I'm gonna find myself a ladyfriend and stick by her to the end.
I helgen spelade jag klart Tomb Raider (alltså rebooten, inte originalspelet från ca 1796), och detta är en upplevelse jag gärna vill dela med mig av. Spelet var nämligen fantastiskt, inte bara pga pilbåge, utan även för att en för första gången i världshistorien* får spela en mänsklig karaktär (dvs inte en supersexualiserad femme fatale eller en uppumpad warhero med vapen lika feta som sina muskler).
Jag uppskattade särskilt den hjälpsamma lokalbefolkningen som hade målat vägbeskrivningar på väggarna. Okej att de försökte döda mig, men jag slapp iallafall gå vilse (oftast).
Jag har många fina barndomsminnen av Tomb Raider. Det var ett av de spelen mamma och pappa låste in i den "barnförbjudna lådan", men naturligtvis dröjde det inte särskilt länge innan jag och min bror knäckte kombinationen till kodlåset. Ärligt talat så VAR jag nog lite för liten, för efter att jag skjutit ihjäl de första tigrarna vågade jag aldrig riktigt fortsätta med själva storyn, men jävlar vad roligt jag hade på the Croft Mansion - slog rekord på hinderbanan, simmade/drunknade i inomhuspoolen, låste in butlern i kylskåpet och så vidare. Därför känns det exta kul att se Lara gå ner några bröststorlekar och tå på sig ett par ordentliga byxor (se gärna hennes utseendemässiga förändring här), men framförallt är jag imponerad över hur Chrystal Dynamics har utvecklat hennes personlighet. (Men en kan självklart bortse från detta och objektifiera henne ändå, likt Conan O'Brien, om en så skulle önska.)
När spelet börjar befinner sig Lara ombord på en båt, och är på jakt efter Yamatai, som enligt legenden ska vara något supermystiskt solgudinne-kungarike. Olyckligt nog förliser båten, varpå Lara spolas upp på en ö, som inte bara visar sig vara just Yamatai, utan även är bebodd av ett gäng inte helt vänligt sinnade män. Spelet är actionspäckat från första sekund (det KAN hända att jag någon gång under spelets början yttrade orden: "Shit just got real!" högt för mig själv), och med pilbågen i högsta hugg tvingas Lara utvecklas från en arkeologstudent till en astuff survivor. Och nu till det verkligt viktiga: när Lara för första gången blir anfallen av en öbo och tvingas skjuta honom i självförsvar (PILBÅGE!), och efteråt kryper ihop och gråter ångefyllt, och en som spelare reagerar på detta med: "Vad fan gör hon?!", för att sedan inse att: "Jaha, hon mår kanske lite dåligt för att hon nyss har DÖDAT en fucking MÄNNISKA!", ja, det är då en förstår hur mycket ett spel som detta behövs.**
I vissa lägen tyckte jag att Lara dog lite väl lätt - jag menar, när hon överlever båtar som delas itu, grottor som rasar in och flygplan som landar på henne, tycker jag att hon borde kunna flyga fallskärm genom en skog som en VANLIG människa, utan att behöva spetsas av samtliga grenar inom synhåll.
Jag läste en recension som hävdade att det här spelet kombinerade allt det bästa från den här generationen spelkonsoler, och jag är beredd att hålla med - Chrystal Dynamics har tagit allt det roliga med Uncharted (minus Nathan Drakes oneliners), förbättrat det och dessutom slängt in lite Batvision från Arkham-spelen och en pilbåge, men samtidigt behållt känslan från de gamla Tomb Raider-spelen.
Slutbetyg: 4 av 5 ringbrynjor.
Dagens låt: We Found Love - Palma Violets
* Klargörande: jag har inte spelat alla spel som någonsin släppts, så det KAN hända att jag har fel här, men en får ju ANTA.
** Alltså, en tackar ju aldrig nej till lite av the old ultra-violence (så länge det är fiktivt vill säga), men det skadar inte att problematisera det en smula.
Kommentarer
Trackback
