Jag har funderat rätt mycket på nyårslöften den senaste tiden, mest för att det precis blivit ett nytt år, men också för att det känns som om jag BORDE lova mig själv något. Problemet är bara att jag vill lova mig själv något som känns rimligt att uppnå, inget jävla "jag ska göra en ny sak varje dag" eller "jag ska börja träna" eller "jag ska vara glad" tjafs som man vet att man ALDRIG kommer kunna upprätthålla.

Därför har jag funderat ända fram tills idag på vad jag skulle kunna tänkas avge för nyårslöfte (så länge det fortfarande är januari är det okej). Inatt kom det till mig.

Andas lugnare

Duscha oftare

Två helt outstanding nyårslöften eftersom de både är relativt lätta att hålla, och kommer ha en positiv effekt på min hälsa och hygien. 2012 kommer bli ett bra år.

Dagens låt: Holding On To Black Metal - My Morning Jacket

Minns ni att jag skar mig i handen för någon vecka sedan? Nu har jag upptäckt att jag kommer få ett ärr mitt i handflatan, visserligen så litet att det inte ens går att fånga på bild, men ändå ett ärr. Som KAPAR min livslinje! Det återstår att se vad det här kommer ha för effekt på min framtid...

När vi ändå pratar om ärr tycker jag att vi ska fortsätta med det. Jag tycker nämligen att ärr är ganska coolt. De berättar liksom en historia, och så vidare. Jag har en del, visserligen rätt töntiga, knappt synbara ärr. Många har jag ingen ANING om vart de kommer från, men de jag vet historien bakom är inte direkt något som får mig att framstå som så häftig man kanske kunde önska. Här har jag till exempel lyckats få en hyffsad bild på mitt jack i ögonbrynet:



Officiellt fick jag det i ett slagsmål. Inofficiellt sprang jag in i en dörrkarm. På gymnasiet.

Dagens låt: Little House Of Savages - The Walkmen

Jag är ett fysiskt fenomen. Jag kan nämligen klia mig själv över hela ryggen, alltså är jag som gjord för singellivet. För ärligt talat, det är väl det enda man har en partner till?

Dagens låt: Drain The Blood - The Distillers

Ni vet när man har en ny kaffekopp som man gillar så mycket att man liksom vill använda den precis hela tiden, så man diskar den aldrig? Det är ju faktiskt ganska äckligt.

Idag ska jag ta steget. Jag ska diska min kaffekopp. Jag ska inte spela TV-spel till 4 och då inse att jag inte ätit något. Inte idag igen.

Med tanke på några av mina senaste inlägg kanske det verkar som om jag är lite... bitter. Men ni kan vara lugna, det är bara januari. Som tur är finns det några ljusglimtar under årets mörkaste månader - galorna!

Golden Globe-galan gick av stapeln förra veckan, men förutom Ricky Gervais var det inte mycket att ljubla över.

Det jag fann mest anmärkningsvärt var Michelle Pfeiffers armar och att The Descendants vann typ alla priser. Visst; den var välgjord, Clooney var bra, men den var också fruktansvärt TRÅKIG.

Istället ser jag fram emot The BAFTAs, som kanske inte är riktigt lika prestigefylld som Oscarsgalan, men SÅ mycket trevligare. I år har de dessutom bättre nomineringar. Jag menar, att Drive bara är nominerad i kategorin "Sound Editing" på Oscarsgalan är helt sjukt. Och att Blue Valentine inte är nominerad till NÅGONTING på NÅGON gala. Visserligen borde Ryan Gosling fått en Oscar redan 2007 för Half Nelson, men vi måste lägga det bakom oss, vi kan inte älta det i all evighet. Låt oss istället, i väntan på den 12:e februari, titta på Colin Firths tacktal från förra året, och gråta en skvätt. Igen.

Dagens låt: Down By The Water - The Decemberists

Min cynism och bitterhet når ständigt nya höjder, men igår nådde den fan sin kulmen. Man tänker ju liksom när man är hemma att "Imorgon ska jag fan ge dem en chans, de där 'andra människorna'. Jag ska vara öppen och positiv! Jag ska bli en riktig bullmamma i kvarteret.". Jag hade till och med förberett mig inför seminariet, hade några intressanta tankar jag tänkte ta upp. Jag skulle vara med i diskussionen.

Men så möter man dessa "andra människor" och påminns genast om varför man brukar vara sådär cynisk.

Efter snart tre år på universitetet har jag lärt mig att de som pratar mest INTE är de som är smartast. Tvärtom. De har en så kallad "smart aura", klär in helt oväsentliga saker i svåra ord bara för att andra ska TRO att det de säger är intressant. De pratar bara för att höra sin egen röst. Vid sådana tillfällen brukar jag ofta tänka på något i den här stilen.

Men sedan påminns jag också av att de säkert är mycket lyckligare människor än jag. De sitter säkert inte framför datorn och äter färdigmat och majs och läser om psykiska sjukdomar. De är säkert ute och njuter av frisk luft och planerar en måltid enligt tallriksmodellen, eller vad fan lyckliga människor brukar göra. OCH VEM ÄR DET SOM KÄNNER SIG DUM DÅ?!?

Det är tur att sånt här finns så man kan bli glad igen:



Historien är påhittad av en femåring. Fantastiskt.

Dagens låt: New Noise - Refused

Idag äcklas jag av svensk R'n'B och dess användning av ordet 'baby'.



Ska bara upp och hämta en och annan sak på vinden...?



Är det liksom det mest nyskapande de kan komma på, att använda engelska ord? Sitter de på riktigt och bara:

- "Du, jag har en schysst idé! Om vi skulle ta och BYTA UT 'älskling' mot, håll i hatten nu... 'baby'?"

- "Du menar, på ENGELSKA? "

- "Ja! Känns inte det lite edgy? Lite 2012?"

- "Och OGJORT framförallt."

- "Precis. Därför kan vi också använda det många fler gånger. Jag tror inte alls att folk kommer störa sig på att vi sjunger det en säg 30-35 gånger i samma låt."

- "Shiiit! Vilken besparing på rim! Det är ju liksom svårt att komma på något som rimmar på 'baby', så vi sjunger det bara en gång till!"

- "Exakt. Ska vi gå och käka istället då? Kanske en flaska vitt, och lite bouillabaisse?"

Idag pluggar jag lite etnologi, och mitt i en text om historiebegreppet (som började intressant, men som vid det laget hade blivit rätt tråkig) läste jag meningen "... en vanlig kommentar till skinnbögen när de fick veta hur den används: 'men sådana har vi ju nu också, tänk att dom kunde'." Skinnbögen alltså. Efter lite googlande visade det sig att det även var en typ av bärsele, och inte bara en man som gillar andra män och klär sig i skinn. Man lär sig något nytt varje dag.



Ps. Vet ingenting om mannen på bilden och hans sexuella preferenser. Ds.

Dagens låt: Know Your Onion! - The Shins

Igår såg jag förresten Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Så här följer ännu en filmrecension:

Gary Oldman spelar karaktären med det ironiska namnet George Smiley, en MI6 agent som ska försöka lista ut vem som är mullvaden "right at the top of the circus". Det är ett jävla tjat om den här cirkusen. Skådespelarstaben består typ av alla mina bästa brittiska skådespelare (förutom Oldman; Colin Firth, John Hurt och Simon McBurney) och braiga Tom Hardy, och är naturligtvis oklanderlig.

Läste i en intervju att Tomas Alfredsson spelade upp Trololo-klippet på inspelningsplatsen, för att det var så han ville att filmen skulle bli. (Här bör kanske nämnas att det inte bara är ett roligt klipp, utan också en låt med politisk historia - från början fanns en text, som blev censurerad av Sovjet för att den var för USA-vänlig.) Jag tycker att han lyckades rätt bra med den biten. Där historien känns lite seg (vilket i ärlighetens namn är nästan hela filmen) räddas allt upp av den fantastiska 70-talsmiljön. Och de otroligt snygga bilderna.

Om jag ska sätta ett betyg på den skulle jag nog säga att den är lika bra som Jim Morrisson. Lite mörk och farlig, och en perfekt symbios av retrokänsla och visuell njutning. Både bättre, och betydligt mer intressant, än landslaget i curling, brysselkex och sten.

Om det inte fanns några människor skulle det inte heller finnas några krig. Kanske att vissa i djurriket skulle ha en del mindre konflikter, det vet jag inget om. Det skulle iallafall inte finnas någon som skulle kunna skriva om det i tidningen.

Ja, idag har varit en sådan dag.

Dagens låt: Australia - The Shins

Filmrecension:



Igår kväll föll valet av film på Dumplings. En kinesisk skräckfilm om degknyten. Den handlar om en kvinna som inser att hennes man är otrogen, och vars enda lösning på problemet givetvis är att äta dumplings med männiksofoster i (för att se yngre ut). Hela grejen med fostren avslöjas redan i första scenen, och efter det väntar man bara på att nästa twist, eller det RIKTIGT äckliga ska komma, men det gör det aldrig. Den lyckas till och med att inte ens VARA äcklig, TROTS att de äter foster. Alltså en helt värdelös skräckfilm.

Om jag skulle sätta ett betyg på den så är den definivt inte det äckligaste jag sett, där är fortfarande scenen i En fisk som heter Wanda där han äter levande akvariefiskar helt obesegrad. Den är inte heller lika äcklig som isterband. Den är faktiskt inte ens lika äcklig som Pauly D, utan ungefär som en hundvalp, som med mycket god vilja (på sin höjd) skulle kunna anses vara lite ohygienisk.

Jag köpte nyligen en canvas med Gustav Klimts Vattenormar, för övrigt den bilden som syns i headern, och den är verkligen jättefin. Verkligen. Men kolla vad jag upptäckte igår:



Vissa av fläckarna, som jag hela tiden trott bara är fläckar eller möjligtvis blommor, är i själva verket fiskar. FISKAR!!! Hela min världbild är raserad, och nu måste jag gå och bearbeta det här. Återkommer senare med en filmrecension.

Dagens låt: 100% - Sonic Youth

Jag sov rätt dåligt inatt. Tydligen googlade jag "åtta penisar i en klase på benet" någon gång vid ett, och nyss fick jag dessutom en liten flashback av vad jag drömde. Minns inte vad som hände, bara att den här låten på något sätt hade med saken att göra:

På senare tid har det gått upp för mig att det faktiskt finns andra människor än jag som läser min blogg. Mitt läsarantal har gått upp från ca 2 läsare per dag till hela sex stycken. SEX STYCKEN! Det är helt sjukt. Men framgången har ju också sin baksida. Hur ska jag kunna tillfredsställa dessa sex läsare som förmodligen ständigt refreshar denna sida i hopp om att jag skrivit något nytt? Vad ska jag ha på mig när jag blir inbjuden till Blog Awards? Får man ens ha X-men tröjor på sig där?

Ni märker ju. Jag har redan fått hybris. Den stora frågan just nu är naturligtvis: Vad hade Batman gjort? Han hade genast insett att det här med att han precis kollat på partiledardebatterna är ett uppenbart tecken på GALENSKAP, och istället gått och kollat på film. Kanske hade han kastat en och annan Batarang på vägen till TV:n, men jag nöjer mig med att låta min kofta flyga efter mig. Som en mantel.

I och med att jag avslutat C-kursen i konstvetenskap har jag uppfyllts av en känsla av att vara oövervinnlig. Jag skulle nästan vilja kalla det för en pånyttfödelse. Allt kändes möjligt. Jag skulle inte längre vara en människa som stänger in mig på mitt rum och lyssnar på svår musik och googlar superhjältar. Jag skulle inte vara en sån som sparar allt plugg till sista minuten, jag skulle satsa. Jag skulle bli social och utåtriktad, prata med mina nya kursare. Göra saker med mitt liv.

Idag skulle jag gå på min första föreläsning på Etnologi A, och på väg till föreläsningssalen kände jag mig just sådär oövervinnlig. "Jag har precis skrivit en C-uppsats, jag har pluggat på Engelska parken i två år, jag hör hemma här" var ungefär det som cirkulerade i huvudet. Men i den korridoren där flest människor befinner sig, precis utanför biblioteket, ramlade jag. Och vi snackar inget litet snubblande, utan jag föll verkligen helt handlöst och GLED fram på golvet i någon meter. Ett sånt där fall som liksom raderar ALL ens värdighet. Och nu är jag tillbaka på jorden igen. Sitter på rummet och lyssnar på The Doors och googlar Batman. Pluggar, det gör jag imorgon...

Dagens låt: People Are Strange - The Doors

Kom precis på att Libero och Bolero är nästan exakt samma ord. Nästan.

Vet inte hur många gånger jag har sett den här trailern nu, men fan vad jag längtar!

Dagens låt: Nightcall - Kavinsky

Herregud. Vem trodde att 2012 största musiknyhet skulle komma redan i januari? Refused återförenas! Ända sedan deras fantastiska skiva The Shape of Punk to Come räddade mig på högstadiet har en av mitt livs största sorger varit att jag aldrig skulle kunna se dem live. Men i sommar SKA jag se dem på Way Out West.

Helst av allt skulle jag såklart se dem på Coachella, där även At The Drive-In återförenas (!). Men man kan väl inte få allt i livet antar jag.

Men som plåster på såren spelar Wu Lyf i Stockholm på min födelsedag. Det ser ut som om 2012 blir ett helt okej musikår ändå.

Dagens låt: Refused Are Fucking Dead - Refused

Jag har äntligen lämnat in min C-uppsats, och under skrivprocessen har jag konstaterat att det finns bra platser att plugga på, och så finns det dåliga platser att plugga på. Jag har två favoritplatser, och naturligtvis även en hatplats.

Bra pluggplats nummer 1:

Carolina Rediviva. Det är väldigt lätt att vara produktiv i ett gigantiskt universitetsbibliotek byggt på 1800-talet, där luften liksom ligger tung av gammalt anrikt studerande. Dessutom finns det jättemånga olika platser att sitta på, så man kan nästan alltid hitta någon vrå där man kan få vara helt ostörd. Min favoritplats är allra högst upp, i ett fönster som är sådär brett så man kan sitta i det, och som har den här utsikten.



Bra pluggplats nummer 2:



Måviken. Vi har bara internet och TV där på sommaren, så resten av året finns det ingenting som kan distrahera en. Man kan alltså sitta på altanen och titta ut över sjön och känna sig som någon credig författare som flyr staden för att få inspiration.

En överjävligt dålig pluggplats:



På ens gamla rum, som efter att man flyttat hemifrån har blivit ett kontor. Ingenting framkallar ju regressionsartad tonårsångest som att vara hemma hos sina föräldrar en längre tid (exempelvis över julhelgen). Dessutom har de envisats med att hänga upp den fulaste tavlan jag någonsin målat precis över skrivbordet. Som om det inte vore nog föreställer den någon som dränkt sig. Som sagt, överjävligt.

För tillfället är jag helt såld på soundtracket till filmen Drive, och när jag skulle googla fram den kompletta låtlistan hittade jag det här citatet på Wikipedia:

"The cool crowd isn't just watching Drive; they're listening to it, too..."

Ville bara att ni skulle veta det.

Idag visade det sig att jag har begåvats med den fantastiska impulsen att svimma när jag ser blod. Eller rättare: när jag själv blöder. Jag har visserligen upplevt både yrsel och illamående vid blodprov, men jag har alltid tänkt att det mest berodde på att de då grävt runt efter blodet i en kvart. Vem mår inte illa av det liksom?

Men idag skar jag mig i handen. Eller skar och skar, ska jag vara ärlig så var det mer så att jag högg mig själv. Det blev ett ganska litet men djupt jack, eftersom jag liksom spetsade mig själv med kniven. Det gjorde inte speciellt ont, men det blödde lite. Ungefär så mycket att det kom några droppar blod på golvet. 

Jag spolade handen under kranen, började bli lite yr i huvudet, letade upp plåster, kände mig väldigt yr i huvudet, gick in på toa, kom på att jag glömt alsolspriten, gick tillbaka, kände mig VÄLDIGT yr, VACKLADE tillbaka in på toa, SNUBBLADE in i badrumsskåpet, tog en bommulstuss... och var tvungen att lägga mig i fosterställning på golvet i 5-6 minuter innan jag kunde resa mig upp och fortsätta.

Just nu borde jag såklart plugga, men jag blev liksom distraherad av min tuffa X-men tröja, och kände mig tvungen att göra en lista istället.

De bästa superhjältarna

Jag gillar att han inte har några riktiga superkrafter, utan bara är svinduktig på martial arts och har använt sitt arv för att bygga massa awesome vapen. Han har en Batmobile, en Batcave, en mantel, de häftigaste skurkarna och det coolaste alteregot. Enough said.

Min barndomshjälte nr 1. Har inte heller några superkrafter, utan är bara helt grym med pil och båge. Sedan är han sådär klassiskt genomgod, och mottot att "ta från de rika och ge till de fattiga" är ju svinigt bra. De bästa Robin Hood skildringarna är Disneys tecknade, Prince of Thieves med Kevin Costner och BBC serien (typ första säsongen).

Ett gäng mutanter som är utsötta av samhället bestämmer sig för att kämpa för det goda, medan några avstickare vill hämnast. Så mycket intressanta intriger, bästa vänner blir fiender, bröder försöker döda varandra och triangeldraman. Och grymt många olika mutanter med ashäftiga krafter! Wolverine och Gambit är mina favoriter.

Alltså. Tonåriga ninja-mutant-sköldpaddor, som slåss mot en av mina favoritskurkar: den suprestora hjärnan Krang (som jag för övrigt döpt min externa hårddisk efter). Nu när man blivit lite äldre känns det kanske inte längre lika coolt med sköldpaddor som älskar pizza, men de vinner mycket på nostalgi och introsången.

Sedan jag skrev sist har det hunnit med att vara nyårsafton, och då såg jag ut såhär:

Jag var lagom berusad på både rött och vitt vin (sådär så att man har på sig glasögon utan glas och går in två och två på toaletten och tar kort på sig själv), kände mig fin och njöt av tanken på att "C-uppsatsen, den skriver jag klart nästa ÅR!".

Nu är det nästa år och jag sitter på mitt gamla flickrum och håller på riktigt på att gå under. Då är det viktigt med en outfit som passar för tillfället:

Hår: Uppsatt i en "slarvig knut" som jag tror att jag för ungefär tre år sedan läste var trendig.

T-shirt: Min allra tuffaste. Två av mina favorit X-men är med: Wolverine och Nightcrawler. Tyvärr är min absoluta hat-X-men, Cyclops, också med, men han är rätt liten så det behöver man inte tänka så mycket på. Det viktiga är att man känner sig superhjältecool.

Kofta: Exklusiv pga köpt utomlands.

Byxor: Jeansleggings. Läste nyligen att någon som kan betydligt mer om mode än mig ALDRIG skulle ta på sig ett par jeansleggings, men vad fan - det är ju TIGHTS (alttså sköna) men som SER UT som JEANS (alltså snyggare än tights)!

Strumpor: Osynliga.

Dagens låt: Next Girl - The Black Keys