I dream in neon.
Just nu jobbar så mycket att min arbetsplats mer börjar kännas som ett andra hem, pga sover ju till och med över. Det här med att ha sovande jour är för övrigt rätt intressant - vissa nätter är lugnare än andra, och vissa nätter sover en OROLIGT. Och när det gäller att sova oroligt är jag svårslagen. Bara den senaste veckan har jag drömt att jag inte KAN vakna säkert 10 gånger. Alltså, jag drömmer att hjärnan är medveten om vad som händer runtomkring medan kroppen sover. Oftast drömmer jag att det händer något jobbrelaterat som kräver omedelbart agerande från min sida, och att jag därför försöker kliva upp, bara för att inse att jag inte ens kan öppna ögonen. Det hela är naturligtvis oerhört frustrerande, men blir stressigt på en helt ny nivå när mina kollegor kommer in och undrar varför jag inte hjälper till. En natt pågick den här drömmen så länge att jag efter en lång tids kämpande faktiskt lyckades rulla ur sängen (i drömmen alltså), och lyckades få ur mig några oidentifierbara läten från golvet - varpå min kollega inte bara blev rädd, utan även oroad över min mentala hälsa.
En annan natt drömde jag att en fellow personlig assistent kom in och skulle väcka mig för att hen behövde hjälp, bara det att detta visade sig vara en helt okänd kvinna, och inte alls den person som delade nattpasset med mig. Jag blev naturligtvis misstänksam och frågade om hon verkligen jobbade här, varpå den okända kvinnan bet mig i örat. Jättehårt.
Men annars är allt bra med mig.
Förutom möjligtvis att jag börjat läsa om valda delar ur vad som kan vara den sämsta bokserien någonsin: Sagan om Isfolket. En serie på 47 böcker i genren tantsnusk, som följer en släkt från 1500-talet ända in på 1900-talet och innehåller milda inslag av fantasy (med betoning på milda). När jag gick på mellanstadiet var jag och mina två bästa vänner jättefascinerade av dessa fantasyinlsag, och slukade därför alla böcker med hull och hår - de erotiska delarna tyckte vi inte var så märkvärdiga, förutom att det ibland var lite pinsamt att ta med böckerna till lässtunden i skolan när de hade omslag som detta:
När alla 47 (!) böcker var utlästa hamnade de i någon låda under sängen, och nu när jag spenderar mycket tid i mitt föräldrarhem (pga närmare till jobbet) har jag hittat dessa böcker under tidigare nämnda säng och börjat läsa de delar av serien jag minns som "bäst". Hittils har jag läst två, och har vid ungefär varannan sida tvingats lägga ifrån mig boken, sucka, och ta mig för pannan för att det är så dåligt skrivet, och så fruktansvärt pinsam dialog - ni som i likhet med geniet Nanna Johansson tyckte att 50 Shades of Grey var pinsam läsning har helt klart inte läst Margit Sandemo. För att ge ett exempel:
"Varje fiber i honom blev fylld av glädje, av styrka och av medvetande om hans manlighet. Vemund hade inte haft tid att tänka på sig själv som ett manligt väsen, inte sedan den tidigaste ungdomen. [...] Nu kände han att det fanns en ljuv liten kvinna i hans närmaste krets, att han själv var en könsvarelse."
Och det här är bara ett lindringt exempel. Men ANNARS är det bara bra med mig. (Det här med att skriva väldigt långa inlägg utan substans och sammanhållning är tydligen min nya grej?)
Dagens låt: I Dream in Neon - Dirty Beaches
Kommentarer
Trackback
