Inatt drömde jag en mycket obehaglig dröm om att jag var på ett sjunkande skepp. Vi var ett helt gäng på det här fartyget, och var där på något slags uppdrag. Det märkliga var att alla visste att båten förmodligen skulle sjunka redan när vi lämnade hamn, men det hörde tydligen till uppdraget på något sätt, och det gällde att nå målet med åtminstone några passagerare i livet. Exakt vad uppdraget gick ut på var väldigt oklart, men vi var alla överens: uppdraget framför allt!

 

När båten väl började ta in vatten blev stämningen en aning spänd ombord. När folk insåg att de kanske skulle dö, på riktigt, började de också ifrågasätta hur viktigt det här uppdraget egentligen var. Det hela utvecklade sig till en slags Hunger Games/Battle Royale situation, där man var tvungen att döda andra för att själv kunna överleva. De som först upptäckte att fartyget tog in vatten lurade därför oss andra, och stängde in oss i den delen av båten som skulle sjunka först. När det blivit av med oss var det ju inte lika många kvar att slåss om de "bästa platserna" med.

 

Först förstod vi inte vart vi hade hamnat, men när vi kom ut på däck upptäckte vi att vi var på väg att kliva rakt ner i havet. Det blev ju panik, varpå vissa faktiskt ramlade rakt ner i havet. Jag och några vänner hade gått rätt långt bak, och hade därför också närmast att vända om och ta oss upp så långt som möjligt. När vi möttes av låsta dörrar, och inte kunde komma längre, kom också ångesten. Nu var det ju liksom bara att sitta och vänta på att vi skulle dö. Jag började önska att jag kunde vrida tillbaka tiden, och upptäckte lägligt nog att jag hade kraften att göra det.

 

När jag kommit tillbaka i tiden var det också som om någon yttre kraft talade om för mig vad jag behövde göra för att ställa allt till rätta. Det första jag var tvungen att göra var att gå ner i ett rum allra längst ner i båten, där två människor hölls fångna. I rummet fanns en behållare med någon typ av trögflytande vätska, och den här yttre kraften talade om att det var motgiftet. Tydligen räckte det bara till en av fångarna, och jag var därför tvungen att välja vem av dem jag ville rädda. Från vad? undrade jag och gick försiktigt fram och öppnade ett av de draperier som skylde fångarna.

 

Bakom draperiet satt en hopkrupen och oerhört mager kvinna. När hon märkte att jag var där vände hon sig om och  började röra sig mot mig. Här förstod jag ju att hon nog inte mådde så bra, för hon hade rätt konstiga ögon, blod runt munnen och såg rätt aggresiv ut. När hon gick till attack gjorde jag därför det enda rätta vid en misstänkt zombie-attack: jag tryckte på R1.* (Alltså, jag TÄNKTE att jag var tvungen att trycka på R1, insåg att det kanske inte fungerade i praktiken, och tog istället upp höger hand för att, så att säga, unleash the force.)

 

Tydligen hade jag inte bara kraften att resa bakåt i tiden tillsammans med en allvetande guide, jag kunde också döda människor med viljan. Zombiekvinnan såg ut att kvävas, det började rinna blod ur hennes ögon, och sedan dog hon. Det här var ju inte bara helt sjukt coolt, utan gjorde också valet enkelt, eftersom att det nu bara fanns en levande fånge kvar att rädda.

 

Jag öppnade nästa draperi, och hällde den trögflytande vätskan på zombien där inne innan hen hann vända sig om. Det visade sig att denna zombie var en kraftigt vanställd Rowan Atkinson, och när vätskan rann ner över huvudet började han återfå sitt ursprungliga utseende. Han tackade mig för att jag räddat hans liv, och ungefär här vaknade jag. Jag fick aldrig reda på varför det fanns zombies ombord på skeppet, och på vilket sätt det skulle vara relaterat till att båten sjönk, men rent spontant känner jag att jag är något på spåren. Om jag någonsin ska skriva en bok/göra en film är det den här historien jag ska berätta. Möjligtvis utan Rowan Atkinson.