Min cynism och bitterhet når ständigt nya höjder, men igår nådde den fan sin kulmen. Man tänker ju liksom när man är hemma att "Imorgon ska jag fan ge dem en chans, de där 'andra människorna'. Jag ska vara öppen och positiv! Jag ska bli en riktig bullmamma i kvarteret.". Jag hade till och med förberett mig inför seminariet, hade några intressanta tankar jag tänkte ta upp. Jag skulle vara med i diskussionen.

Men så möter man dessa "andra människor" och påminns genast om varför man brukar vara sådär cynisk.

Efter snart tre år på universitetet har jag lärt mig att de som pratar mest INTE är de som är smartast. Tvärtom. De har en så kallad "smart aura", klär in helt oväsentliga saker i svåra ord bara för att andra ska TRO att det de säger är intressant. De pratar bara för att höra sin egen röst. Vid sådana tillfällen brukar jag ofta tänka på något i den här stilen.

Men sedan påminns jag också av att de säkert är mycket lyckligare människor än jag. De sitter säkert inte framför datorn och äter färdigmat och majs och läser om psykiska sjukdomar. De är säkert ute och njuter av frisk luft och planerar en måltid enligt tallriksmodellen, eller vad fan lyckliga människor brukar göra. OCH VEM ÄR DET SOM KÄNNER SIG DUM DÅ?!?

Det är tur att sånt här finns så man kan bli glad igen:



Historien är påhittad av en femåring. Fantastiskt.

Dagens låt: New Noise - Refused