel som Karl XI kan nämnas, för att ge ett kraftfullt intryck. Lägg också märke till hur jag i enlighet med alla råd jag snappat upp från Tyra Banks genom åren vänder ansiktet mot ljuset.

 

Omgivning: Stökig.

 

När jag började dagen med att hälla cayennepeppar istället för kanel på risgrynsgröten visste jag ju att jag direkt satt nivån för resten av dagen.

 

 

När jag sedan kom iväg till skolan för att skriva på den där JÄVLA tentan (som jag i våras bestämde mig för att skjuta upp och sedan har haft hela sommaren på mig att skriva men sparat allt till tre dagar innan deadline) och efter en tids väldigt o-intensivt pluggande upptäckte att jag satt och tittade ut över den, för detta tillfälle, kanske bästa utsikten av dem alla, nämligen DÖD, kunde jag ju inte låta bli att känna att det var ett slags omen. Ett tecken på att något hemskt skulle hända.

 

 

Och mycket riktigt! När jag på vägen hem hälsade på Sofie och kattungen som hittils varit min vän och sovit i mitt knä och så vidare, fick jag en klo i örat. Ja, alltså, hon höll ju på att ramla ner från gungstolen och var ju tvungen att gripa tag i något för att inte falla ner på golvet, så jag klandrar henne inte, men ser ni BLODET?!?

 

 

I helgen var jag alltså på Way Out West. Festivalen där fler personer Instagrammade än dansade under spelningarna.

 

 

Vi kände oss väldigt välkomna när vi kom.

 

 

Vi hittade tältet med fin-öl ganska snabbt. Det var gott.

 

 

HerreGUD vad jag hade peppat inför Refused. Tror inte att jag har sett fram emot något så mycket sedan Foo Fighters 2004. Och jag blev verkligen inte besviken heller.

 

Och Bon Iver.* Alltså finaste Justin Vernon. Under hela spelningen ville jag bara trycka mig fram förbi alla andra, klättra upp på scenen och krama honom så hårt och så länge jag kunde innan säkerhetsvakterna skulle slita mig ifrån honom. Det ville tydligen resten av festivalen också, för det här var utan tvekan den konserten som, något otippat, drog mest folk och med mest tryck. Har dessutom upptäckt att han tydligen gillar katter också. Jag dör.

 

Blur var fantastiskt kul. Vi började med att haka på en congaline från Bon Ivers spelning och dansade oss fram mot mitten till tonerna av Girls and Boys. Och jag glömde bort att jag var trött och hade ont i fötterna.

 

 

Nu är jag hemma och mjukstartar lite med att vara kattvakt om dagarna.

 

 

 

Så. Har alltså precis sett The Dark Knight Rises - grät vid tre tillfällen, tackar som frågar - och har väl egentligen bara detta att säga (och ursäkta på förhand): satan i helvetes jävla KUK vad bra den var.* Var lite osäker på hur det skulle gå att följa upp The Dark Knight, men jag måste medge att den lyckades överträffa alla mina förväntningar. Så just nu undrar jag egentligen bara en sak: Vart finns den här sekten, och hur går jag med?

 

 

 

Nu har jag arbetat klart, och jag bestämde mig därför för att lämna föräldarhemmets trygga vrå och bege mig mot min egen lägenhet igen. Detta betydde också händelsevis att jag åkte rakt emot STORMEN.

 

 

Det kan bero på att jag spenderat hela sommaren med att lyssna på samtliga P3 Dokumentärer som på något sätt berör ämnet katastofer, eller att jag åkte rakt mot vad som såg ut att vara DOMEDAGSMOLNET, mötte flyende fåglar och hörde hur himlen liksom gick sönder där borta, men för första gången sedan jag var typ 7 blev jag på riktigt rädd för att jag skulle vara med om en olycka.* Jag slogs helt plötsligt av tanken att "det där kanske var sista gången jag såg mamma och pappa", och med ens kändes de olika sätten som skulle få mig att dö en plötlig död OÄNDLIGT många. Blixt. Bussolycka. Flygplansmotor i huvdet.

 

Så efter att ha varit hemmifrån i 20 minuter blev jag tvungen att ringa mamma. Men jag vågade naturligtvis inte säga något om min rädsla, utan tänkte att jag istället skulle visa hur mycket jag tycker om henne, IFALL jag nu närmade mig slutet av mitt liv. Det gjorde jag naturligtvis inte heller. Nej, jag reagerade som jag alltid gör i sådana tillfällen: jag lät lite sur istället. Frågade om jag fick ta med mig hennes iPad till Göteborg. Det fick jag inte.

 

 

Idag ska jag jobba min näst sista arbetsdag, sedan är jag ledig på riktigt. Jag har redan planerat in en helt fantastisk första vecka på semstern: gosa med Sofie och Jonathans nya kattunge, se nya Batman-filmen på bio (äntligen!) och åka tåg till en av mina bästa städer, Göteborg, och gå på Way Out West. Efter det väntar total jävla FRIHET, och jag kanske kommer att kunna skriva något roligt på riktigt igen. Jag har mått aldeless för bra och varit aldeless för upptagen den här sommaren, jag behöver tristessen och självplågeriet och lidandet för att kunna skapa. Herregud, förutom att jag tappat min förmåga att undvika att gå på streck när jag går på stan har jag ju till och med glömt bort att dricka kaffe på flera dagar, och det fattar man ju att det inte är NORMALT.

 

Igår var jag i Öregrund. En liten stad i djupet av kommunen jag är uppväxt i. Jag vet inte rikgit vad det är, men jag får alltid en så sjuk jävla ångest när jag åker dit. Det är som om jag reser tillbaka i tiden och åter igen blir tonåringen som inte hör hemma där och vill ta avstånd från allt. Det brukar oftast yttra sig i att mitt musikval blir alltmer obskyrt ju längre bussresan pågår. Det brukar låta ungefär så här:

  

 

Hursomhelst, förutom ångesten brukar det ändå bli trevligt i slutändan. Trots det jag har svårt för, det vill säga de flesta människorna och mentaliteten därute, finns det ju ändå en del personer man tycker om också.

 

 

Och att dricka lite vin tillsammans med dem i solnedgången är ju aldrig fel.

 

 

Situationen börjar snart bli ohållbar. Jag pratar som ni kanske förstår om mina PMS-relaterade humörsvängningar, eller rättare: känslostormar. Jag har alltid haft lätt för att gråta till film och sådant, men nu är allt så mycket värre. Jag gråter till Star Wars, jag gråter till sport, jag gråter till delfinshower, herregud jag gråter bara det är någon som applåderar. Det underliga med det här är att jag alltmer sällan gråter för att jag faktiskt är ledsen. Vet inte riktigt om det är bra eller dåligt, men jag börjar ledsna lite på att helt plötsligt, utan förvarning och till synes helt omotiverat, liksom GÅ SÖNDER inombords av empati och börja utsöndra ansenliga mängder kroppsvätska i form av tårar. Det blir ju lätt så att man verkar lite ... vad ska man säga ... INSTABIL.

 

Jag har inte kollat mycket på OS, givetvis för att jag är helt ointresserad av sport, men ibland kan det vara kul att efter jobbet komma hem och kolla på någon obskyr sport som man aldrig annars skulle se, och bara liksom fördriva lite tid. Som idag till exempel. När jag kom hem var det finalen i dubbeltrappskytte, och när svensken Håkan Dahlby tog sin första OS-medalj, och den 25-åriga Peter Robert Russel Wilson vann guld i sitt första OS och satte sig på knä och grät efter de sista två skotten - ja då kom tårarna. Han var ju så ung.

 

Det finns ett uttryck som alltid har fascinerat mig. Aboow. Först trodde jag att det kanske var ett ovanligt vanligt namn, sedan tänkte jag att det kanske var någon nyare variant av typ "bre", men efter lite efterforskingar på Slangopedia visade det sig att det är mer av ett utropsord att jämföra med exempelvis "wow". De personer jag har hört säga detta är oftast ganska tuffa killar på väg ut till Gottsunda, och det är där allt blir så fel, för oavsett ordets betydelse så KAN jag bara tänka på Aladdins apa.

 

 

Och där har jag väl också demonsterat graden av min svennighet.