Såhär i påsktider vill jag prata om min favoritlåt för veckan: Chocolate med The 1975.

 

 

Jag färgade håret igår, och av rädsla att färga hela huset rött höll jag mig kvar i badrummet under verkningstiden. Ni vet hur det är. För att göra badrumsvistelsen drägligare hade jag min surfplatta med mig (på säkert avstånd från vatten) och kollade på Morgonpasset i P3 där denna låt spelades. Med video och allt. Det här har egentligen ingenting med låten att göra, jag tycker bara att bilden av mig naken i ett badkar är något ni alla borde se framför er när ni hör den. Jag tror nämligen att det kan skänka lite extra "krydda".

 

Hursomhelst. Förutom trallig gitarr, Manchester-dialekt, bra låt och allt det där, är jag särskilt förtjust i när de sjunger "petticoat". Precis som när jag för några år sedan var mycket förtjust i när The Kooks sjöng samma ord. Årets påskmysterium är därför naturligtvis: vad är det med brittiska band och deras (uppenbarligen) OERHÖRDA fascination för det utdöende plagget underkjol?

 

 

Lagom till helgen skar jag mig i tummen när jag diskade. "Förmodligen på en kniv" tänker ni säkert, men nej, det var på en burk créme fraiche. Såklart. Nu är listan över underliga saker som resulterat i marginell blodförlust följande:

 

- Grillad kyckling

- Persienn

- Folien på en burk créme fraiche

- Något mer som jag ej kan minnas

 

Hursomhelst hade denna olycka stor påverkan på helgens utveckling. Min joystick-tumme var ju skadad, vilket innebar att TV-spel var out of the question. Jag alltså fick en anledning att lämna lägenheten, och hann med att träffa ungefär samtliga av mina vänner. Detta var inte bara trevligt, utan ledde också till något oerhört viktigt, nämligen upptäckten av det klassiska rollspelet Dungeons & Dragons (eller "drakar och demoner" om man vill låta töntig).

 

 

Angående veckans tidigare inlägg om mina många idéer som eventuellt skulle kunna bli filmer/böcker: när det gäller att dagdrömma (och nattdrömma också för den delen) är jag CHEF! Med versaler och utropstecken. En av mina favoritsysselsättningar är nämligen att hitta på historier i mitt huvud (jag känner att den dagen då min hjärna blir tillräckligt komplex för att jag ska kunna ha tillfredsställande konversationer med mig själv, och på så sätt kunna undvika all form av mänsklig kontakt, inte är långt borta), och en av mina drömmar här i livet är att en gång skriva en bok. Vad denna bok ska handla om varierar lite från vecka till vecka, men just nu vill jag gärna skriva ett fantasy/actionäventyr i Steampunk/luftskeppspirat-miljö med ombytta könsroller. Är dock oerhört osäker på om det finns en marknad för sådan litteratur (det KAN vara så att jag är den enda som skulle vilja läsa den) så chansen att boken blir publicerad är antagligen relativ liten. MEN - om ni någon dag hör talas om en sådan bok kan ni förutsätta att den är skriven av mig. (Kommer förmodligen skriva under pseudonym pga häftigt.)

 

 

Såg just det senaste avsnittet av New Girl, och precis när jag trodde att jag och Nick Miller inte kunde bli mer lika: 

 

 

 Vi är ju för guds skull SAMMA PERSON.

 

Jag gillar ju zombies, och ni som läst denna blogg länge kanske minns att jag tidigare skrivit om att jag gärna skulle se en film/bok/vadsomhelst där det visar sig att zombies kan kämpa för att förbli mänskliga, medan de som givit efter för impulsen att äta hjärna får hela zombiesläktet att framstå i rätt dålig dager. Därför är jag oerhört glad över att detta nu börjar synas i populärkulturen:

 

 

Återigen: jag ÄR Nick Miller i New Girl. Har nog aldrig kunnat identifiera mig såpass mycket med en karaktär - NÅGONSIN.

 

 

Visst är det fantastiskt att någon i Hollywood (förmodar jag) faktiskt läser denna blogg, och bestämde sig för att ta mig på orden när jag skrev det där inlägget i somras? Till denna filmskapande läsare: vill du ha fler idéer är det bara att fråga - jag har mämligen MÅNGA.

 

Är så trött på vinter och snö nu* att det börjar sätta sina spår både fysiskt och psykiskt. Detta, mina vänner, är vad jag ägnar mig åt för att överleva:

 

- KAN EJ få denna låt* ut ur huvudet:

 

 

- Brottas med denna frågeställning: plugga eller plundra gravar?**

 

 

 

 

Jag har tyvärr blivit tvungen att slita mig från Eurovision-peppen och Mass Effect för att plugga lite inför en stundande tenta. Det är givetvis en betydligt tråkigare sysselsättning, men som Alfons farmor en gång sade: "Man måste ha tråkigt ibland, annars märker man inte när man har roligt". (Det är inte sant.) Såhär långt har jag iallafall kommit i mitt pluggande:

 

- Om en skriver en bok, som en vill att folk faktiskt ska läsa, tänker jag att det är en bra idé att INTE göra den så tung att en inte orkar hålla i den.

 

- Jag antar att jag på frågan "redogör för det första korstågets orsaker, förlopp och konsekvenser för Europa och Mellanöstern" förväntas svara något mer utförligt än: "Ja, det blev ju rörigt".

 

 

Medeltiden är sannerligen en fascinerande tid.

 

 

Ni vet när man läste psykologi på gymnasiet (ni som inte gjorde det får väl använda fantasin) och man fick lära sig det här med att hjärnan kunde lära sig att förknippa saker, exempelvis lukter, med minnen och upplevelser? Alltså: om man har en mormor som ofta bakar bullar (förlåt för enormt stereotypt exempel) så kan man komma att förknippa lukten av nybakade bullar med sin mormor och (förutsatt att man gillar sin mormor) fina minnen och så vidare. Vem hade då kunnat tro att mitt starkaste "luktminne" skulle bli min choklad/toffee-luktande lotion och TV-spelet Dishonored?

 

Jag köpte nämligen dessa två föremål ungefär samtidigt, och nyhetens behag gjorde också att jag använde dem flitigt ungefär samtidigt. (För er som minns spelade jag verkligen Dishonored flitigt.) Idag KAN jag inte smörja in mig med tidigare nämnda lotion utan att få en enorm lust att smyga omkring och skjuta folk med armborst, och sedan gömma deras lik i containrar. (Till alla er som tänker bjuda mig på chokladkola: se till att gömma undan eventuella vapen.)

 

När vi ändå talar om att förknippa saker med andra saker (observera skicklig övergång): idag lyssnade jag på M83, och varje gång jag hör låten Up! tänker jag så OERHÖRT mycket på ett av mina favoritbarnprogram från när jag var liten, nämligen Pelle Kanin och hans vänner. Ni vet serien med Beatrix Potters sagor, och som intro till varje avsnitt fick man se en kvinna sitta och måla med akvarellfärger tills det började regna och så var hon tvungen att springa därifrån till tonerna av någon liten dyster piaonomelodi? (Jag har efter flera timmars research (okej, en kvart) hittat detta på Youtube, och håller på att dö av nostalgi.)

 

 

Såhär med facit i hand är ju dessa två musikstycken inte alls speciellt lika, men det är ändå något med typ ackordföljden eller något (är inte expert på musikteori) som gör att jag ALLTID kommer att tänka på Pelle Kanin och hans vänner när jag hör den låten. (Klippet ovan var för övrigt min absoluta favorit: den när den busiga kattungen Tom gömmer sig från sin mamma och råkar stöta på ett par luriga råttor som försöker baka in honom i en paj. Hade avsnittet inspelat på VHS och minns särskilt min skräckblandade förtjusning av den tjocka, glupska och lite snoriga råttan och hur han smorde in katten med smör.)

 

 

Alltså. Precis när jag hade hämtat mig efter Robins framträdande igår, (ja, jag börjar fortfarande gråta) så kom det här:

 

 

Och sen det här:

 

 

Och i och med detta slog jag väl något slags personligt rekord i min paradgren att-gråta-åt-saker-på-TV.

 

Nu börjar jag peppa inför mitt absoluta favorit TV-spektakel: Eurovision Song Contest, och hörrni, jag har hittat en guldgruva. Man kan titta på alla länders uttagningar! Att jag inte upptäckt det tidigare? Hittils har jag sett Rumäniens Selectia Nationala Eurovsion, och det var PRECIS så underhållande som jag hade hoppats. Pajiga programledare (utklädda till ABBA) som smågnabbas med varandra på ett språk man inte förstår, och som om detta inte vore nog får man dessutom det stora nöjet att se alla bidrag som rumänerna ansåg vara sämre än detta (som alltså vann):

 

 

Ja, ni förstår ju själva - jag kommer NATURLIGTVIS se alla länders uttagningar. ALLA.

 

Hej och välkommen till mitt liv denna vecka.

 

 

För ett tag sedan såg jag filmen The Number 23, eftersom jag försökte arbeta mig genom min nya kärlek Logan Lermans hela CV (har ni sett The Perks of Being a Wallflower? Jag dör pga så söt!). Jag orkar inte skriva en filmrecension, så istället för att komma på någon fyndig liknelse nöjer jag mig med att säga att den var sådär. I början var jag med på noterna, mycket på grund av att jag har ett ärr på handen som bildar numret 32* (32 är ju 23 baklänges - OMG!) och kände att ja, ALLT är 23. Sedan skulle jag också räkna ut vad mitt namn blev, men jag förstod inte riktigt hur man gjorde (det blev för mycket matte för mig) och helt plötsligt kände jag att nej, INGENTING är lika med 23.

 

 

 

Ikväll är det andra chansen i Melodifestivalen, och det här tar emot att skriva pga SÅ dåligt för min image och självbild, men jag måste erkänna en sak. Jag orkar nämligen inte sitta i lönndom på kammaren och tvångsrunka (obs: metafor) till Robin Stjernbergs framträdande längre. Förra lördagen fick jag erfara att jag tydligen känner oerhört starkt för kombinationen höga toner + fyrverkeriregn, och sedan dess har jag utvecklat ett närmast ohälsosamt beroende som måste stillas genom att se detta klipp flera gånger dagligen.

 

 

Vi kan väl se till att skicka honom vidare till finalen iallafall va? Så kan jag få min fix utan att behöva sitta själv och skämmas åtminstone EN gång till.