Efter en veckas Post-Eurovision-depression/bihåleinflammation, vilket har inneburit att jag legat i sängen exakt 24 timmar om dygnet och hunnit konsumera kopiösa mängder populärkultur, är jag äntligen tillbaka. För den som eventuellt också behöver dra ett gammalt täcke över sig och fly från verkligheten en stund kommer här ett litet axplock av mina favoriter från den gågna veckan:

 

 

Denna vecka har jag sett de fyra säsonger som finns på amerikanska Netflix (tack mediahint!). Har du inte sett Parks and Rec än tycker jag defnitivt att du ska göra det. Amy Poehler är ju ett geni, och i denna serie spelar hon Leslie Knope - en extremt passionerad byråkrat vid det statliga departementet för parker och rekreation i småstaden Pawnee. Serien är filmad i mockumentary-stil á la The Office och kretsar kring Leslie och hennes kollegor (som inte alltid delar hennes entusiasm för kommunal politik). Första säsongen är inte supervass, men den är också bara sex avsnitt lång och därmed lätt att ta sig förbi, och sedan tar serien fart på riktigt. Om ni behöver mer för att övertygas - tillåt mig att presentera mina favoritkaraktärer: Ron Swanson...

 

 

... och Andy Dwyer. (Chris Pratt in my <3)

 

 

 

Jag är ju rätt ny på det här med serietidningar, och när det gäller de gamla klassikerna som är uppe i typ 745 nummer, och dessutom har cirka 10 sidestorys, kan det kännas lite svårt att veta vart en ska börja. Så fint då att både DC och Marvel har kickat igång The New 52 och Marvel NOW! som en slags nystart för deras långkörarserier. Jag har naturligtvis börjat med min absoluta favorithjälte Batman, och är verkligen INTE besviken.

 

 

 

Jag har hunnit se fyra avsnitt, och är än så länge lite kluven. Jag gillar inte riktigt det nya upplägget där de fokuserar på en karaktär per avsnitt - nog för att alla karaktärer i denna serie besitter stor humor, men jag har alltid tyckt att deras styrka är när de interagerar med varandra - och ärligt talat, ett avsnitt med bara Michael får en inte direkt att vrida sig av skratt. Jag saknar Buster och Tobias något oerhört, då de hittils har fått alldeles för lite airtime. MEN, det är ju trots allt Arrested Development vi snackar om, så det är naturligtvis roligt ändå, och jag har höga förhoppningar på resten av säsongen (tänk ett avsnitt med bara Buster!!!). Under tiden kan vi minnas ett guldkorn från förr:

 

 

 

Jag har inte bara börjat läsa de nya superhjälte-tappningarna, jag har även tänkt läsa en del serier från allra första början. Först ut blev första numret av Uncanny X-Men från 1963, och det var mycket intressant läsning - inte bara för att en fick se hur allt började, utan pga REKLAMEN. Det var en massa annonser om myntsamlingar, frimärkssamlingar, kurser i hypnos, och (kanske märkligast av allt) inspiration till låtskrivande.

 

 

 

Som att se rakt in i huvudet på en tolvårig pojke anno 1963. Fantastiskt.