You don't turn down.
Det var inte särskilt länge sedan jag skrev om Community, men vad fan, älskar serien så mycket att jag gör det igen. Framför allt ÄLSKAR jag Dean Pelton, och när jag hittade denna samling med hans bästa utklädnader kunde jag inte låta bli...
Har du inte sett serien än bjuder jag dessutom på en kort motivering till varför du ska börja.
I föregående klipp framgår det kanske att serien aldrig riktigt fått den uppmärksamhet den förtjänar. Säsong fem börjar i januari, så du har gott om tid att kolla ikapp, och så kan vi väl tillsammans se till att serien får lite efterlängtad cred? Tumme på det? #sixseasonsandamovie
Dagens låt: You Don't Turn Down - Marnie Stern
There's always more to you than there are of them.
Jag måste erkänna att jag vid första anblicken inte var superexalterad över filmen Thor, men på senare tid har jag läst och hört en massa påståenden om att det är en feministisk rulle, vilket fick mig att se på den med lite nya ögon. För er som inte orkar följa länken och göra lite extra läsning ska jag sammanfatta de viktigaste punkterna.
- Redan i första scenen klarar filmen Bechdel-testet.
- Jane får vara en seriös och hårt arbetande fysiker PÅ RIKTIGT (istället för att bara hävdas vara det, och sedan reduceras till Snygg Tjej Att Rädda™).
- Den roliga sidekicken är en kvinna.
- De kvinnliga karatärerna utsätts inte för någon (hetro)manlig blick.
- Tvärtom är det Thor som utsätts för en kvinnlig blick (kan i nuläget ej komma på ett enda exempel på detta i annan storfilm).
- Både Thor och Loki tillåts visa sig sårbara, utan att för den sakens skull bli mindre awesome. Herregud, en tårögd superhjälte och en gråtande superskurk är ju så sällsynt att en nästan smäller av.
Därför är jag nu rätt peppad på Thor: The Dark World, som har biopremiär den 30:e oktober, och sitter och ser på både trailer och bakom kulisserna-material.
På senare tid har jag även börjat bli lite varm i hjärtat när jag tänker på Tom Hiddleston. Osäker på exakt vad detta beror på, men ska försöka ge några konkreta exempel. Bland annat har vi denna gag reel från The Avengers:
För att inte tala om den fantastiska fanservice han bjöd på när han crashade Thors Comic-Con panel...
Dagens låt: You Don't Know Me - The Polyphonic Spree
But every song's like gold teeth, Grey Goose, strippin' in the bathroom.
Har precis återupptäckt YouTube-fenomenet Bad Lip Reading, och efter att ha torkat alla skratt-tårar tänkte jag dela med mig av de bästa filmnyheterna.
Vi börjar med Medieval Land Fun-Time World, där Eddie Stark försöker skapa världens bästa temapark. (Baserat på Game of Thrones.)
Sedan har vi One Directions utländska långfilmsdebut, Shadow Pico. (Skulle SÅ betala för att se den filmen.)
Och sist men inte minst - zombiefilm. (Baserad på The Walking Dead.)
För er som missat, eller bara vill se de gamla klassikerna igen - här har ni Romney vs Obama debatten, Twilight och Hunger Games.
Dagens låt: Royals - Lorde
Is there somebody who can watch you?
Idag har jag haft en sprängande huvudvärk samt sett på tok för många vita, kränkta män youtube-hata feminism, men dagen innehöll även två ljusglimtar - som kanske gjorde mig lite lyckligare än jag vågar erkänna. Alltså, jag satt och gjorde diverse lyckliga ljud framför datorn pga kunde inte hålla känslorna inne. (Okej, nu erkände jag ändå.)
Bra grej nummer 1 - ett sci-fi montage
Här kan jag eventuellt också ha blivit lite tårögd, men herregud, vem blir INTE det när en ser kapten Kirk, Han Solo och Mal Reynolds i samma video?!?
Bra grej nummer 2 - The Batman Nebula
Alltså geniet som komponerat denna bild är ju giftasmaterial. Om jag visste vem hen var skulle jag gå ner på knä direkt.
(Att jag förresten genast såg att denna bild ursprungligen föreställde hästhuvudnebulosan är kanske ett tecken på att min högst amatörmässiga rymdforskning börjar ge resultat? Jag tycker vi kan säga det.)
Dagens låt: Is There Somebody Who Can Watch You? - The 1975
And all the while I never won.
Igår sprang jag nästan in i dörrkarmen på vägen till brevinkastet, eftersom jag sprang dit i lite för stor iver när jag hörde ett paket dunsa ner på golvet. "Men vad VAR det I paketet då?" undrar ni säkert. Beyond: Two Souls såklart.
Ganska exakt 00.00 rullade eftertexterna, och vet ni? JAG VANN!!! Nä, skojade bara, det är inte riktigt den typen av spel. Precis som Quantic Dreams förra spel Heavy Rain är det mer som en interaktiv långfilm, denna gång med mindre deckare och mer övernaturligt. Lite som ett Paranormal Interactivity. (Ser ni vad jag gjorde där?)
Vi får följa Jodie, spelad av Ellen Page, och kastas friskt mellan olika tidpunkter i hennes liv. Från tystlåtet litet barn, till rebellisk tonåring, till CIA-agent, till hemlös gatumusikant, och så vidare. Ganska snart står det klart att Jodie inte är som alla andra, hon har nämligen ett övernaturligt väsen vid namn Aiden knutet till sig. Han kan ibland vara en riktig pain in the ass, men rätt ofta är han också hjälpsam. Exempelvis kan han röra sig fritt mellan väggar och våningsplan (inom rimligt avstånd från Jodie, annars blöder hon näsblod), låsa upp dörrar, flytta på saker, strypa människor, eller till och med kontrollera dem. Detta öppnar naturligtvis upp nästintill oändliga möjligheter, typ hämnas på folk som är taskiga, eller rädda världen.
För att ens huvud inte ska sprängas totalt visas en tidslinje upp mellan varje kapitel, där alla dittils spelade delar ritas upp i kronologisk ordning, och så småningom fylls luckorna i en efter en. För redan från början är frågorna många: Hur blev hon CIA-agent? Varför blev hon sedan hemlös? Vem/vad är egentligen Aiden? Hur många olika frisyrer hinner hon ha på 15 år? Och hur snabbt växer egentligen hennes hår? Till en början är detta spännande, men efter ett tag känns det lite som om berättandet slår knut på sig självt - en karaktär kan på bara några sekunder gå från känslokall douche till eventuellt kärleksintresse - och mot slutet är det, trots tidslinjen, rätt förvirrande. Men, om en har tålamod rätas det mesta ut i slutändan, och det är trots allt en gripande story med bra skådespelarinsatser.
Det är sedan tidigare känt att jag ofta går vilse i spel (och verkligheten), men här lyckades jag även med konstsycket att åka vilse under vattnet. Vilket är en av mina värsta mardrömmar. Skräckfilmsscenarion med döda människor och onda andar kan jag hantera, men ingen sa något om att köra en FUCKING UBÅT!
Vissa verkar ha svårt för spelmekaniken (som ju är både simpel och enkelspårig) och slice of life inslagen - men jag, som spelade The Sims under i princip hela min tonårstid, har inga som helst problem med att sitta och skaka på handkontrollen för att få Ellen Page att torka sig efter duschen. Tvärtom tycker jag att dessa inslag av vardagsrealism är charmiga, och i en annars rätt mörk och tung historia känns dessa avbrott välbehövliga. Att spelet är "enkelt" behöver inte heller vara negativt. En gripande story utan avskräckande leaderboards, och med simpel mekanik är ju perfekt för de som är nya på det här med spel. (Faktum är att det var just Heavy Rain som fick mig att överge The Sims och återuppta TV-spelandet.) Och för oss som är lite mer erfarna, är det inte rätt skönt att spela ett spel där en slipper dö?
Slutbetyg: 3 ringbrynjor av 5 möjliga. Och ett svärd.
Om ni vill se mer rörliga bilder rekommenderar jag den här (aningen för positiva, men underhållande) videorecensionen:
Dagens låt: 3am Spiritual - Smith Westerns
Is it best to clear the air of sunshine for a while?
Nej, men en kort lägesrapport kanske är på sin plats. Den senaste veckan har nämligen varit fylld av livsomvälvande händelser. Bland annat har jag spenderat ungefär halva min årsinkomst på en fotpall samt en fåtölj i svart sammet (ja, det KAN ha hänt att jag gnolade lite på Black Velvet när jag skruvade fast benen, bara för att liksom komma i rätt stämning). "Dammigt" sa mamma. "Snyggt" sa jag.
Jag har också bytt inneboende igen. Denna gång byttes en trevlig, tysk kemist mot min lillebror. Och säga vad en vill om trevliga, tyska kemister, men jag tror att det här med att blod är tjockare än vatten ändå är vetenskapligt bevisat? Om en inte räknar med vår barndom har vi nu bott tillsammans i bara några timmar, och han har redan handlat mat, lagat mat och tittat på anime med mig. Fantastiskt tycker jag, som annars hade legat på soffan och hungrat ihjäl framför något svindåligt program på TV. Och kanske ätit ett kex framåt tiotiden.
En annan fantastisk sak är att jag helt plötsligt hittade en hel hög med 3D-glasögon modell 90-tal under mitt soffbord. Jag fylldes genast med en massa härliga minnen om vykort med tredimensionella dinosaurier, och hur jag och min bror satte på oss två glasögon samtidigt, fast med det ena paret spegelvänt (dvs blått mot rött och rött mot blått), så att hela världen blev lila, och lekte att vi var i rymden.
(Notera även den supertuffa tavla som pryder min hall nuförtiden.)
Och nu till det kanske viktigaste av allt: jag har köpt en tumstock. Det har revolutionerat mitt liv på samma sätt som livet förändras för någon som i flera år endast ägt en linjal, och därför behövt skarva och hålla på så fort något varit längre än 30 cm, och sedan får en tumstock som kan mäta saker som är TVÅ METER långa. (Jag hittade alltså ingen liknelse, för det GÅR helt enkelt inte att jämföra detta med något annat i livet.) Jag har naturligtvis mätt ungefär allt i hela lägenheten, och i början var det bara roligt, men när jag efter någon vecka stod i nästan en timme och mätte hur saker i bokhyllan skulle stå för att skapa perfekt symmetri, kände jag att jag hade passerat gränsen för vad som kan anses vara hälsosamt.
Dagens låt: Clear the Air - Jacco Gardner
Can't talk, quick slap in the face.
Eh, ska vi prata om Marvel's Agenst of S.H.I.E.L.D. eller?
Andra avsnittet sändes ju igår, så nu har en ju hunnit få en känsla av vart det hela är på väg. Och herregud, det är ju ändå en Joss Whedon-skapelse vi snackar om här, så det är klart att vi rör oss i rätt rikting - MEN jag är inte helt såld ännu. Visst, en älskar ju agent Coulson (som i mitt tycke var den bästa karaktären i Avengers) och det är härligt att se honom pendla mellan att vara töntig och ascool så snabbt att en aldrig riktigt kan bestämma sig om han är det ena eller det andra. Tycker också att de två forskar-typerna Simmons och Fitz (mer skottar åt folket!) verkar ha potential som friendly-banter radarpar, men än så länge har de fått lämna för mycket plats åt den OERHÖRT tråkiga Skye och den kanske ännu tråkigare agent Ward. Agent May är ju rätt tuff, men hon har dessvärre varit rätt anonym hittils.
Själva konceptet liknar ju Firefly rätt mycket - folk i ett flygande fordon som åker på diverse uppdrag - men i mitt tycke har S.H.I.E.L.D. en bit kvar att gå innan det når samma kvalitet. Under tiden får vi väl passa på att njuta av de ögonblick av Whedon-humor som skymtar förbi och stundtals lyfter serien till betydligt högre höjder.
Dagens låt: M.O.N.E.Y. - The 1975
