Så har det varit Valborg, och jag känner mig ärligt talat lite tom inombords. Det är ju så, att har man för roligt kommer livet och straffar en efterråt. Ungefär som när jag var 12 år och åkte in till Uppsala med mina kompisar, och vi gick på stan SJÄLVA för första gången. Det var stort, spännande och givetvis roligt. Vi gick runt och fnissade som bara 12 åriga flickor på stan kan göra. Mot slutet på dagen skulle vi ta ett kort i en fotoautomat, och här nådde väl fnittrandet någon slags höjdpunkt, innan den fick ett abrubt slut då en främmande, äldre tjej ställde sig i öppningen av automaten, där vi hade lyckats pressa in våra fem oskyldigt skrattande barnkroppar, och spottade på oss.

Anledningen till detta var att hon hade fått för sig att vi hade kallat hennes kompis för hora, och när hon hade lugnat ner sig lite bad hon oss att inte polisanmäla henne eftersom hon redan hade varit i lite "klameri med rättvisan" så att säga. Det hela var en mycket märklig upplevelse, och nu när jag är lite visare av livserfarenhet har jag insett att detta är livets gång. När man har för roligt kommer det alltid att komma en spottloska i ansiktet så att man ska komma ner på jorden igen. Den här gången räckte det med att vakna upp den 1:a maj och inse att gårdagen aldrig skulle komma igen. Jag kommer aldrig mer ha en fest där det dricks tändvätska, åsnor tejpas upp på lyktstolpar, navlar piercas med säkerhetsnål och folk får håret klippt.

Dagens låt: The Marvelous Dream - Damon Albarn