Hörrni, jag har gjort en spaning! Hur kommer det sig att svenska rappare helt plötsligt börjat referera till Beatles låt Ob-La-Di, Ob-La-Da i var och varannan låt?

 

 

Först hörde jag det i Sjukstugan & Skizz låt Zig Zag, och nu har jag även hört det i Näääk & Thomas Rusiaks För musiken (ca 01:07). Herregud, två låtar, då är det ju en trend! Jag grubblar naturligtvis mycket på detta, vadan detta plötsliga intresse för den gamla 60-talsdängan? Inom hip hop-världen dessutom! Jag kommer dessvärre inte fram till något vettigt svar, kanske eftersom jag inte är så insatt med det här med hip hop, men om någon sitter inne på vetskap - dela den med mig vettja!

 

Tanken är en fantastisk kraft. Idag till exempel, när jag känner att jag själv inte besitter så mycket kraft, är jag i mitt huvud en människa som börjar dagen med ett yogapass följt av en balanserad frukost, kanske med någon skiva hemmabakat surdegsbröd. Efter det är jag ju så fylld av energi och välmående att det liksom inte får plats i kroppen, utan måste komma ut i form av förslagsvis städning. Till lunch kanske det är dags för en promenad i den friska luften, och en sväng förbi en mataffär för att planera resten av dagens alldeless förträffligt hälsosamma måltider - som jag sedan LAGAR. (Inte värmer). När dagen väl är slut ska jag lägga mig i sängen och känna att jag verkligen åstadkommit något med dagen, och hur tillfredställd jag är.

 

Men jag tror att allt det där får höra hemma i tankens värld, det är nämligen för tråkigt för att göra i verkligheten. Jag kommer förmodligen ligga kvar i sängen och lyssna på podcasts och kolla YouTube tills jag blir för hungrig, värma något fryst, kanske äta en burk majs, och sedan lägga mig i sängen igen. Kanske att jag läser en bok, eller spelar något TV-spel också, herregud, dagen är ju full av möjligheter.

 

 Ja hörrni, i helgen var jag alltså äntligen på Dry the Rivers spelning i Stockholm. Som jag hade längtat. Och sedan glömt bort att jag ens skulle gå, för att sedan minnas igen och bli glad. Och förkyld. Och sedan nästan frisk igen.

 

 Eftersom spelningen var på klubben Strand (för er som inte vet är det ungefär så nära en ungdomsgård man kan komma och fortfarande ha tillstånd att servera alkohol, seriöst, folk spelar rundpingis) var den därmed rätt liten, vilket öpnnade upp för helt grymma platser.

 

 

 Och såklart var de ju jättebra. Tack vare min brors eminenta kamerahantering kan jag faktiskt visa er när de gick ut i publiken och körde extranummret.

 

 

 Det visade sig att han tydligen inte lider av samma problem som mig när det gäller att föreviga kosertminnen.

 

Ja, och sen (HERREGUD) fick man ju till och med prata med dem en stund efterråt. Jag fick naturligtvis ångest i samma ögonblick de tillkännagav det från scenen. Jag är ju alldeless för feg för sådant egentligen, rädd för att vara jobbig och så vidare (vad ska man liksom säga?!?), men efter lite tiominuters-KBT och en Black Russian i blodet tog jag till slut mod till mig. Gick fram och sa några helt värdelösa komplimanger om hur bra de var, fick en liten papperslapp signerad, bad min bror ta en bild, och kände mig urfånig. Men - FY SATAN vad jag kan skryta om detta ifall de blir superkända i framtiden (och därmed aldrig skulle gå ut bland publiken och hänga i baren efter konserter). Då kan jag sitta där och bara: "Ja dem lyssnade jag ju på redan 2012. Såg dem när de spelade på Strand den vintern, träffade dem faktiskt en stund efterråt också. Schyssta killar."

 

 

Synd bara att jag i någon sorts starstruck-panik* drog håret bakom öronen, och därför inte visar upp min mest fotogeniska sida - men jag har ju iallafall den dåliga ljussättningen på min sida.

 

 

* På tal om starstruck-panik: när bilden tas har jag dessutom precis förklarat för dem att min bror inte alls vill vara med på bilden, eftersom "I forced him to come". Utöver det tyckte jag att jag skötte mig ganska bra.