För några nätter sedan drömde jag att jag var psykiskt störd. Vi snackar alltså helt spritt språngande, med röster i huvudet och allt. Det hela började med att jag gick i en park och såg en liten flicka som gick runt där helt ensam. Jag gick fram till henne och frågade vart hennes föräldrar alternativt annat vuxet sällskap var, men fick inget svar. Istället stirrade hon med mycket obehaglig blick på mig, och det hela förde tankarna till ungefär samtliga skräckfilmsbarn som någonsin visats på vita duken. Men - ett barn i nöd är ändå ett barn i nöd, så jag tog hennes hand och började fråga andra i parken om de kände igen flickan. Det märkliga var att ingen ens verkade SE henne - och det var då jag förstod att jag blivit galen.

 

Helt plötsligt hörde jag röster i huvudet som sa åt mig att springa, vilket jag också gjorde. Problemet var bara att jag inte kunde springa ifrån mig själv, och i huvudet började fler och fler röster trängas, vilket gjorde min egen tankeverksamhet i stort sett obefintlig. Jag bara sprang runt i den här parken, svettig och med tårarna rinnande, medan min hjärna var bortom all kontroll. Andra människor tittade förfärat på mig, och det sista jag minns innan jag vaknade var att jag stödde mig mot ett träd, flämtade, och insåg att jag fullkomligt tappat förståndet. När jag vaknade kändes allt så verkligt att jag på riktigt fruktade att sinnesjukdomen smittat av sig i verkliga livet.

 

 

(Och JA, jag har nyligen inlett en mycket passionerad kärleksrelation till konstformen gif.)