Men hörrni, att det skulle ta mig nästan ett helt år innan jag upptäckte stavfelet i headern! Helt galket!

 

För någon vecka sedan köpte jag Bluray-utgåvan av Titanic, (en sån där grej som bara råkar slinka med i varukorgen när en beställer TV-spel från CDON) och idag bestämde jag mig för att se på extramaterialet pga älskar att se hur filmer blir gjorda. MEN - redan vid första tonen av My heart will go on-flöjten började VÄLDIGT starka känslor svalla upp inom mig - och jag insåg att det var den tiden av månaden då allt Titanic-relaterat egentligen borde undvikas (läs: PMS). Och mycket riktigt, snart satt jag där med darrande underläpp och storbölade i soffan. Då hade jag ju också passerat the point of no return och KUNDE liksom inte slita mig, så i en hel timme satt jag och fulgrät åt att folk PRATADE om hur de SPELAT IN filmen. 

 

 

Det alternativa slutet, det ska vi inte ens tala om...

 

  

Jag påmindes också om en del saker, dels hur förbannat vacker Kate Winslet var/är, vilken jävla hjälte den här killen var (obs han fanns på riktigt), men också att Craig Kelly från Queer as Folk är med och spelar en av de som sköter telegrafen. Det är naturligtvis lite extra roligt eftersom han bara två år senare spelade in denna scen. När vi ändå pratar om Queer as Folk (brittisk dramaserie från -99 om böglivet i Machester, där även en mycket ung Charlie Hunnam medverkar - sevärd) vill jag passa på att dela med mig av detta klipp, som kan vara intressant att bära med sig när Littlefinger fäller kommentarer om Renlys sexuella läggning i Game of Thrones. (Observera också att Ser Barristan skruvar bokhylla.)

 

 

Oj vad jag hamnade off topic nu, men så blir det kanske när en skriver blogginlägg kl 05.45. (Jobbar natt denna vecka och lever alltså vampyrliv, minus allt som är häftigt med att vara vampyr.)

 

 

 

Om du precis som jag har missat kultserien Firefly kan du skatta dig lycklig, för du har många timmar av kvalitets-TV att ta igen. Jag har nu sett hälften av seriens 14 avsnitt, och det var definitivt 7 väl spenderade timmar.

 

Serien är skapad av Joss Whedon (ni vet geniet bakom Avengers och Buffy) och handlar om en besättning på ett rymdskepp cirka 500 år framåt i tiden. Det är lite som ett vilda västern/piratäventyr i rymden, och precis som i allt Whedon gör innehåller serien även en rad välskrivna karaktärer och en rejäl dos humor. Bland annat kan en redan i första avsnittet beskåda vad som KAN vara den bästa leka-med-dockor-scenen någonsin:

 

 

Även detta rymdtips finns på Netflix, och nu har jag inte tid att skriva mer pga måste fortsätta kolla.

 

 

Och folk har svårt att förstå varför jag ogillar allt som lever i havet...?

 

Min mamma har ungefär världens bästa luktsinne. Jag själv har förmodligen ett av de sämsta eftersom jag ständigt är täppt i näsan (har själv gjort en högst vetenskaplig diagnos som lyder: kroniskt lindrig bihåleinflammation i kombination med mild pollen/dammallergi). Detta har det dock (av högst oklar anledning) blivit ändring på den senaste veckan - helt plötsligt känner jag lukter! Hela tiden. Och jag måste säga att jag längtar tillbaka till tiden som näsblind. (Då behövde jag bara irritera mig på själva människorna på bussen, nu känner jag ju alla dessa jävla kroppsodörer också.) Ofta tycker jag mig känna "farliga" lukter, typ brand, frätande vätskor och giftig gas. Mitt största problem med det hela är dock att jag är så förbannat OVAN. Jag kan nämligen inte identifiera en enda lukt, utan brottas ständigt med problemet "luktar det bajs eller mat?". 

 

 

Jag befinner mig just nu i något slags komaliknande tillstånd pga det är väl det som händer när man panikpluggat till en tenta samt ätit en kost enbart bestående av påskgodis (damn you Jesus!). För er som undrar hur lågt jag har sjunkit är det här det exakta måttet av min lathet:

 

- Fantiserar om en ananas man slipper skära och bara kan äta direkt - lite mer som ett äpple (= den enda frukt som existerar i min fruktkorg, mycket på grund av tidigare nämnda egenskap).

 

- Ligger i sängen och läser A Clash of Kings som e-bok och minns tiden då man var tvungen att VÄNDA BLAD med fasa.

 

- Orkar inte ta ställning till huruvida Sky Ferreiras fåniga läpp-putande förstör denna låt eller ej. (Det lutar åt det senare då låten faktiskt är nästintill genialisk.)

 

 

Nu ska jag vädra lite, innan exakt allt i lägenheten blir baconrökt.

 

Mitt nya mål i livet: utveckla ett lätt socialt handikapp samt förtränga alla mina kunskaper i främmande språk, för att sedan söka jobb på Ullared så att kanal 5 vill göra en TV-serie där jag också får resa jorden runt tillsammans med en vän. Till tonerna av musik i Benny Hill-anda skulle jag gå vilse och hamna i det ena missförståndet efter det andra - och sprida glädje till hela svenska folket. Det vore något det.

 

 

Lagom till helgen skar jag mig i tummen när jag diskade. "Förmodligen på en kniv" tänker ni säkert, men nej, det var på en burk créme fraiche. Såklart. Nu är listan över underliga saker som resulterat i marginell blodförlust följande:

 

- Grillad kyckling

- Persienn

- Folien på en burk créme fraiche

- Något mer som jag ej kan minnas

 

Hursomhelst hade denna olycka stor påverkan på helgens utveckling. Min joystick-tumme var ju skadad, vilket innebar att TV-spel var out of the question. Jag alltså fick en anledning att lämna lägenheten, och hann med att träffa ungefär samtliga av mina vänner. Detta var inte bara trevligt, utan ledde också till något oerhört viktigt, nämligen upptäckten av det klassiska rollspelet Dungeons & Dragons (eller "drakar och demoner" om man vill låta töntig).

 

 

Angående veckans tidigare inlägg om mina många idéer som eventuellt skulle kunna bli filmer/böcker: när det gäller att dagdrömma (och nattdrömma också för den delen) är jag CHEF! Med versaler och utropstecken. En av mina favoritsysselsättningar är nämligen att hitta på historier i mitt huvud (jag känner att den dagen då min hjärna blir tillräckligt komplex för att jag ska kunna ha tillfredsställande konversationer med mig själv, och på så sätt kunna undvika all form av mänsklig kontakt, inte är långt borta), och en av mina drömmar här i livet är att en gång skriva en bok. Vad denna bok ska handla om varierar lite från vecka till vecka, men just nu vill jag gärna skriva ett fantasy/actionäventyr i Steampunk/luftskeppspirat-miljö med ombytta könsroller. Är dock oerhört osäker på om det finns en marknad för sådan litteratur (det KAN vara så att jag är den enda som skulle vilja läsa den) så chansen att boken blir publicerad är antagligen relativ liten. MEN - om ni någon dag hör talas om en sådan bok kan ni förutsätta att den är skriven av mig. (Kommer förmodligen skriva under pseudonym pga häftigt.)

 

 

Såg just det senaste avsnittet av New Girl, och precis när jag trodde att jag och Nick Miller inte kunde bli mer lika: 

 

 

 Vi är ju för guds skull SAMMA PERSON.

 

Är så trött på vinter och snö nu* att det börjar sätta sina spår både fysiskt och psykiskt. Detta, mina vänner, är vad jag ägnar mig åt för att överleva:

 

- KAN EJ få denna låt* ut ur huvudet:

 

 

- Brottas med denna frågeställning: plugga eller plundra gravar?**

 

 

 

 

Jag har tyvärr blivit tvungen att slita mig från Eurovision-peppen och Mass Effect för att plugga lite inför en stundande tenta. Det är givetvis en betydligt tråkigare sysselsättning, men som Alfons farmor en gång sade: "Man måste ha tråkigt ibland, annars märker man inte när man har roligt". (Det är inte sant.) Såhär långt har jag iallafall kommit i mitt pluggande:

 

- Om en skriver en bok, som en vill att folk faktiskt ska läsa, tänker jag att det är en bra idé att INTE göra den så tung att en inte orkar hålla i den.

 

- Jag antar att jag på frågan "redogör för det första korstågets orsaker, förlopp och konsekvenser för Europa och Mellanöstern" förväntas svara något mer utförligt än: "Ja, det blev ju rörigt".

 

 

Medeltiden är sannerligen en fascinerande tid.

 

 

Ni vet när man läste psykologi på gymnasiet (ni som inte gjorde det får väl använda fantasin) och man fick lära sig det här med att hjärnan kunde lära sig att förknippa saker, exempelvis lukter, med minnen och upplevelser? Alltså: om man har en mormor som ofta bakar bullar (förlåt för enormt stereotypt exempel) så kan man komma att förknippa lukten av nybakade bullar med sin mormor och (förutsatt att man gillar sin mormor) fina minnen och så vidare. Vem hade då kunnat tro att mitt starkaste "luktminne" skulle bli min choklad/toffee-luktande lotion och TV-spelet Dishonored?

 

Jag köpte nämligen dessa två föremål ungefär samtidigt, och nyhetens behag gjorde också att jag använde dem flitigt ungefär samtidigt. (För er som minns spelade jag verkligen Dishonored flitigt.) Idag KAN jag inte smörja in mig med tidigare nämnda lotion utan att få en enorm lust att smyga omkring och skjuta folk med armborst, och sedan gömma deras lik i containrar. (Till alla er som tänker bjuda mig på chokladkola: se till att gömma undan eventuella vapen.)

 

När vi ändå talar om att förknippa saker med andra saker (observera skicklig övergång): idag lyssnade jag på M83, och varje gång jag hör låten Up! tänker jag så OERHÖRT mycket på ett av mina favoritbarnprogram från när jag var liten, nämligen Pelle Kanin och hans vänner. Ni vet serien med Beatrix Potters sagor, och som intro till varje avsnitt fick man se en kvinna sitta och måla med akvarellfärger tills det började regna och så var hon tvungen att springa därifrån till tonerna av någon liten dyster piaonomelodi? (Jag har efter flera timmars research (okej, en kvart) hittat detta på Youtube, och håller på att dö av nostalgi.)

 

 

Såhär med facit i hand är ju dessa två musikstycken inte alls speciellt lika, men det är ändå något med typ ackordföljden eller något (är inte expert på musikteori) som gör att jag ALLTID kommer att tänka på Pelle Kanin och hans vänner när jag hör den låten. (Klippet ovan var för övrigt min absoluta favorit: den när den busiga kattungen Tom gömmer sig från sin mamma och råkar stöta på ett par luriga råttor som försöker baka in honom i en paj. Hade avsnittet inspelat på VHS och minns särskilt min skräckblandade förtjusning av den tjocka, glupska och lite snoriga råttan och hur han smorde in katten med smör.)

 

 

Alltså. Precis när jag hade hämtat mig efter Robins framträdande igår, (ja, jag börjar fortfarande gråta) så kom det här:

 

 

Och sen det här:

 

 

Och i och med detta slog jag väl något slags personligt rekord i min paradgren att-gråta-åt-saker-på-TV.

 

Nu börjar jag peppa inför mitt absoluta favorit TV-spektakel: Eurovision Song Contest, och hörrni, jag har hittat en guldgruva. Man kan titta på alla länders uttagningar! Att jag inte upptäckt det tidigare? Hittils har jag sett Rumäniens Selectia Nationala Eurovsion, och det var PRECIS så underhållande som jag hade hoppats. Pajiga programledare (utklädda till ABBA) som smågnabbas med varandra på ett språk man inte förstår, och som om detta inte vore nog får man dessutom det stora nöjet att se alla bidrag som rumänerna ansåg vara sämre än detta (som alltså vann):

 

 

Ja, ni förstår ju själva - jag kommer NATURLIGTVIS se alla länders uttagningar. ALLA.

 

Hej och välkommen till mitt liv denna vecka.

 

 

För ett tag sedan såg jag filmen The Number 23, eftersom jag försökte arbeta mig genom min nya kärlek Logan Lermans hela CV (har ni sett The Perks of Being a Wallflower? Jag dör pga så söt!). Jag orkar inte skriva en filmrecension, så istället för att komma på någon fyndig liknelse nöjer jag mig med att säga att den var sådär. I början var jag med på noterna, mycket på grund av att jag har ett ärr på handen som bildar numret 32* (32 är ju 23 baklänges - OMG!) och kände att ja, ALLT är 23. Sedan skulle jag också räkna ut vad mitt namn blev, men jag förstod inte riktigt hur man gjorde (det blev för mycket matte för mig) och helt plötsligt kände jag att nej, INGENTING är lika med 23.