Det är ju knappast en hemlighet att jag rätt ofta drabbas av PMS (vi minns väl alla delfin-incidenten förra sommaren), och eftersom jag gjort det till min uppgift att bli PMS:ens ansikte utåt ska jag nu berätta om de senaste dagarna, helt ocensurerat. I söndags på jobbet tittade vi på ett avsnitt av det där programmet där de letar upp försvunna familjemedlemmar (typ om någon aldrig träffat sin pappa, eller fått ett syskon bortadopterat etc.), och jag har nog ALDRIG kämpat så mycket med att hålla gråten tillbaka. Självklart lyckades jag inte helt, men jag tror ändå att jag lyckades framstå som en RELATIVT balanserad människa. Inuti rev det däremot känslostormar som hade kunnat sänka ett skepp, för de där människorna på TV BLEV ju så lyckliga när de hittade varann.

 

Igår ville mamma och pappa att jag skulle städa deras två badrum pga "bor man här gratis hela sommaren får man hjälpa till lite också". Det kändes naturligtvis inte toppenroligt, men jag är ju en vuxen människa, så jag tog mig an uppgiften. Det var när jag insåg att de inte hade samma sorts rengöringsmedel som jag brukar använda hemma som saker började gå snett. Jag stod som fastfrusen framför städskåpet, tårarna började rinna nedför kinderna, och på flera minuter orkade jag liksom inte ta tag i detta OERHÖRDA problem.

 

När jag väl började städa badrum nummer ett visade det sig att det här rengöringsmedlet löddrade (för oinsatta: jag HATAR lödder. Och ja, jag inser att jag nu verkar fullkomligt galen.) varpå jag naturligtvis grät ännu mer. Att städa detta badrum tog mig ungefär 45 minuter, och under denna tid rann tårarna konstant medan jag hyperventilerade och försökte hålla ångesten i schack. Sedan var liksom orken slut, och jag var tvungen att lägga mig och vila. Några timmar senare kom mensen som en fucking VÄLSIGNELSE, och idag har jag fungerat som en normal människa igen. Till exempel har jag städat det andra badrummet - helt utan panikångest. Dessutom har jag badat med min gudson, även om det kanske inte skedde helt utan ångest pga detta: