There you go on the dark end of the street.

Ni vet när man jobbat natt hela veckan, och vill hinna handla inför Valborg innan Systemet stänger, så man hinner inte sova på dagen heller, utan man måste åka till Uppsalas största jävla köpcenter och trängas med hela stadens befolkning på både Bolaget och Kvantum. Och allt är bara barnsrik och ofrivillig kroppskontakt. Sedan när man äntligen är klar och går med supertunga kassar till bussen, och man är så trött at man på riktigt vinglar när man går. Och man har ju liksom inte varit ute dagtid på några dagar heller, så man har på sig alldeless för mycket kläder och står och svettas vid busshållsplatsen och känner sig trött och äcklig och lite, lite ledsen. Ni vet då. Då kan man ju ge sig fan på att det står barn och petar en i rumpan när man går på bussen.

Det är liksom ödet. Men att kunna skratta åt det, det kallas galghumor.



Dagens låt: You Ain't Alone - Alabama Shakes

If it's not the real deal then I dont know it.

En gång drömde jag en mycket hemsk dröm om att min bror var dödligt sjuk, och för att minska hans lidande hade doktorerna bestämt att vi skulle injecera ett gift och göra processen kort så att säga. När det väl var dags frågade jag läkaren varför han egentligen behövde dö, för han verkade ju ärligt talat inte så sjuk. Som svar fick jag att han "bland annat skulle behöva ha fotriktiga skor".

Dagens låt: I Found You - Alabama Shakes


Kupaj me u bistroj vodi.

Jag förstår att ni har väntat. Idag är det tisdag, och därför bjuder jag på mitt 9:e bästa ESC bidrag någonsin.

Bistra Voda - Regina




Detta var Bosniens bidrag år 2009 som kom på en 9:e plats med 106 poäng. Låtraden "kupaj me u bistroj vodi" betyder ungefär "bada mig i rent vatten". Och de har faktiskt en poäng där, man badar ju mycket hellre i rent vatten än smutsigt. Sedan tror jag att de sjunger något om själen också. Själva poängen är ju att man inte förstår någonting, och att språket är vackert. Och att det är en fin melodi.

Tremble with a sigh, glitter in your eye.

Jag gillar film. Jag gillar film på bio. Och ibland gillar jag att se film på bio själv. Länge tänkte jag att det var bland det sorgligaste som fanns, men nu har jag insett att en viss typ av film faktiskt är trevligare att gå på ensam. (Jag har faktiskt exakt samma filosofi när det gäller att kolla på film hemma också, seriösa filmer ser jag helst själv, annars måste man ju prata med folk. Roliga, lättsamma filmer däremot ser man ju helst i sällskap med andra.) Hursomhelst. Igår fick jag lust att se Titanic. (Jag har ju redan skrivit lite om min relation till den filmen.)



Min bioupplevelse kan enkelt sammanfattas i tre punkter:

- Som ensam biobesökare var det här kanske det sämsta valet av film någonsin. Man kan ju tycka att jag borde ha insett att jag skulle bli ensam singel i biosalongen, men det gjorde jag inte.

- 3D effekterna var knappt märkbara, men får ändå ett stort plus eftersom glasögonen dolde tårarna. (Började för övrigt gråta redan efter 15 minuter. Nytt rekord.)

- Stora båtar blir ännu större på stora skärmar.

Dagens låt: Vapour Trail - Ride

Don't let that cold blood freeze.

Jag börjar ana att jag kanske har spårat fullständigt nu. Finns det någon som vill läsa om mina schlagerpervertioner? Men sedan när tar jag hänsyn till vad som är intressant för andra? Jag jobbar för tillfället både kväll och natt alla dagar i veckan, och har dessutom två tentor att skriva på dagarna, så något slags andrum måste man väl få ha?

Idag vill jag berätta om mitt bästa bidrag i Melodifestivalen.  Jag minns dig nog med Göran Fristorp. Det här är alltså killen som tillsammans med Clabbe sjöng den berömda låtraden "dina bröst är som svalor som häckar" i Melodifestivalen år 1973 (och vann!). Här är ett klipp från programmet Halv sju som sändes samma år.



För övrigt är ju bara det här så stor humor att man liksom inte vet vart man ska ta vägen. Åke Falcks speaker. Landskapsbilderna. Klippningen.

Men så, till saken: år 1974 ställde Göran Fristorp upp igen, med inte mindre än två bidrag*, ett av dem hette alltså Jag minns dig nog. Jag har aldrig hört något så briljant NÅGONSIN. På ynka tre minuter hinner han framkalla typ alla känslor som finns i det mänskliga spannet. Vad hände egentligen den där midsommarnatten? Vill man verkligen veta? Och låtraden "Jag tänker på dig varje gång mina rakblad tar slut"... Briljant. Tyvärr finns inget filmklipp med både ljud och bild, så ni får själva lägga ihop 2 och 2.





* Förutom Jag minns dig nog deltog han även med En dröm är en dröm tillsammans med Sylvia Vrethammar.

Dagens låt: Winter Beats - I Break Horses


I believe that I've been cursed.

Alltså, nu när jag suttit och letat gamla ESC klipp på Youtube har jag också ramlat över en del bidrag jag helst velat glömma. Eller rättare: glömma att jag gillade. Upptäckten att jag var 12 respektive 14 (!) när dessa två bidrag tävlade är lite skrämmande. Okej 2002, då minns jag att jag var med min kompis i stallet och bara: "Åh Estlands bidrag i ESC i år är så himla bra!". Jag hade inga andra musikaliska referenser. Herregud, det var väl också 2002 Christina Aguilera släppte singeln Dirrty och man satt framför MTV och tyckte att blont hår med svart underhår var typ det snyggaste man hade sett. Det var mörka tider.



När man ser det här idag vill man ju bara dö lite.

Ännu värre blir det då att jag år 2004 gillade Frankrikes bidrag. 2004 hade jag ändå börjat göra någon slags revolt som bestod i att jag hade kamouflagekläder och kajal, hävdade att jag "gillade bilar" och började förakta radiopop och "mjukrock". Okej, jag kanske inte hade hittat rätt än, men det där var liksom den enklaste vägen att gå när man bodde på landet. (Några månader senare skulle jag börja lyssna på Nirvana och klippa sönder jeansen istället, och det känns väl lite mer "jag".) Att jag då, mitt i denna förvandlingsfas, gillade det här, det är för mig idag oförståeligt.



Förresten, om någon undrar vad Jonatan Cerrada gör idag har jag svaret. Han friendrequestar alla som någon gång har lyssnat på hans låt på lastfm.



Dagens låt: Best Night - The War On Drugs


Tell her she's the light, light, light of the world.

Att läsa religion bara för nöjes skull har visat sig vara ett av de klokaste beslut jag någonsin gjort. Främst för att det för in mig på många intressanta hemsidor som jag aldig annars skulle ha hittat. Exempelvis är min nya favortisida i alla kategorier Watchtower - Jehovas vittnes officiella hemsida. Den riktiga guldgruvan hittar man här, ett slags Wikipedia för de troende.

Man erbjuds inte bara svar på trosrelaterade frågor som "Finns djävulen?" och "Förutsäger Bibeln framtiden?", utan sidan är även fylld med en hel mängd aningen otippade råd och information. Bland annat kan man läsa artiklar som "Mångas favoritmat - pizza", där vi får veta att pizzan inte bara är populär bland ungdomar, utan att kung Ferdinand I gillade pizza redan på 1700-talet. "Men ett varnande ord är på sin plats. För att pizzan ska anses vara näringsriktig måste den vara gjord av nyttiga råvaror." Bra tips.

Men det slutar inte där. Under rubriken "Majs - en förunderlig växt" berättar en gammal man om hur majsen talar till honom. Man kan även finna svar på svåra existensiella frågor som "Vad skulle vi ta oss till utan åsnorna?" och "Vad som krävs av en elefantskötare?". Och för den som vill veta mer om hår och hårvård finns en hel artikel ängad åt även detta ämne.

Jag skulle vilja hävda att upptäckten av den här sidan är ungefär det bästa som hänt mig någonsin. Det kan kanske liknas vid Jonas Adners fascination för damklädesboutiquen Parella. Om man jämför med andra uppslagsverk som anses "pålitliga", föredrar jag nog det här, eftersom den inte bara erbjuder svar utan också STÄLLER FRÅGOR som jag inte ens visste att jag ville ha svar på. Briljant.

Dagens låt: Tell Her She's The Light Of The World - Winhill/Losehill

I'm near the haze of pouring light.

Igår sändes det första avsnittet av Inför Eurovision Song Contest, och på slutet fick alla i panelen visa sitt tredje bästa bidrag genom tiderna (den logiska uppföljningen torde vara att de nästa vecka visar tvåorna, och så vidare). Och jag vill inte vara sämre! Jag har nog redan länkat till ett och annat klipp med mina favoriter, men nu har jag lagt ner MYCKET energi på att göra en lista. En bloggserie som förmodligen bara intresserar mig själv, med som Alfons farmor sa: "Man måste ha tråkigt för att märka när man har roligt". Eller något i den stilen.

Hursomhelst. Här är alltså den delade 10:e platsen på min lista över de bästa ESC bidragen någonsin.

Visionary Dream - Sopho

Georigiens första bidrag i tävlingen (år 2007), som hamnade på en 12:e plats med 97 poäng. Låten är lite underlig, och handlar om att älska livet (!), men det är något med refrängen som jag gillar. Framträdandet var inte superspännande, utan jag föredrar den här fina videon istället.



Rijeka bez imena - Maria

Bosniens bidrag från samma år, som slutade på en 11:e plats med 106 poäng. Titeln betyder ungefär "flod utan namn". Det är den första låten av många andra i samma kategori på den här listan, nämligen dystra öststatsballader på ett språk man inte förstår. De gör alltid succé hos mig. Dessutom har de lyckats göra en video där de befinner sig på en stor båt som jag tycker är fin (!). Bara det gör ju att man är beredd att förlåta henne för den där märkliga mössan.


Sink that ship, do it all in one go.

I helgen var det tydligen 100 år sedan Titanic sjönk, och med anledning av detta sändes inte bara första delen ur en ny dramaserie om händelsen, utan också en dokumentär i SVT. Jag har ju tidigare skrivit om min rädlsa för stora båtar, och eftersom jag gillar att plåga mig själv satt jag självklart klistrad framför TV:n. Jag KAN inte låta bli att titta. Har sett filmen Titanic säkert 20 gånger, och mår lika dåligt varje gång. Det räcker med att det visas en bild på båten för att jag ska rysa av obehag, och när den väl sjunker får jag svårt att andas.* Min rädsla för stora båtar må vara smått irrationell, men behovet av att exponera mig själv för nämnda rädsla är närmast sjukligt. Jag kan på riktigt sitta i timmar och titta på Youtube-klipp och läsa samtliga googleträffar** om både Titanic, Britannic, Estonia och typ ALLA stora fartyg som någonsin sjunkit, och riktigt FROSSA i obehag.



*En gång då jag var extra känslig (eventuellt PMS), grät jag okontrollerat och hyperventilerade från krocken med isberget ända fram till slutet. För er som inte riktigt minns hur lång den sekvensen är kan jag berätta att det handlar om ungefär 1 timme och 37 minuter.

**Det finns ungefär tvåtusenfemhundrasextioåtta egenkomponerade hemsidor, som alla ser ut att vara gjorda på 90-talet, dedikerade åt Titanic. Och jag har läst dem alla.


Dagens låt: Sink That Ship - Kaiser Chiefs

Clouds covered loves, barbed wired snare.

Jag befinner mig just nu på en så kallad new low. Jag skulle vilja säga att jag har två laster i min annars supercreddiga musiksmak, nämligen Justin Bieber och Eurovision Song Contest. Just nu har detta tyvärr resulterat i att jag i väntan på Biebers video till nya singeln Boyfriend sitter och kollar på teasers, och peppar sjukt mycket för det första Inför Eurovision Song Contest programmet som går imorgon kväll (och jag har naturligtvis redan sett alla bidrag på Youtube).

Å ena sidan kan jag känna att jag borde skämmas över dessa två saker (och därför måste jag ibland kompensera med att kolla på den snygga videon till min nya favoritlåt med hypade Grimes), men sedan känner jag att jag borde embraca mina svagheter. Faktum är att jag nog är en Belieber just för att ta avstånd från det här supercreddiga, som ibland ärligt talat kan göra mig lite illamående. För mig handlar det liksom om ett ironiskt gillande, där just det faktum att han anses vara töntig (och en stor grupp människor typ driver hatkampanjer mot honom, vilket för övrigt är så jävla töntigt*) är det som är roligt. Reaktionen man får när man sjunger med i en Bieberlåt på en fest är faktiskt obetalbar. Och det kunde ha varit värre. Jag hade kunnat gilla Melissa Horn.



*Alltså. Att bli provocerad bara för att han främst attraherar tonårstjejer, och att använda bög som skällsord i sammanhanget, är så ENKELT. (Som den här facebookprofilen som just nu delas med andra på facebook med intelligenta kommentarer som: "äntligen någon som säger något om bögen o divan!") Och att dessutom tro att man är cool när man gör det är så FRUKTANSVÄRT ocoolt.

Dagens låt: Gold On The Ceiling - The Black Keys

If someone could break your neck.

Idag vill jag prata lite om låttexter. Så nu gör jag det. Jag lyssnar mycket på texten när jag spisar plattor, och har dessutom väldigt lätt för att minnas texten efterråt (ja, det är lite som en superkraft faktiskt). Då och då händer det att det kommer låtar, (som man oftast inte själv väljer att lyssna på, utan blir påtvingad genom radio och vänner och dyligt), där en låtrad fastnar extra mycket. Man hör liksom BARA den i hela låten, och den retar gallfeber på en! Just nu är mina värsta låtrader dessa två:

Äckligt - Ansiktet
(Som jag redan skrivit lite om här.)

"Plötsligt låg jag bakbunden naken i sängen
Hon sa: Nu tar jag dig till himlen
Ska bara upp och hämta en och annan sak på vinden"

Vem har ens en vind nuförtiden? Och vad kan man behöva hämta där?

Liv och död - Maskinen

"Så jag jonglerar med brinnande bajskorvar tills jag dör"

Brinnande? Bajskorvar? Död!
(Dessutom stör jag mig sjukt mycket på att de sjunger "entrereprenör". Det heter entreprenör. Faktiskt.) 

För något år sedan var det "I throw my hands up in the air sometimes" i Dynamite - Taio Cruz. Jag kände bara: jaha. Jag sätter ibland den ena foten framför den andra, men inte fan skriver jag en låt om det.

Dagens låt: Oblivion - Grimes

When she lets me slip away, she turns me on, all my voilence is gone.

Jag kollade nyss på det här gamla klippet och blev med ens påmind om mitt eget douchigaste ögonblick, då jag var nästan lika skitnödig som Nordpolen var med i Nyhetsmorgon.

Det var på en fest för några år sedan då jag pratade om musik med en tjej jag inte kände. Hon sa att hon gillade The XX. Jag hade precis läst om dem och svarade inställsamt att "ja, de har jag hört talas om, de är helt okej", innan jag egentligen hann tänka mig för. Och från INGENSTANS kom någon annan in och bara: "The XX, vad spelar de för slags musik?", och den här tjejen vänder sig till mig och bara: "ja, vad ska man säga att de spelar...?". Som något jävla läxförhör! Här insåg jag ju snabbt mitt misstag, för jag hade ju faktiskt aldrig HÖRT något med The XX, utan bara hade sett något jävla uppslag om dem i NME, och hade ju ingen ANING om hur de lät. Och i det ögonblicket jag hör mig själv säga: "Alltså, jag gillar ju inte det här med att dela in musik i genrer...".

Förresten. Det här med att jag ska se Blur på Way Out West bara några dagar innan de lägger av för evigt känns så sjukt jävla stort. Här är min just nu bästa video, där geniet Damon Albarn sjunger fint om sitt heroinmissbruk*, och är så där typiskt 90-talssnygg att man liksom DÖR.



*Låtar om droger har, av oklar anledning, alltid tilltalat mig aningen för mycket. Mer om det en annan gång.

Dagens låt: Beetlebum - Blur

Some might say that sunshine follows thunder.



Här sitter jag och firar påsk. På grund av min nya dygnsrytm kan jag inte åka hem till mamma och pappa och äta påskmat med släkten förrän på måndag, så fram tills dess sitter jag själv och äter jag godis och tittar på filmer om Jesus.

Dagens låt: Some Might Say - Oasis

When tears are in your eyes I will dry them all.

Min dag i ord:

- Vaknade, trots tappert försök till att vända på dygnet, klockan 8.

- På grund av ovan nämnda "tappra försök", och envishet, låg jag kvar i sängen till 12.

- Åt mackor och spenderade eftermiddagen i någon slags dvala framför datorn.

- Åkte buss till jobbet, och fick gratis färdlektyr! Kvinnan framför mig läste nämligen en bok, så jag läste lite över axeln på henne. Hann precis läsa att den där Max Hanssons penis äntligen hade slaknat innan det var dags att kliva av. Synd.

- Jobbade och var viktig. Ja, livsviktig skulle jag nästan vilja hävda.

- Kom hem och såg en fin dokumentär om schacksnillet Bobby Fischer, och en annan dokumentär om Simon & Garfunkel. (Och lite Svampbob Fyrkant.)

Nu sitter jag här och fortsätter mina försök i att leva vampyrliv. Det är lite overkligt det där att ställa väckarklockan på 16:00.

Dagens låt: Bridge Over Troubled Water - Simon & Garfunkel

Turns out I was a vampire myself.

Jag ska jobba natt i slutet av veckan, och därför ska jag nu försöka vända på dygnet. Jag har köpt 25 påsar te enbart för det här tillfället, och ska kolla på en massa gamla favoritfilmer. Okej, än så länge har jag bara planerat att se Tillsammans (och kanske lite av Batman-serien med Adam West från 1966), men vem vet hur natten kommer att utvecklas? Nu börjar vampyrlivet. På riktigt. Förutom det där med att dricka blod och inte äta vitlök då, det tänker jag att jag klarar mig utan. Men annars, vilken vampyr jag ska vara! Tänker förresten inte sova i kista heller. Men förutom det. VAMPYR!



Man kan väl för fan inte vara så petig.
TROR NI VAMPYRER ÄR PETIGA ELLER?!?

Dagens låt: Devil Town - Daniel Johnston

A thousand different versions of yourself.

Ja, jag var ju alltså på The Shins i fredags. Eftersom jag lyssnade på dem som mest på högstadiet, och i viss mån även gymnasiet, blev jag lite nostalgisk när jag klädde på mig och borstade håret. "Jag ska se ut som jag gjorde förr i tiden!" tänkte jag, och kammade snedare snedbena än normalt och plockade fram mina Converse. Och under ungefär en halvtimme kände jag mig som tonåring igen. Sedan insåg jag att jag såg ut PRECIS som vanligt. Förutom att jag sedan ett par månader tillbaka har benan en centimeter närmare mitten har jag tydligen inte förändrats alls. Snopet.



Det var en trevlig tillställning (James Mercer visade sig inte bara vara en av världens bästa textförfattare, utan besitter tydligen också en av världens mest stabila falsetter), men som tyvärr hamande lite i skuggan av den fruktansvärda publiken. Förutom att gruppen extremt långa killar var klart överrepresenterad, stötte jag även på den nya regerande mästaren i sämsta-människa-att-stå-brevid-på-en-konsert-kategorin (som alltså slog ut den tidigare titelinnehavaren: den höga killen i kodräkt som inte kunde stå upp, men som kunde blåsa såpbubblor på Hultsfred '08). Den här killen var irriterande på fyra olika sätt:

1. Han var lång.

2. Han hade en stickig kofta.

3. Han krävde tredubbelt så stort utrymme som oss andra eftersom han envisades med att demonstrativt gunga överkroppen både framåt, bakåt och åt sidorna. (Detta i kombination med den stickiga koftan ledde till att jag fick skavsår på armen. Nästan iallafall.)

4. Han blev arg, och protesterade högljutt, på ALLA som gick förbi honom. (På en spelning där baren ligger precis brevid scenen måste man fan acceptera att folk rör på sig.)

Ja, men förutom detta var det som sagt angenämt.


Dagens låt: Sleeping Lessons - The Shins


RSS 2.0