Idag kom jag äntligen iväg och såg den andra delen i filmatiseringen av The Hobbit. Nu ska jag inte trötta ut er med en recension som säger det alla redan har hört femhundrasjuttio gånger (att de inte är lika bra som originaltrilogin, sega och utdragna, otrogna mot boken osv) utan tänker gå direkt på den delen av filmen jag gillade - "gillade" är eventuellt ett för svagt ord för att beskriva mina känslor - nämligen draken Smaug.

 

Föreställ er detta: (och detta är kanske lite av en spoiler, så läs med försiktighet) en gigantiskt stor drake, med majestätiska fjäll och ett ondsint flinande mun, med en svans som snärtar runt i luften sådär graciöst som bara draksvansar kan. Och så tänker ni er också att draken är helt täckt av GULD, flyger upp mot öppen himmel, sträcker ut sina vingar och bara liksom skakar av sig guldet, tittar in i kameran med sitt fina, fina, ondsinta leende, och ut ur munnen kommer BENEDICT CUMBERBATCHS röst som säger: "I am fire. I am death.".

 

 

 

Att säga att jag ville ligga med draken vore att besudla det ögonblick vi delade med varandra - jag ville ÄLSKA med den.