Ja, nu när det är lite småregnigt och så, förstår jag att ni alla vill veta hur jag hade det i Kroatien. Och jag är ju inte sen med att tillgodose mina bloggläsares behov.

 

 

På hotellet fanns det katter som jag gärna ville bli vän med. Tyvärr visade de inget större intresse av att bli vän med mig.

 

Vi bodde i en liten fiskestad, som jag tyckte kändes PRECIS som den där staden i Uncharted 3 där man blir jagad och måste hoppa mellan balkonger.

 

 

Kolla själva. Förväntar man sig inte lite att Nate ska klättra upp för det där gula stupröret, och därefter svinga sig bort till den öppna fönsterluckan, vilken sekund som helst?

 

 

På en strand hittade jag en underligt formad sten, och när jag såg den var min första tanke: "Åh, den här skulle ju vara PERFEKT som gravsten om jag någon dag skulle spela in en film och behöva bygga en miniatyr!" Sedan slängde jag bort den.

 

 

Det serverades mycket kött på restaurangerna, men det där med kött och spott vågade jag aldrig riktigt prova på.

 

 

En dag såg jag en äkta sjöman.

 

 

När mamma och pappa beställde in den här fisktallriken tappade jag matlusten litegrann.

 

Förutom det ägnade jag, som vanligt, en stor del av min semester åt att försöka bemästra det lokala språket, och till min stora glädje visade sig de ord och meningar jag snappat upp i olika ESC-bidrag vara mycket hjälpsamma. Jag kunde exempelvis be någon att tvätta mig i rent vatten, därefter säga att det var magiskt och att kärleken minsann inte är en sak. Idag har jag varit hemma i en vecka, och jag känner mig lite ... tom, vilket till exempel kan märkas på att jag just nu sitter och RickRollar mig själv.

 

Den senaste tiden har jag sett och hört en del om filmen Project X.* Jag bestämde mig för att också se den för att förstå vad grejen är. Och nu följer givetvis en filmrecension.

 

 

Filmen handlar om en vanlig, lite småtöntig high school-kille, som precis som i ALLA highschoolfilmer har en kompis som tror att han är tuff för att han snackar mutta, och en tjock kompis som på grund av sina bitch tits blir retad av tidigare nämnda vän. (Varför tjockisarna i dessa filmer inte skaffar bättre vänner är för mig en gåta.) Alltihop filmas av en fjärde "kompis" som ingen verkar känna. Sedan ordnas alltså, mycket på initiativ av den muttsnackande vännen, en fest för huvudpersonen som händelsevis fyller år. En fest som (precis som den här) spårar ur.

 

Jag kan inte låta bli att tycka att den småtöntiga huvudpersonen är lite charmig, och trots att filmen helt saknar, vad ska vi säga ... SUBSTANS, är den ändå aningen underhållande. Det är lite samma känsla som en bilolycka man inte kan slita ögonen ifrån. På något sätt känns den också lite ... äkta (herregud vad pretentiöst DET DÄR lät då) om man jämför med andra filmer i samma genre.

 

Om jag skulle sätta ett betyg på filmen skulle jag säga att den är roligare än en planka, ja, till och med roligare än en målad planka. Däremot vill jag påstå att den inte är riktigt lika kul som exempelvis en katt som duschar, utan kanske som en apa med byxor - helt utan funktion, men ändå med något slags oförståeligt underhållningsvärde.

 

 

 

* Först trodde jag att den hette Projekt X och var svensk, men när jag fått klarhet i frågan kände jag att det kanske var safe att se den iallafall (är allergisk mot i princip all svensk film som inte är gjord av Lukas Moodysson eller Killinggänget).

Med anledning av förra veckans utlandsresa måste jag ventilera mina tankar om andra resenärer. Jag känner mig ofta irriterad på okända människor i min omgivning, och att stå i köer på Arlanda är nog bland det värsta jag vet. Jag skulle vilja dela in irritationsobjekten i tre kategorier av jobbiga medresenärer.

De unga, strandsnygga kompisgängen.

Ni vet vilka jag menar. De som skrattar och skämtar och låter alla andra veta hur sjukt jävla kul just DE kommer ha på semestern. Och brevid står man med sin familj och hoppas att man inte ska bo på samma hotell så att man hela tiden kommer känna att man har tråkigt i jämförelse.

Förstagångsresenärerna.
Förstagångsresenärerna kommer till Arlanda i flock, iklädda "sköna reskläder", gärna Onepiece, och kan även kännas igen på deras förvirrade uppsyn. Det är de som aldrig går framåt, utan stoppar upp kön till incheckningen, medan de står och pratar högt med varandra om deras okunskap. "Va? Får man inte ha med sig nagelsax i handbagaget?"

 

Den här typen av resenär kommer oftast själv och ska på någon resa med jobbet, men kan ibland också vara en förälder i en barnfamilj. Gemensamt är surheten och det eviga suckandet över att just HEN får vänta så länge. HEN ska ju faktiskt ut och RESA till skillnad från alla andra i kön.

 

Jag är hemma igen, och förutom att jag har lite strul med blogg.se är allt åter till det normala. Det vill säga, jag jobbar och frossar i zombies. Just nu läser jag The Walking Dead, och har precis hittat det här: (en slags viral novell om hur en zombieinvasion skulle kunna se ut idag.)

En av anledningarna till att jag älskar att ÄGA filmer, istället för att bara ladda ner, gå på bio och streama, är att jag älskar extramaterial. Idag tänkte jag bjuda på mina tre favoriter, ifall någon annan också vill investera i lite kvalitetstid.

- Fyra nyanser av brunt. Killinggänget kommenterar sin egen film, och det är precis så roligt och intressant som man hoppas att det ska vara. Dessutom finns en bakomfilm där Andres Lokko går på frimärksmuseum. Bland annat.

- The Boat that Rocked. Kanske ingen höjdarfilm egentligen, men skapligt underhållande och lättsam. Kommentarspåret är roligt, och bland de många bortklippta scenerna finns några riktiga guldklimpar.

- Sagan om ringen: extended box. Ändslöst många timmar där man riktigt får frossa i anekdoter från inspelningen och tillverkandet av rekvisita. Har både skrattat och gråtit oändligt många gånger till detta extramaterial, som jag nog sett fler gånger än jag vill erkänna.

Dagens låt: Have Love Will Travel - The Sonics

Idag gick jag upp 02.30. (På morgonen!) Anledningen till detta var att jag hade ett tidigt flyg att passa. Just nu befinner jag mig nämligen (förhoppningsvis*) på Balkan och är på väg att åka färja** till den kroatiska ön Brac. Jag hoppas att hinna ta igen en hel del sömn och fritid den här veckan, och kanske bli av med mina vanföreställningar. Känner jag mig själv rätt har jag precis lyssnat på On a Plain med Nirvana, eftersom jag alltid gör det på flygplan. Jag älskar nämligen att lyssna på låtar när man gör det det sjungs om - exempelvis lyssnar jag nästan alltid på Sonic Youth's album Washing Machine när jag tvättar och gillar att dricka GT när Liam Gallagher sjunger "I'm feeling supersonic, give me Gin and Tonic".

För att sedan kunna njuta maximalt av veckan har jag självklart förberett mig sedan en lång tid tillbaka med att fixa e-böcker, ljudböcker, serietidningar, böcker, musik, film och TV-serier till både telefon, iPod och iPad. Exempelvis började första gallringen av böcker redan för flera veckor sedan, och såg ut såhär:



Jag har sagt till mamma och pappa att jag bara har tagit med mig tre böcker, men egentligen är det fyra... och två serietidningar.

För er som undrar hur jag och min passionsblomma mår kan jag med glädje meddela att passionsblomman lever och frodas. Jag önskar bara att jag kunde säga detsamma om min passion till blomman. Någon annan som däremot verkar känna varmare känslor för växten är det här fula djuret.



Eftersom jag aldrig dödar något djur utom myggor har den fått sitta kvar i några dagar. Istället för att erkänna att jag är mer rädd för att döda äckliga kryp än för själva djuren, har jag istället valt att se på det som mitt nya husdjur. Så nu delar vi rum, blomman, krypet och jag.

Igår hände förresten en underlig sak. Jag dagdrömmer ganska mycket (ja, det är faktiskt en av mina absoluta favoritsysslor), men igår kväll kunde jag helt plötsligt inte se vanliga människor framför mig, utan alla såg ut såhär:



Det hela var som ni säkert förstår mycket obehagligt, och jag har ingen aning om vad det säger om mitt psyke, men jag vill med största säkerhet påstå att det beror på för lite sömn och för mycket jobb. Ja, nu för tiden orkar jag faktiskt inte mycket mer än att vältra mig i skräplitteratur, och när jag försöker göra något annat, till exempel blogga, drabbas jag av akut illamående och huvudvärk. Vet inte riktigt vad det här kan vara symptom på, men att semestern jag ska åka på om några dagar är välbehövlig, det råder det inga tvivel om.

Som ni kanske vet vid det här laget är jag expert på att grotta in mig på olika saker. Det brukar hålla i sig i ungefär 2 veckor, ibland mer, ibland mindre. För ett tag sedan var det Titanic och andra båtkatastrofer, sedan följde superhjältar och ESC och nu är vi framme vid Zombies. Har under helgen sett 28 dagar senare, 28 veckor senare, Zombieland och episod ett av The Walking Dead. Har naturligtvis också gjort lite research på klassiska zombieflicks och bunkrat upp för resten av veckan. Hursomhelst, det jag egentligen ville berätta om är min zombiedröm.

I korta drag gick drömmen ut på att jag hittade en liten pojkes mamma som var zombie, och kom på att om man bara gav henne lite tid och tålamod så var hon riktigt trevlig. Hon berättade att "sjukdomen" tydligen gick att leva med om man bara ansträngde sig, och att vissa av dem faktiskt var helt okej, men att de människoätande typerna som liksom bara givit efter hade gett hela zombiesläktet ett dåligt rykte. Jag tyckte ju naturligtvis att det här var strålande nyheter och ville att vi skulle berätta det för hennes son på en gång. För att kunna ta oss därifrån smetade vi lite blod i ansiktet på mig, och hon lärde mig hur jag skulle gå för att smälta in. Sedan var det ju bara att gå ut på gatan. Min fråga nu är naturligtvis: varför har ingen haft den här approachen på zombies tidigare? Skulle det inte vara en rätt awesome twist i slutet av en zombiefilm? Filmmakare - varsågoda!



Dagens låt: Ready For The Floor - Hot Chip