As long as we are moving, yeah I know we'll be alright.
Om du vill ha ett musiktips som ändå är en film har jag det perfekta tipset för dig: Sound City. Det är en småmysig dokumentär gjord av rockvärldens allra mysigaste person: Dave Grohl. Filmen handlar om den nyligen stängda musikstudion Sound City, och tillsammans med många av de som spelat in sina skivor där (exempelvis Fleetwood Mac, Neil Young, Nirvana osv.) berättas dess historia.
Här ser vi Dave i egen hög person när killen som tillverkat inspelningsutrustningen förklarar tekniken bakom.
Du kan se den här.
Dagens låt: Julian - Say Lou Lou
I dream in neon.
Just nu jobbar så mycket att min arbetsplats mer börjar kännas som ett andra hem, pga sover ju till och med över. Det här med att ha sovande jour är för övrigt rätt intressant - vissa nätter är lugnare än andra, och vissa nätter sover en OROLIGT. Och när det gäller att sova oroligt är jag svårslagen. Bara den senaste veckan har jag drömt att jag inte KAN vakna säkert 10 gånger. Alltså, jag drömmer att hjärnan är medveten om vad som händer runtomkring medan kroppen sover. Oftast drömmer jag att det händer något jobbrelaterat som kräver omedelbart agerande från min sida, och att jag därför försöker kliva upp, bara för att inse att jag inte ens kan öppna ögonen. Det hela är naturligtvis oerhört frustrerande, men blir stressigt på en helt ny nivå när mina kollegor kommer in och undrar varför jag inte hjälper till. En natt pågick den här drömmen så länge att jag efter en lång tids kämpande faktiskt lyckades rulla ur sängen (i drömmen alltså), och lyckades få ur mig några oidentifierbara läten från golvet - varpå min kollega inte bara blev rädd, utan även oroad över min mentala hälsa.
En annan natt drömde jag att en fellow personlig assistent kom in och skulle väcka mig för att hen behövde hjälp, bara det att detta visade sig vara en helt okänd kvinna, och inte alls den person som delade nattpasset med mig. Jag blev naturligtvis misstänksam och frågade om hon verkligen jobbade här, varpå den okända kvinnan bet mig i örat. Jättehårt.
Men annars är allt bra med mig.
Förutom möjligtvis att jag börjat läsa om valda delar ur vad som kan vara den sämsta bokserien någonsin: Sagan om Isfolket. En serie på 47 böcker i genren tantsnusk, som följer en släkt från 1500-talet ända in på 1900-talet och innehåller milda inslag av fantasy (med betoning på milda). När jag gick på mellanstadiet var jag och mina två bästa vänner jättefascinerade av dessa fantasyinlsag, och slukade därför alla böcker med hull och hår - de erotiska delarna tyckte vi inte var så märkvärdiga, förutom att det ibland var lite pinsamt att ta med böckerna till lässtunden i skolan när de hade omslag som detta:
När alla 47 (!) böcker var utlästa hamnade de i någon låda under sängen, och nu när jag spenderar mycket tid i mitt föräldrarhem (pga närmare till jobbet) har jag hittat dessa böcker under tidigare nämnda säng och börjat läsa de delar av serien jag minns som "bäst". Hittils har jag läst två, och har vid ungefär varannan sida tvingats lägga ifrån mig boken, sucka, och ta mig för pannan för att det är så dåligt skrivet, och så fruktansvärt pinsam dialog - ni som i likhet med geniet Nanna Johansson tyckte att 50 Shades of Grey var pinsam läsning har helt klart inte läst Margit Sandemo. För att ge ett exempel:
"Varje fiber i honom blev fylld av glädje, av styrka och av medvetande om hans manlighet. Vemund hade inte haft tid att tänka på sig själv som ett manligt väsen, inte sedan den tidigaste ungdomen. [...] Nu kände han att det fanns en ljuv liten kvinna i hans närmaste krets, att han själv var en könsvarelse."
Och det här är bara ett lindringt exempel. Men ANNARS är det bara bra med mig. (Det här med att skriva väldigt långa inlägg utan substans och sammanhållning är tydligen min nya grej?)
Dagens låt: I Dream in Neon - Dirty Beaches
Bic your head and show your teeth to them honey.
I söndags spelade jag klart The Last of Us, och här följer en text som jag har försökt hålla spoilerfri, med undantag från ett litet klipp i slutet, som inte heller innehåller några spoilers - men om du vill spela spelet helt utan att veta NÅGOT på förhand så har jag två saker att säga. 1. Jag förstår dig. 2. Läs inte längre än såhär.
Spelet utspelar sig alltså 20 år efter att världen drabbades av en svampinfektion, som förvandlade stora delar av befolkningen till zombieliknande varelser. I denna postapokalyptiska värld får vi följa karaktärerna Joel och Ellie på en resa genom USA, och i likhet med The Walking Dead är det inte så mycket Zombies/Infected i fokus, utan snarare vad som händer med de överlevande.
Jag hade VÄLDIGT höga förväntningar (har ju väntat i TVÅ ÅR på detta spel), men trodde ändå att Naughty Dog skulle ha svårt att följa upp Uncharted-serien. Det visade sig att jag hade fel. Det här är SÅ mycket bättre än Uncharted (och då är jag ändå ett fan), och faktiskt ett av de bästa spelen typ NÅGONSIN. Till att börja med kan vi bocka av tre av de saker jag gillar bäst i hela världen:
- Pilbåge
- Skäggig man
- Zombies (Okej, "infected". Att det ska vara så jävla noga.)
Men det absoulut bästa med The Last of Us är naturligtvis de oerhört välskrivna karaktärerna. Halva nöjet är liksom att höra dem prata med varandra medan en går, och när en sitter och spelar för att komma vidare till nästa cutscene - ja då vet en att det är bra. Ellie är en av de bästa karaktärer jag någonsin sett i ett spel, och det är så förbannat skönt att också hon får vara badass - med feminist frequencys "damsel in distress" färskt i minnet känns det skönt att konstatera att hon verkligen inte faller in i den kategorin. Tänk er en beväpnad Ellen Page i Juno (minus bulle i ugnen och några år yngre) som är fullt kapabel till att ta hand om sig själv, och ibland till och med räddar Joel (som för övrigt är svinigt sexig). Uppfriskande.
Svampinfektion gone wrong.
Många verkar tycka att gameplayet inte är mycket mer än okej, och att storyn är spelets behållning - men för mig som älskar att smyga och skjuta passade gameplayet perfekt. Jag ÄLSKADE att få smyga på fiender bakifrån och strypa/skära halsen av dem, skjuta lite pil, slå ihjäl någon med järnrör, och i yttersta nödfall go crazy med ett shotgun.
Förutom välskrivna karaktärer och en gripande story är spelet även fruktansvärt snyggt, vilket gör det ROLIGT att smyga runt och leta efter supplies (jämför gärna med Bioshock Infinite där lootandet kändes fruktansvärt påtvingat och trist). Och en MÅSTE hitta supplies - ammunitionen är högst begränsad, och hälsan regenereras inte när en tar skydd, istället måste du själv tillverka förband av alkohol och kompresser. Det är så survival horror SKA vara.
Här är min favoritscen i hela spelet (giraff!), den förekommer rätt sent in, men innehåller inga spoilers - förutom möjligen att en förstår att de kommer överleva tills de träffar en giraff (GIRAFF!!!).
Det här är ett perfekt avslut på PS3-eran (med reservation för att jag fortfarande ser fram emot Playstation-exklusiva Beyond: Two Souls), och jag är oerhört spänd på vad Naughty Dog kommer hitta på efter generationsskiftet. (Men nu MÅSTE de väl ändå ha peakat? Det KAN liksom inte bli mycket bättre än såhär.)
Slutbetyg: mängder av superlativ och 5 av 5 ringbrynjor.
Ain't that the way that you like it?
Igår gjorde jag och Fia en endagsvisit på Hultsfredsfestivalen, som till allas förvirring inte längre äger rum i Hultsfred, utan i Stoxa utanför Sigtuna.
Men langosen var på plats som vanligt, och då kände en sig ju genast hemmastadd.
En ny grej för mig var att de slopat alla öltält, så istället för mysigt öltältshäng (min och Fias paradgren) mellan spelningarna fick en springa runt med ölen fritt på området. Detta var både bra och dåligt, då en inte hade någon bänk att sitta på, men istället kunde sätta sig i gräset framför något band en inte var sådär superintresserad av, Kings of Convenience till exempel.
På denna bild ser vi både Frightened Rabbit och det tjejgäng som direktkvalificerade sig in på plats tre på listan över jobbiga personer att stå brevid på konsert:
1. Han på The Shins-spelningen förra året som krävde dubbelt så stort dansutrymme som alla andra, men ändå lyckades gnida sin stickiga kofta mot alla inom räckhåll så att de fick skavsår på armarna, samt protesterade högljutt så fort någon gick förbi.
2. Den superhöga killen på Hultsfred '08 som inte kunde stå upp och ramlade in i alla, samtidigt som han blåste såpbubblor och kladdade ner folks kläder och hår. Nämnde jag att han hade kodräkt på sig?
3. Tjejgänget ovan, som dansade sådär snyggt att en plötsligt blev väldigt medveten om att en själv bara stod och stampade takten lite stelt, och hatade dem lite bara därför, och som sedan dessutom började dansa i RING. Problemet med detta är ju att det oftast på konsert finns någon som står bakom (jag) och inte uppskattar när de helt plötsligt börjar BACKA för att få plats med sin urfåniga ring, där en person skulle stå i mitten och dansa lite extra snyggt och sexigt medan de andra hejade på och applåderade. Samtliga tjejer hann under konserten även ta cirka 45 bilder PÅ SIG SJÄLVA, och blickade ständigt bakåt för att se vilka som såg på dem (för ingen i publiken kan väl ha varit där för att se något annat, exempelvis BANDET som fucking SPELADE?!?).
Sedan var det dags för kvällens höjdpunkt: Arctic Monkeys. Jag har ju varit dödligt förälskad i Alex Turner och dansat till de arktiska aporna på fest sedan 2005, men har alltid lyckats missa dem när de kommit till Sverige, därför kändes det extra kul att ÄNTLIGEN få se dem in the flesh. Och de gjorde mig inte besviken - det blev precis så mycket högstadienostalgi som en kunde ha hoppats på.
Dagens låt: Ain't That The Way - Divine Fits
Set on fire like a paper plane.
Jag shoppade loss lite på CDON den här veckan (ovanligt), och vad som skulle bli en förhandbokning av The Last of Us råkade bli några spel till... Och vad ska jag säga? Jag måste väl vara en typ av GENI, för nu slumpade det sig så att jag idag kom hem efter en 80 timmars arbetsvecka (I kid you not) till denna syn - och jag höll ju på att dö lycklighetsdöden redan när jag rev av plasten.
Nu har jag inte tid att sitta här längre, soffan kallar!
Dagens låt: In Time To Voices - Blood Red Shoes
I was blind, now I can see.
Men hörrni, att det skulle ta mig nästan ett helt år innan jag upptäckte stavfelet i headern! Helt galket!
Jag föreställer mig nu att ni alla suttit i snart ett år och fnissat och tänkt "tihi, hon har fortfarande inte sett att det står 'galkenskap', tihi". (Ja, ni har tänkt "tihi", precis som en gjorde när en var 13 och smyganvände mamma och pappas modem och sexchattade med okända människor på msn, och sedan när det började hetta till sa att en var förlamad och saknade känsel nedanför naveln.) Och det är ju nästan så att en känner sig lite dum - men jag tänker låta det stå kvar. Mest för att jag inte orkar rätta till det, men också lite för att nu när jag själv är med på det är det ju nästan lite roligt. Om ni lovar att jag får vara med och fnissa nästa gång? Lova det?
Dagens låt: Movin' On Up - Primal Scream
I ain't playin' around no more.
ÄHHH!!! (Okej, det kan vara allt kaffe jag nyss hällt i mig för att orka med ännu ett 14-timmarspass på jobbet som talar nu.) E3-mässan är i full gång borta i staterna, och med en ny generation konsoler på väg, är det liksom lilla julafton för alla gamers just nu. Hela min fritid går åt till att hålla mig uppdaterad, och idag har jag sett hela Sonys och EAs presskonferenser (där svenska DICE sparkade röv när de visade upp nya Frostbite-motorn och Mirror's Edge 2), samt en nedkortad version av Microsofts pga rätt ointresserad av Xbox (har varit Team Playstation sedan PS1-tiden, och det krävs MYCKET för att det ska ändras) men en vill ju ändå ha koll på konkurrensen liksom.
I Playstation 4 versus Xbox One rivaliteten verkar det i nuläget vara PS4 som tagit ledningen, mycket på grund av detta:
Finns det NÅGON sötare än Shuhei Yoshida?
Microsoft har ju av någon outgrundlig anledning försökt döda andrahandsmarknaden av spel genom att kräva någon typ av registrering/licensering som ska förhindra att folk lånar ut eller säljer sina spel, samt kräver att en alltid är online för att kunna spela - mycket osäker på vad fan det är de håller på med. Därför blev en så oerhört lycklig när Sony gick ut med detta. En kan ju inte låta bli att rysa till och bli lite tårögd av den publikreaktionen.
MEN, vidare till speldelen - här är de trailers som fick mig att hoppa upp och ner i kontorsstolen, säga "wieee" och applådera: (Ja, detta hände alltså på riktigt.)
Bara några dagar kvar tills detta spel landar i min brevlåda, och jag kan knappt bärga mig.
Är om möjligt ännu mer förvirrad än efter första trailern, men fortfarande lika förväntansfull.
Trots att denna spelserie kanske har sina bästa dagar bakom sig blir jag som ett barn på julafton varje gång det börjar pratas om en ny titel - hoppas bara att denna är bättre än FFXIII. Och att en inte behöver vänta i typ fem år.
Dagens låt: Sleep With The Fishes - Velociraptor
If you're lost at sea, close your eyes and catch a tide my dear.
För någon vecka sedan köpte jag Bluray-utgåvan av Titanic, (en sån där grej som bara råkar slinka med i varukorgen när en beställer TV-spel från CDON) och idag bestämde jag mig för att se på extramaterialet pga älskar att se hur filmer blir gjorda. MEN - redan vid första tonen av My heart will go on-flöjten började VÄLDIGT starka känslor svalla upp inom mig - och jag insåg att det var den tiden av månaden då allt Titanic-relaterat egentligen borde undvikas (läs: PMS). Och mycket riktigt, snart satt jag där med darrande underläpp och storbölade i soffan. Då hade jag ju också passerat the point of no return och KUNDE liksom inte slita mig, så i en hel timme satt jag och fulgrät åt att folk PRATADE om hur de SPELAT IN filmen.
Det alternativa slutet, det ska vi inte ens tala om...
Jag påmindes också om en del saker, dels hur förbannat vacker Kate Winslet var/är, vilken jävla hjälte den här killen var (obs han fanns på riktigt), men också att Craig Kelly från Queer as Folk är med och spelar en av de som sköter telegrafen. Det är naturligtvis lite extra roligt eftersom han bara två år senare spelade in denna scen. När vi ändå pratar om Queer as Folk (brittisk dramaserie från -99 om böglivet i Machester, där även en mycket ung Charlie Hunnam medverkar - sevärd) vill jag passa på att dela med mig av detta klipp, som kan vara intressant att bära med sig när Littlefinger fäller kommentarer om Renlys sexuella läggning i Game of Thrones. (Observera också att Ser Barristan skruvar bokhylla.)
Oj vad jag hamnade off topic nu, men så blir det kanske när en skriver blogginlägg kl 05.45. (Jobbar natt denna vecka och lever alltså vampyrliv, minus allt som är häftigt med att vara vampyr.)
Dagens låt: Recovery - Frank Turner
