Ain't that the way that you like it?

Igår gjorde jag och Fia en endagsvisit på Hultsfredsfestivalen, som till allas förvirring inte längre äger rum i Hultsfred, utan i Stoxa utanför Sigtuna.
 
 
Men langosen var på plats som vanligt, och då kände en sig ju genast hemmastadd.
 
 
En ny grej för mig var att de slopat alla öltält, så istället för mysigt öltältshäng (min och Fias paradgren) mellan spelningarna fick en springa runt med ölen fritt på området. Detta var både bra och dåligt, då en inte hade någon bänk att sitta på, men istället kunde sätta sig i gräset framför något band en inte var sådär superintresserad av, Kings of Convenience till exempel.
 
 
På denna bild ser vi både Frightened Rabbit och det tjejgäng som direktkvalificerade sig in på plats tre på listan över jobbiga personer att stå brevid på konsert:
 
1. Han på The Shins-spelningen förra året som krävde dubbelt så stort dansutrymme som alla andra, men ändå lyckades gnida sin stickiga kofta mot alla inom räckhåll så att de fick skavsår på armarna, samt protesterade högljutt så fort någon gick förbi.
 
2. Den superhöga killen på Hultsfred '08 som inte kunde stå upp och ramlade in i alla, samtidigt som han blåste såpbubblor och kladdade ner folks kläder och hår. Nämnde jag att han hade kodräkt på sig?
 
3. Tjejgänget ovan, som dansade sådär snyggt att en plötsligt blev väldigt medveten om att en själv bara stod och stampade takten lite stelt, och hatade dem lite bara därför, och som sedan dessutom började dansa i RING. Problemet med detta är ju att det oftast på konsert finns någon som står bakom (jag) och inte uppskattar när de helt plötsligt börjar BACKA för att få plats med sin urfåniga ring, där en person skulle stå i mitten och dansa lite extra snyggt och sexigt medan de andra hejade på och applåderade. Samtliga tjejer hann under konserten även ta cirka 45 bilder PÅ SIG SJÄLVA, och blickade ständigt bakåt för att se vilka som såg på dem (för ingen i publiken kan väl ha varit där för att se något annat, exempelvis BANDET som fucking SPELADE?!?).
 
 
Sedan var det dags för kvällens höjdpunkt: Arctic Monkeys. Jag har ju varit dödligt förälskad i Alex Turner och dansat till de arktiska aporna på fest sedan 2005, men har alltid lyckats missa dem när de kommit till Sverige, därför kändes det extra kul att ÄNTLIGEN få se dem in the flesh. Och de gjorde mig inte besviken - det blev precis så mycket högstadienostalgi som en kunde ha hoppats på.
 
Dagens låt: Ain't That The Way - Divine Fits

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0