Som jag nämnde igår har mitt humör inte varit så glatt de senaste dagarna, men idag har jag köpt den här briljanta Jan Stenmark kylskåpsmagneten, och blev genast på bättre humör.

 

 

 

Påminn mig att aldrig klaga på konsumtionssamhället igen.

 

 

 

 

Det här kommer för evigt att hemsöka mig i mina värsta mardrömmar. Vill så gärna skicka bajs på posten till det geni (obs: ironi) som fick idén att kombinera två av världens vidrigaste saker - kvinnoförnedring och fisk. Kommer förmodligen inte skicka avföring via postgång pga att man nog får rätt mycket skit om man gör det (pun intended), men man kan ju alltid drömma.

 

En av de underligaste skillnaderna mellan könen: dragkedjor på huvtröjor är spegelvända på mansmodeller.

 

 

Förra veckan påbörjade jag min årsresumé av 2012 med en lista över de mest irriternade sakerna, men ni trodde väl inte att det var slut där? Nej, när jag sa att jag skulle ta igen alla listor jag missat under min blogg-koma, ja då MENADE jag det!

 

(Utan inbördes ordning, för så precis kan man liksom inte vara. Om någon vill ha en ännu längre lista med de 78 bästa låtarna finns den här.)

 

 

Så fin låt om saknad (och något om en flod också) och raderna "If you're in love, then you're the lucky one, 'cause most of us are bitter over someone. Setting fire to our insides for fun, to distract our hearts from ever missing them, but I'm forever missing him." träffar ju liksom rakt i hjärtat.

 

Den här har jag ju skrivit om förr, och mina känslor har inte direkt förändrats, även om jag nu kan kontrollera mina spasmer. Låtraderna "We're wise beyond our years, but we're good at bad ideas" är ju också en av årets bästa. (Ja, det kommer bli mycket fokus på låttexter här.)

 

Att lyssna på den här låten är ju liksom som att kliva in i en fantasivärld där någon slags sagoröst sjunger. Minns ni den där sketchen i Yrrol där Susanne Reuter pratar om en fantasipresent, med sån där mystisk fågelsång som man inte riktigt hör för att allt blir svart? Jag tänker mig att det skulle kunna vara den här låten.

 

Jag har lite svårt för musik på svenska, oftast tycker jag att allt låter lite för töntigt, men det finns som tur är en del undantag, och det här är ett av dem. Herregud, den här låten kan jag lyssna på precis hur många gånger som helst känns det som!

 

Som en explosion av konfetti med så jävla bitterljuv text att man liksom dör. "Can you remember ever having any fun?"

 

En låt om en elefant som skakar på snabeln "for the hell of it" hade ju varit en given succé även om den varit svindålig. Men nu ÄR den inte det, utan en underbar blandning av typ Wooden Shjips och The Doors.

 

Jag behövde inte mer än 10 sekunder för att förälska mig i den här låten. Det är som en modern version av Twin Peaks soundtracket, och mycket bättre än så kan det ju såklart inte bli.

 

Här hade jag svårt att bestämma vilken låt från Alabama Shakes debutalbum Boys & Girls jag skulle välja, eftersom hela skivan är FANTASTISK, så det fick helt enkelt bli den låten jag hade lyssnat på mest enligt last.fm.

 

Det här är, i mitt tycke, det bästa The xx någonsin har gjort. Kunde inte sjunga på något annat hela sommaren.

 

Är man 18 år, bor i Nottingham (mot Sherwoodskogen!) och skriver en låt som låter som om den är minst 40 år gammal, och dessutom inleder den med raden "Stuck in speedbump city, where the only thing that's pretty is the thought of getting out." är man ju faktiskt inget annat än ett geni.

 

Kära gamla Dinosaur Jr. är tillbaka med exakt samma frisyrer som på 90-talet (fast helt vita), och låter precis som de alltid har gjort, och det är så förbannat skönt och tryggt att det kan finnas ett sådant band.

 

Den här låten är lite av ett mysterium - en kille sjunger om att han var en ensam tjej som nu sålt sin laptop och smörjer in sina händer - men bra är den. Och jag gillar mysterium.

 

 

Min fina mormor. Hon som alltid tog den minsta kakan för att vi barn skulle få de stora. Hon som var så lättskrämd (en egenskap som jag nu har ärvt) att jag och min kusin brukade hoppa fram bakom dörrar, för att sedan fnissa sådär mycket som bara små flickor kan göra, och istället för att bli arg eller irriterad så skrattade hon med. Hon som lärde mig att sticka. Hon som alltid blev så orolig när man simmade för långt från bryggan eftersom hon inte kunde simma själv. Hon som lärde mig hur man åt spottsoppa. Hon som alltid blev så glad när man hälsade på, och alltid ville lyssna på hur man hade det. Hon som tröstade oss när jag vi var små och gjorde illa oss och längtade efter mamma och pappa. Som jag tröstade när hon var rädd för att glömma och tyna bort, och som sa att hon så gärna ville hinna se mig gifta mig och få barn innan hon försvann. Inatt dog hon, utan att jag hunnit visa henne varken man eller barn, och jag hoppas innerligt att hon får det bättre där hon är nu.

 

 

Igår såg jag en person som hade på sig nästan exakt sådana lösögonfransar som jag pratade om i förra veckan. De som jag tyckte att jag måste klippa till innan jag ens skulle våga använda dem på fest hade hon alltså mitt på dagen en helt vanlig onsdag. Och musöron.

 

Tidigare i veckan var jag och min kära vän Susanne på bio och såg filmen Life of Pi, och därför tycker jag att det lämpar sig med en filmrecension.

 

 

Filmen handlar ganska lite om matematik, men desto mer om en indisk yngling vid namn Pi. När hans familj bestämmer sig för att sälja sin djurpark och skaffa ett nytt liv i Kanada, hoppar de på en båt tillsammans med alla sina djur och åker över Stilla havet. När de når världens djupaste djuphavsgrav* blåser det dessvärre upp till storm, och båten sjunker. Pi lyckas få tag på en livbåt, men allt annat mänskligt liv verkar göra båten sällskap ner på havets botten. Däremot får han sällskap av några djur i båten, bland annat en tiger vid namn Richard Parker. Sedan följer en lång och hård kamp för överlevnad. På havet. I en livbåt. Med en tiger.

 

Jag hade sett fram emot filmen länge, främst pga trailern som jag tyckte utlovade en vacker, något konstig film med en liten dos sjunkande skepp. Perfekt kombination alltså.** Vad jag däremot inte väntade mig var att detta skulle vara en filmatisering av mitt livs värsta mardröm (med undantag från det här med att bli kompis med en tiger, som faktiskt är min högsta önskan). Det blev lite för MYCKET skeppsbrott, för MYCKET fisk och för MYCKET öppet hav för min smak. Under filmens två timmar hann man nämligen med att visa upp ungefär samtliga av mina ABSOLUT äckligaste fiskar - utan inbördes ordning: djuphavsmarulk, valhaj, flygfisk. Det vackra (förutom skildringen av Indien innan avfärden, och vänskapen med tigern) visade sig mest bestå av självlysande fisk och självlysande växter, och efter ett tag började jag liksom undra hur mycket självlysande saker som egentligen förekommer i naturen på riktigt?

 

Men - det är ju såklart en oerhört välgjord film, med bra skådespelare och precis sådär mycket djup uppblandat med humor för att den ska få 11 oscarsnomineringar. Jag FÖRSTÅR ju att den är bra, men jag tyckte att den var lite för ... obehaglig. Om man är en så kallad normal människa, och inte är livrädd för båtar, fisk och hav, är det säkert en riktig höjdarrulle. Jag brukar ju normalt betygsätta filmer på en skala mellan 1 och 4, just för att man ska bli tvungen att ta ställning till om den är bra eller dålig och inte svenna ur och lägga sig i mitten, men den här filmen måste jag ändå sätta där mittemellan. För när något liksom pendlar mellan två så extrema poler som tigervänskap och marulk, ja då blir det tillslut bara mellanmjölk. Det är naturens lag.

 

 

Jag fått ett nytt intresse under jullovet, nämligen smink. Det här är ju något jag har ägnat mig åt på nästintill daglig basis under flera år, men jag har haft kvar en rätt tragisk föreställning kvar sedan högstadiet om att "tjejiga tjejer gillar smink och därför får inte jag göra det". Det är först nu jag har insett att det här med att kladda med färger i ansiktet faktiskt är ganska roligt (och att det inte är dåligt att vara tjejig). Första steget var att köpa en primer. Jag förstår inte riktigt vad den gör, mer än att den får mig att känna mig lite mera proffsig. Andra steget var att beställa hem grejer från Storbritannien.

 

Herregud vad mycket jag har bloggat den senaste månaden. I tanken. I verkligheten vaknade jag upp den 9:e januari och insåg att jag faktiskt inte skrivit ett dugg. Alla dessa års-listor som jag funderat ut existerade fortfarande bara i mitt huvud, och nu är det ju liksom 2013. Så om ni ursäktar tänker jag älta 2012 ett tag, även fast säsongen för det är över, och ta igen det jag har missat. Listor är ju bland det bästa jag vet!

 

 

- PK-hatet och de följande "debatterna". Att folk kan bli så provocerade av ordet "hen", att en liten pojke inte får vara pepparkaksgubbe, böneutrop, kritik mot Tintin, bortklippta scener ur Kalle Anka och att tvingas byta namn på ett bakverk (och så vidare) är för mig en gåta.

 

- Att någon med peruk, galen blick, och alldeless för ljust läppstift ska dyka upp och rappa i samtliga låtar som spelas på radio. Jag pratar så klart om Nicki Minaj. Det går ju för tusan inte att bli av med henne.

 

 

 

- Folk på Instagram som hashtaggar ALLT. #ingen #får #fler #följare #av #att #hashtagga #varenda #JÄVLA #färg #som #förekommer #i #en #bild!!!

 

- Användandet av ordet "baby" i svensk musik. Jag skrev redan i januari om New Kid och Ansiktet, men sedan dess har listan bara fyllts på, bland annat av Lorentz & Sakarias. "Det här är diamanten. Baby." Det där sista tillägget är liksom så onödigt. Och löjligt. (I den här låten stör jag mig dessutom på att jag inte fattar om "baby" faktiskt syftar på en bäbis, eller om de sjunger om en vuxen person.)

 

- Låten Somebody That I Used To Know. Ja, jag tyckte också att det var aningen underhållande att se Walk off the Earth's tolkning av låten, och att den i deras version var helt okej. I FEBRUARI. Sedan började originalet spelas till förbannelse över-jävla-allt. Och det värsta av allt var att det trots detta fanns människor som av någon obegriplig anledning ändå inte fick nog, utan valde att lyssna på låten på Spotify också. VARJE gång man själv lyssnade på musik såg man att någon av ens vänner lyssnade på låten. Man kunde liksom byta ut "tänk att det dör en person varje sekund" mot "tänk att det varje sekund finns någon som sätter på låten Somebody That I Used To Know med Gotye och Kimbra".

 

- Fun. Ett band som uppnåde nästan samma status som föregånde exempel - men med TVÅ låtar. Först var det låten We Are Young, som lyckades få halva världen att sjunga med i en låt om kvinnomisshandel (lyssna noga i versen så hör du raderna "[...] asking 'bout a scar. I know I gave it to you months ago. I know you're trying to forget."). Sedan var det Some Nights med det där VEDERVÄRDIGA auto-tune partiet. Förresten, är det bara jag som har tänkt på att sångaren ser ut EXAKT som en Vem ur filmen Grinchen?

 

 

Ett livstecken.

 

 

Jag har haft fullt upp med att trivas med livet och spela TV-spel i 3D, men snart återkommer jag även i bloggform. Kanske med en och annan lista.