Har en sådan oerhörd nerd-gasm just nu att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Det var ju Comic Con i veckan, och ÄHHHH!!! (Klarar ej av att uttrycka mig i skrift pga överexalterad.)

 

 

SKRIKER RAKT UT!!! (Och gråter någon glädjetår, naturligtvis.)

 

Dessutom fick en reda på mer om X-Men: Days of Future Past.

 

 

Dör lite när jag ser den castingen. För. Många. Bra. Människor. Ian McKellen bland annat. Som passade på att snacka HBTQ-politik och flörta med Michael Fassbender. Fina, fina Ian.

 

Och sist men inte minst: Det ska komma ett nytt spel i Mass Effect-serien. (!!!) Potentiellt med Garrus i huvudrollen. (!!!!!) Okej, detta är rätt gamla nyheter, och har inte så mycket med Comic Con att göra, men det är så FANTASTISKT att jag fortfarande kippar efter andan så fort jag tänker på det.

 

Idag har jag sett något fantastiskt. Jag hittade nämligen filmen Død snø på Netflix, en norsk skräckkomedi om nazizst zombies. Vi tar det igen: En norsk skräckfilm. Med nazizombies.

Ni vet låten Blurred Lines med Robin Thicke ft. T.I. & Pharrell? Den som är sådär äckligt svängig så att en inte riktigt kan låta bli att ryckas med när den spelas på radio. Tyvärr har jag idag upptäckt en del saker som gör att denna låt numera är ungefär 0% svängig. Denna Robin Thicke är tydligen samma vidriga douche som gjorde låten Sex Therapy och den där usla duetten med Leighton Meester för några år sedan, och nu har han valt att sjunga några rader om assrape. Ja, "blurred lines" syftar alltså till ett-nej-är-inte-alltid-ett-nej-filosofin. 

 

 

 

Här följer några andra väl valda ord från herr Thicke:

 

 But you're a good girl

 

Och då har vi inte ens börjat prata om videon än! Det finns alltså två versioner, en där tjejerna är "påklädda", och en där de märkliga plastkreationerna tyvärr verkar vara itvätten. Trist, eller hur? Låt oss nu titta på den versionen och ställa oss frågan: Hur kan detta få visas på Youtube?

 

 

#VIDRIGT

 

Det är ju knappast en hemlighet att jag rätt ofta drabbas av PMS (vi minns väl alla delfin-incidenten förra sommaren), och eftersom jag gjort det till min uppgift att bli PMS:ens ansikte utåt ska jag nu berätta om de senaste dagarna, helt ocensurerat. I söndags på jobbet tittade vi på ett avsnitt av det där programmet där de letar upp försvunna familjemedlemmar (typ om någon aldrig träffat sin pappa, eller fått ett syskon bortadopterat etc.), och jag har nog ALDRIG kämpat så mycket med att hålla gråten tillbaka. Självklart lyckades jag inte helt, men jag tror ändå att jag lyckades framstå som en RELATIVT balanserad människa. Inuti rev det däremot känslostormar som hade kunnat sänka ett skepp, för de där människorna på TV BLEV ju så lyckliga när de hittade varann.

 

Igår ville mamma och pappa att jag skulle städa deras två badrum pga "bor man här gratis hela sommaren får man hjälpa till lite också". Det kändes naturligtvis inte toppenroligt, men jag är ju en vuxen människa, så jag tog mig an uppgiften. Det var när jag insåg att de inte hade samma sorts rengöringsmedel som jag brukar använda hemma som saker började gå snett. Jag stod som fastfrusen framför städskåpet, tårarna började rinna nedför kinderna, och på flera minuter orkade jag liksom inte ta tag i detta OERHÖRDA problem.

 

När jag väl började städa badrum nummer ett visade det sig att det här rengöringsmedlet löddrade (för oinsatta: jag HATAR lödder. Och ja, jag inser att jag nu verkar fullkomligt galen.) varpå jag naturligtvis grät ännu mer. Att städa detta badrum tog mig ungefär 45 minuter, och under denna tid rann tårarna konstant medan jag hyperventilerade och försökte hålla ångesten i schack. Sedan var liksom orken slut, och jag var tvungen att lägga mig och vila. Några timmar senare kom mensen som en fucking VÄLSIGNELSE, och idag har jag fungerat som en normal människa igen. Till exempel har jag städat det andra badrummet - helt utan panikångest. Dessutom har jag badat med min gudson, även om det kanske inte skedde helt utan ångest pga detta:

 

 

Det är ett tag sedan nu, men i våras såg jag filmen The Host, och nu när jag hunnit bearbeta upplevelsen tänkte jag skriva om den i form av en filmrecension.

 

 

Filmen är baserad på en bok av Stephenie Meyer (ni vet hon som gav världen Twilight), och handlar om att jorden blivit invarderad av utomjordingar. Dessa utomjordingar är en slags parasiter, som kallar sig själva för själar, och lever på att klamra sig fast i hjärnbalken hos andra varelser och på så sätt ta över deras kroppar. Melanie är en av de sista överlevande människorna, tills hon en dag blir infångad och får själen Vandraren på halsen i nacken. Eftersom Melanie är en "stark personlighet" får inte Vandraren full kontroll över sin nya kropp, och till slut lyckas Melanie lura med sig henne ut i öknen där hennes familj gömmer sig. Ungefär här slutar berättelsen vara en milt intressant skildring av utomjordingar, och utvecklas istället till ett handlingslöst triangeldrama (vars utformning vi kan känna igen från ungefär samtliga historier med unga tjejer som målgrupp) där Vandraren/Melanie slits mellan Melanies gamla pojkvän och Vandrarens nya kärleksintresse. Eftersom de delar samma kropp blir situationen minst sagt knepig, och upptar filmens hela fokus.

 

Det faktum att majoriteten av alla konversationer utspelar sig mellan Vandraren och rösten i hennes huvud (Melanie), resulterar i en överdos av det dramaturgiska stilgrepp jag hatar mest av alla - monologen (känd från Days of Our Lives). Att överföra fenomenet röster i huvudet till film är ju generellt sett rätt knepigt, men med en bra regissör kan det kanske fungera - nu gjorde det INTE det. Inte ens de två kärlekshistorierna lyckas hålla intresset uppe, och det är nästan så en längtar tillbaka till Bella, Edward och Jacob.

 

Eftersom jag faktiskt har läst boken (pga har ett passionerat hat/kärleksförhållande med denna typ av litteratur) borde jag ju ha vetat vad jag gav mig in på, men någonstans tänkte jag att historien skulle göra sig bättre i filmformat - kanske med mer action och mindre relationsdrama - men icke. Istället blev det ungefär lika stelt och pinsamt som det här, och jag ville sjunka genom jorden precis lika mycket som den gången när jag gick i ettan och glömde att låsa dörren på toaletten, och en äldre kille öppnade dörren för att sedan stå och skratta åt mig med sina kompisar när jag gick genom korridoren.

 

Så, om jag skulle ge filmen ett betyg skulle jag säga att den är ungefär lika intressant som oönskad hårväxt, något obekvämt och pinsamt som en vill dölja för omvärlden. Till och med en väldigt obekväm stol får en att känna sig mindre obekväm. Den är absolut inte lika bra som någon som bär sin oönskade hårväxt med stolthet, exempelvis Annie Jones (kvinna med skägg = awesome), och kommer inte ens i närheten av Gollum och Sméagol, som är en MÄSTARE i konsten att prata med sig själv på film. (Och förmedlar mer känslomässigt djup i en femminutersmonolog än vad denna film levererar på två timmar.)

 

 

Idag vill jag prata lite om vad som har hänt i världen den senaste tiden. "Åh, vad intressant med lite samhällsaktuell diskussion!" kanske ni tänker nu. Eller "Öhhh, palla läsa nyheter!". Tillhör du den första kategorin människor kan det hända att du nu blir besviken, men om du däremot tillhör den andra kategorin kan jag glädja dig med att det mest kommer att bli bilder. Från min favoritblogg 9-eyes. Ni vet den som samlar roliga/intressanta/vackra bilder från de där kamera-bilarna som fotar för Google Street View (kända från säsong 4 av Arrested Development). Så. Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger We Shall Overcome tittar på vad som är aktuellt i världen.

 

Jag håller för närvarande på att skriva klart min recension av filmen The Host, ett inlägg som varit på g i cirka 3 månader nu, men så snart jag får tillgång till en dator med Photoshop igen tror jag att det äntligen är klart för publicering. Så nu vet ni vad som väntar, men innan dess vill jag prata lite om namn.

 

I filmen The Host har nämligen Saoirse Ronan huvudrollen, och det finns väl få namn som i likhet med detta för tankarna till kex av sorten savoiardi?